PASSENGERS

17 oktober, 2015

Bra musik förhöjer alltid en film men motsatsen då? När musiken känns helt fel, påklistrad, nedkörd i halsen på oss som tittar? När musiken ska få oss att “hamna i en stämning” men som bara hjälper till att förminska hela filmens handling? Ja herregud så retsamt det är.

Jag är fan allergisk mot sånt och är det nånstans det överanvänds (har jag märkt) så är det i “övernaturliga thrillers” där långsam klinketiklonk-piano-spelande ska få mig att hamna i nånslags “baravara-stämning” där jag kan ta in filmen så långt ner i lungblåsorna att jag aldrig behöver andas mer och där allt det flummiga-som-inte-är-ett-dugg-flummigt-egentligen på nåt sätt ska kännas….spännande.

Men se, ett jäkla trams är vad det är!

När jag hade sett 30 minuter av Passengers var jag så sjukt irriterad på bakgrundsmusiken som tog över hela filmen att jag till slut inte hörde vad skådespelarna sa, jag hörde bara musiken så jag gjorde nåt jag aldrig gjort förut. Jag såg resten av filmen helt utan ljud. SÅ skönt! Öronen applåderade åt tystnaden och filmen blev riktigt sevärd. Anne Hathaway är en såpass stabil skådespelare att hon är trovärdig även utan röst och Patrick Wilson funkade jättebra han också utan den där hemska pianoslingan som ett jättekli-igt myggbett över hela produktionen.

Filmen kan givetvis inte bli godkänd efter detta mankemang MEN helt utan värde är den inte. Twisten på slutet är jättesnygg!

Leave a Comment

Previous post:

Next post: