PATERSON

28 juni, 2017

A quiet observation of the triumphs and defeats of daily life, along with the poetry evident in its smallest details.” Vassego, där har du en filmbeskrivning av Paterson enligt IMDb som i en liten ask. Låter det spännande? Inte? Tänk igen. Det är spännande, fast kanske inte på det där vanliga sättet.

Jag ska försöka förklara.

Jag tycker om vardagar. Jag tycker det är spännande att försöka se det stora i små saker, ibland i väldigt små saker som stenar och sånt. Små flaggor. Dricka en enkel kaffe i motvind, ja såna saker. Jag fattar att det kan låta flummigt i skrift men testa, vettja. Det händer massor med intressanta grejer en vanlig dag om man bara tittar noggrant och memorerar.

Paterson (Adam Driver) i filmen med samma namn lever i nuet och i vardagen på just detta sätt. Han är busschaufför och iakttar folk och händelser hela dagen lång. Han lyssnar, samlar på tankar och skriver sedan ner dessa som dikter i en bok. Hans flickvän Laura (Golshifteh Farahani) lever också dag för dag fast kanske på ett lite annat sätt. När Paterson yrkesarbetar och drar in familjens (enda) inkomst försöker hon uttrycka sin konstnärliga ådra på allehanda sätt på dagarna. Hon bakar cupcakes å hon målar köksluckor och får för sig att hon bara MÅSTE lära sig spela gitarr via en youtube-tutorial och hon trycker sitt svart-vita favvomönster på typ allt. Dessutom peppar hon Paterson att göra “nåt” med sina dikter. Hon tycker om dom. Sen har dom en bulldog också, en skapligt ful jycke som Laura verkar hålla mer kär än Paterson. Fullt förståeligt av Paterson.

Jim Jarmusch har (återigen) lyckats göra en film som känns som en diktsamling. Lika svårt som det är att läsa poesi om man är superstressad lika klurigt är det att se Paterson om man inte djupandas och är fit for kvällsyoga. Jag gillar det. Jag gillar tempot, jag gillar Patersons unikabox, jag gillar att han är världsfrånvänd på så motto att han vägrar ha en mobiltelefon och jag gillar att filmen skildrar livet för en busschaufför.

Tänk hur många busschaufförer det finns i världen. Tänk hur många möten med människor dom har under en arbetsdag. Tänk hur många samtal dom överhör, hur mycket skit dom får, hur många dagdrömmar som håller dom flytande och tidtabeller i synk.

Jag tycker det finns alldeles för få filmer med serviceyrkemänniskor i huvudrollerna. Kanske är det så för att dessa yrken anses som “enkla”? Men… inga yrken är “enkla” och inga liv är ospännande, det är bara frågan om hur man väljer att lägga fram det. Jim Jarmuschs sätt var fint. Det blev en bra film. En pulssänkare. Och Adam Driver ÄR grym!

 

Leave a Comment

Previous post:

Next post: