Etikett: Jim Jarmusch

Publicerat

PATERSON

”A quiet observation of the triumphs and defeats of daily life, along with the poetry evident in its smallest details.” Vassego, där har du en filmbeskrivning av Paterson enligt IMDb som i en liten ask. Låter det spännande? Inte? Tänk igen. Det är spännande, fast kanske inte på det där vanliga sättet.

Jag ska försöka förklara.

Jag tycker om vardagar. Jag tycker det är spännande att försöka se det stora i små saker, ibland i väldigt små saker som stenar och sånt. Små flaggor. Dricka en enkel kaffe i motvind, ja såna saker. Jag fattar att det kan låta flummigt i skrift men testa, vettja. Det händer massor med intressanta grejer en vanlig dag om man bara tittar noggrant och memorerar.

Paterson (Adam Driver) i filmen med samma namn lever i nuet och i vardagen på just detta sätt. Han är busschaufför och iakttar folk och händelser hela dagen lång. Han lyssnar, samlar på tankar och skriver sedan ner dessa som dikter i en bok. Hans flickvän Laura (Golshifteh Farahani) lever också dag för dag fast kanske på ett lite annat sätt. När Paterson yrkesarbetar och drar in familjens (enda) inkomst försöker hon uttrycka sin konstnärliga ådra på allehanda sätt på dagarna. Hon bakar cupcakes å hon målar köksluckor och får för sig att hon bara MÅSTE lära sig spela gitarr via en youtube-tutorial och hon trycker sitt svart-vita favvomönster på typ allt. Dessutom peppar hon Paterson att göra ”nåt” med sina dikter. Hon tycker om dom. Sen har dom en bulldog också, en skapligt ful jycke som Laura verkar hålla mer kär än Paterson. Fullt förståeligt av Paterson.

Jim Jarmusch har (återigen) lyckats göra en film som känns som en diktsamling. Lika svårt som det är att läsa poesi om man är superstressad lika klurigt är det att se Paterson om man inte djupandas och är fit for kvällsyoga. Jag gillar det. Jag gillar tempot, jag gillar Patersons unikabox, jag gillar att han är världsfrånvänd på så motto att han vägrar ha en mobiltelefon och jag gillar att filmen skildrar livet för en busschaufför.

Tänk hur många busschaufförer det finns i världen. Tänk hur många möten med människor dom har under en arbetsdag. Tänk hur många samtal dom överhör, hur mycket skit dom får, hur många dagdrömmar som håller dom flytande och tidtabeller i synk.

Jag tycker det finns alldeles för få filmer med serviceyrkemänniskor i huvudrollerna. Kanske är det så för att dessa yrken anses som ”enkla”? Men… inga yrken är ”enkla” och inga liv är ospännande, det är bara frågan om hur man väljer att lägga fram det. Jim Jarmuschs sätt var fint. Det blev en bra film. En pulssänkare. Och Adam Driver ÄR grym!

 

Publicerat

DEAD MAN

Jag såg Jim Jarmuschs Dead Man av två anledningar, en ganska vanlig och en lite konstig.

Den vanliga anledningen var att en kollega tipsade om den och sa att det var en av hans absoluta all-time-high-favoritfilmer. Såna tips är alltid intressanta. Den konstiga anledningen var att jag såg filmen som en av förberedelserna inför sommarens Neil Young-konsert som går av stapeln i början av augusti.

Neil Young improviserade nämligen fram musiken till filmen när han såg den alldeles ensam i en studio och den är helt instrumentell. Inget Heart of gold-sjungande här inte alltså. Så som inlyssningsövning i Neil Youngs musikstil och låtskatt är denna film rätt icke fungerande men å andra sidan borde jag kunna se förtjänster i en film av Jim Jarmusch även om jag inte bara lyssnar på musiken – och det är klart jag gör.

Johnny Depp spelar Bill Blake, en revisor med backslick, rutig kostym och enkla glasögon. Han åker tåg genom ett ganska intetsägande amerikanskt landskap och målet är en liten stad där han fått jobb. Väl där visar det sig att han kom för sent, att brevet var daterat två månader tidigare och att jobbet redan är tillsatt. Han blir kvar i staden över natten, träffar en tjej och när han vaknar på morgonen startar en dag som förändrar hans liv för evigt.

Dead Man är filmad helt i svartvitt vilket är extremt behagligt. Det blir suggestivt och vackert per automatik och känslan av att befinna mig i en en ny värld är påtaglig, nästan som att ha en plastpåse över huvudet som sitter åt lite för hårt. Men trots detta och att Johnny Depp är s-u-v-e-r-ä-n i sin roll så rullar filmen förbi min näthinna utan att egentligen lämna några spår. Den ger helt enkelt eftersmakssmaken ”ganska tråkig”.

Jag tycker fortfarande att The Painter är den bästa låt Neil Young gjort och att Broken flowers är den bästa film Jim Jarmusch gjort. Det härliga är att jag inte vet vad framtiden har i sitt sköte. Kanske kommer jag tycka nånting helt annat när jag sett Neil Young live och kanske blir Jim Jarmuschs nästa film en ny favorit för mig? Sånt vet man aldrig.

Every night and every morning, some to misery are born. Every morning and every night, some are born to sweet delight. Some are born to sweet delight, some are born to endless night.

Publicerat

ONLY LOVERS LEFT ALIVE

Min sista recension under filmfestivalen är även den sista filmen jag såg. Skinkorna bestämde sig för att klara av dom två sista timmarna på Park utan tjafs, det var inga köer att tala om trots i princip utsåld visning, jag hade rimliga förväntningar på filmen efter att ha sett tweets från vissa som vittnade om extremlåga betyg. Det var tredje kvällen i rad som jag gick på bio med Jojjenito-Johan och Fripps filmrevyer-Henke och jag hade en ”sista natten med gänget” känsla i magen. Efter denna visning var festivalen över för min del. Här på bloggen kommer dock ett inlägg till – sammanfattningen.

.

Jag har jättesvårt att se Tilda Swinton som en attraktiv kvinna. För mig är hon mer ett intressant väsen än någonting annat. Jag trodde jag hade svårt att se Tom Hiddleston som nånting annat än en elak Loki med ihopbitna käkar men närå, det gick finfint att se honom i svarta rockerskläder, kängor och solglasögon. Tillsammans är dom stencoola som Adam och Eve i Jim Jarmusch vampyr-indie-drama, en film som visade sig vara betydligt bättre än jag på förhand trott.

I Jim Jarmusch filmer går det inte undan direkt. Han använder sig oftast av ett tempo som en drogad vandrande pinne kan hålla jämna steg med och denna film är inget undantag. Men den mysiga musiken från till exempel Broken Flowers är här utbytt mot nåt Ravi Shankar-gnäll som jag näppeligen orkar lyssna på när jag befinner mig på semesterresa på varmare breddgrader, än mindre i två timmar i en biosalong. Jag verkar dock vara ensam musik-neggare i sällskapet, resten av mitt biosällskap verkade mycket nöjda.

Adam (Hiddleston) bor i ett kråkslott utanför Detroit, komponerar musik och lever ett mycket ensamt liv. Det enda sällskap han har är en trotjänarvän/assistent (som skrivit på sekretessavtal) om hjälper honom med diverse projekt. Eve (Swinton) bor i Tanger i Maracko (därav klinketiklonkmusiken kan jag tro). Eve får sitt livsuppehållande blod från Marlowe (John Hurt), nån form av vampyr-legend-farbror som faktiskt har åldrats även fysiskt. Adam köper sitt blod av en pengakåt labbkille på sjukhuset. Han smyger in där utklädd till Dr Faust med ett antikt stetoskop runt halsen.

Adam och Eve är flera hundra år gamla och dom verkar ha varit tillsammans sedan urminnes tider. 1868 gifte dom sig för tredje gången. Eve reser till Detroit för att hälsa på Adam och hon hinner bara vara där några dagar innan hennes lillasyster Ava (Mia Wasikowska) dyker upp. Hon är kanske bara trehundra år gammal men beter sig som en riktig gränslös tonåring. När hon har sönder Adams vinylskivor känner jag att jag blir arg. Jävla respektlöst beteende. Nånstans reagerade jag mer på det än när hon bitit en man till döds.

Jag tror inte jag ska skriva så mycket mer om handlingen, dels för att jag inte vill, dels för att jag inte tror att det är viktigt, dels för att det inte finns så mycket mer att tillägga. Only lovers left alive är nämligen en ganska knepig film på det sättet. Det går inte att handfast ”ta” på vad som är bra eller dåligt, jag tror att man antingen köper känslan i filmen eller så gör man det inte. Jag köpte den mittimellanmycket och jag har en svag aning om att mina filmbloggande vänner skulle vilja göra såhär med det ordet: mittimellanmycket.

Klicka in hos Jojjenito och Fripps filmrevyer och titta om jag har rätt.

Publicerat

BROKEN FLOWERS

Det är nåt visst med filmer som har soundtrack som är så lysande att musiken är som en film i sig. En film för öronen. Brokeback mountain är en sån film. Sideways en annan. Broken Flowers en tredje.

Holly Golightly, Mulatu Astatke, The Tennors, Marvin Gaye, The Brian Jonestown Massacre och Dengue Fever. Förutom herr Gaye är det inte direkt en samling artister som finns i var mans CD-hylla (om nu folk har såna fortfarande?) men tillsammans utgör dom en störtskön musikalisk mix, en mix jag lyssnat på många många gånger trots att jag bara sett filmen två.

Varför har jag bara sett filmen två gånger? Jag ställer frågan till mig själv när jag nu ser om den fast jag egentligen vet svaret. Jag tyckte helt enkelt den var ganska mediokertråkig första gången jag såg den. En medeltrea liksom, varken mer eller mindre. Jag greppade den inte. En tyst och introvert Bill Murray åker runt i USA för att försöka hitta vem av hans gamla flammor som eventuellt är mamma till en son han just fått reda på att han har.

Murrays rollfigur Don var lite av en Don Juan när det begav sig. Många kvinnor, svårt att rota sig, inga drömmar om äktenskap eller familj. När hans nuvarande kvinna (Julie Delpy) ruttnar och helt enkelt lämnar honom blir han en väldigt ensam man och den etiopiske grannen Winston (Jeffrey Wright) är hans enda egentliga trygghet. Winston är också en älskare av konspirationsteorier, han älskar att leka privatspanare så när Don får ett brev med det spännande innehållet att han är far till en nästan tjugoårig son går Winston såklart igång på alla cylindrar.

Bill Murray är filmen igenom väldigt Lost in translation-isk och kanske är det därför jag gillar filmen mer nu än då. Då kände jag mig lite mer besviken för att jag trodde att det var en ny Lost in translation jag skulle få se. Nu vet jag att det aldrig kommer ske och kan se filmen med lite snällare ögon. Nästan lika snälla som Bill Murrays. Broken Flowers är en sån fin liten film. En jättefin fin liten film. Sharon Stone. Jessica Lange. Tilda Swinton. Murrays egen son Homer som ”kid in car”. Och musiken. MUSIKEN!

Addepladde, Flmr och Rörliga bilder och tryckta ord har också sett filmen – med mycket varierande åsikter.

Publicerat

MYSTERY TRAIN

Nu är det över ett halvår sedan jag blev jättepepp på att se Mystery train efter att ha läst Addepladdes fina recension av filmen. Jag får skylla på alldeles för lite tid och alldeles för många filmer på att-se-listan att det inte blivit av förrän nu. Men bättre sent än aldrig.

Mystery train handlar inte om ett mystiskt tåg som man kanske kan tro, Mystery train handlar om några människor vars liv vävs samman i Memphis av alla ställen på jorden.

Ett ungt japanskt par har åkt ända från Yokohama med sin röda resväska för att uppleva Sun Records och Graceland men när dom väl kommer fram verkar dom inte det minsta nöjda. Sen är det den italienska kvinnan som är på väg hem till Rom igen med sin döde make i en kista och får dela rum med en främmande kvinna som nyss lämnat sin man och till sist är det historien om den lite slemmige barberaren som rånar en spritbutik tillsammans med två vänner, varav den ene är hans svåger-fast-ändå inte eftersom svågern aldrig var gift med hans syster och systern nu lämnat mannen.

Ja, rånet går tokigt hur som helst men filmen i sig tuffar på i ett lugnt tempo som aldrig blir tråkigt men heller aldrig kul. Miljöerna är charmerande, skådespelarprestationerna är det inget fel på, det är väl snarare manus som är aningens…svagt.

I vissa delar tänker jag ”det här skulle vara Tarantino” och så känns det verkligen men i alla filmer av Tarantino när det pratats om allt och ingenting ett långt tag så vet man att snart händer det nåt, snart säger det TJOFF och KABLANGS och sen vänder allt 180 grader. Regissören Jim Jarmusch värld funkar lite annorlunda. Han kör på sitt invanda tempo och stannar där, lite som ett tåg på en räls i låg hastighet och utan all mystik.

Jag hade i alla fall en trivsam stund framför TV:n. Det kändes som att jag badade i kroppstempererat vatten utan varken vågor eller tång, som om jag befann mig i Landet Lagom och var alldeles mätt och förnöjsam, sådär som man kan bli om man äter fisk till lunch och inte världens lass med Pasta Carbonara. Så kan film också kännas.