BACK TO THE 80´S: POLTERGEIST (1982)

2 september, 2014

.

.

.

Tanken var att jag skulle se om Poltergeist tillsammans med min allra bästa vän. Hon fick filmen av mig i julklapp som en liten ironisk buff i sidan eftersom jag vet att det är den läskigaste filmen hon vet, den läskigaste film hon sett. Men det är trettio år sedan nu, jag tänkte att det var dags att se den med nya – vuxna – ögon. Det tyckte hon med ända tills det var dags att se filmen i våras. Då var det “lite för ljust”, “lite för sent”, “lite för tidigt”, “kan vi inte bara fika istället?”.

Sen blev det sommar och semestrar och “vi kan väl se den i augusti, då hinner vi tills det är dags för dig att skriva om den.” Sen blev det augusti och varenda gång vi sågs så var det väldigt härligt med kaffe, med mat, med samtal men “filmkväll, nääää asså jag hinner verkligen inte”. Så satt vi och pratade i timmar istället. Mysigt som tusan det med men självklart såg jag igenom det hela. Det var aldrig tal om att se om Poltergeist.

Det här är en film som satt såna spår i hennes medvetande att en omtitt känns omöjlig. Jag kan förstå känslan, jag känner detsamma inför Professor Drövels Hemlighet, serien om dom norska äventyrarsbröderna Dal (och tillika kanotister) som gick på SVT 1979. En sökning på Youtube och likstelheten satte in, jag klarar inte av att trycka på play, jag fixar inte att höra musiken ens, än mindre den norska berättarrösten. Ingen skugga ska falla över min vän, jag ser Poltergeist själv istället. I mörkret. Mitt i natten. På datorn. Med hörlurar. Mumsfilibabba.

Att filmen började till tonerna av den amerikanska nationalsången The Star-Spangled Banner mindes jag inte. Att filmen andas så enormt mycket Steven Spielberg trots att han bara producerat, inte regisserat, mindes jag inte. Musiken är så Spielbergsk att vissa scener nästan blir skrattretande. Sen påminner effekterna i mångt och mycket om dom i Ghostbusters och det tyckte jag inte -då. Men å andra sidan, kan jag kräva av mig själv att minnas nåt av detta, det var trots allt trettio år sedan jag såg filmen? Nej.

Det jag gillar med filmen är färgerna och känslan, att den känns välgjord, som ett icke-hafsverk. Tobe Hooper (han med Motorsågsmassakern) regisserade och han gjorde det bra. Att jag inte tycker filmen är särskilt läskig förvånar mig egentligen inte alls, det har flimrat förbi en hel del skräckfilmer framför mina två blå sen Poltergeist var ny och en ansenlig mängd av dessa filmer har innehållit barn som varit både utsatta och otäcka.

Heather O´Rourke som spelade huvudrollen som den lilla blonda Carol Anne Freeling – hon som tittade på TV:n liiiite för nära apparaten – blev bara tolv år gammal, hon dog 1988 och Poltergeist III som kom det året blev hennes sista film (tvåan kom 1986).

Det här är en av filmerna i temat Back to the 80´s. Nästa tisdag är temat tillbaka igen, då med tre filmer från 1983.

{ 13 comments… read them below or add one }

Movies - Noir september 2, 2014 kl. 17:07

Märker att jag inte skrivit om filmen, trots att det känns som jag såg om den för några år sen, skumt 😉

Småtrevlig minns jag den som. Fast särskilt skrämmande har jag aldrig tyckt att den är (såg den iofs aldrig som liten). Att Spielberg haft med mer än ett finger i produktionen märks verkligen. Det är väl det som gör att den inte blir så skrämmande som den borde blivit. Så länge man är medveten om det tycker jag den är värd att se.

Svara

Fiffi september 2, 2014 kl. 17:13

Movies-Noir:
Har du missat att skriva om den??? 🙂

Nej, skrämmande är den verkligen inte, inte om man jämför den med Paranormal Activity och andra nutida hemskheter. Men man får se filmen för vad den är och sevärd är den utan tvekan.

Svara

Captain Charisma september 3, 2014 kl. 11:35

Liker filmen fremdeles, elsker egentlig filmer som Poltergeist. Mest skremmende i serien er den ekle pastoren (tror jeg han var), i Poltergeist 2. Han var jo dødssyk under innspillingen, hans utseende vil jeg huske for evig og alltid. Minner meg om Mr. Burns i The Simpsons, bare jævla skummel!

Svara

Fiffi september 3, 2014 kl. 18:48

Captain Charisma:
Hahaha, jo honom minns man 😉

Svara

Magnus september 3, 2014 kl. 18:33

aaaaa, vilka minnen, men ser man den idag blir slutscenen… tja, kass.

Men är den ändå inte värd en fyra, för old times sake?

Svara

Fiffi september 3, 2014 kl. 18:49

Magnus:
Nej, ingen fyra, riktigt så frikostig är jag inte. Men visst är den klart okej. Skulle jag ge den en fyra innebär det att det är en film jag gärna ser om och det vetetusan om jag gör. Det räcker bra med vart trettionde år 🙂

Svara

Sofia september 3, 2014 kl. 19:08

Chamig, men jag kan nog hålla med om att det räcker med en omtitt vart trettionde år

http://bilderord.wordpress.com/2013/06/26/poltergeist-1982/

Svara

Fiffi september 3, 2014 kl. 21:13

Sofia:
Skönt att det finns såna filmer också, tänk om alla hade varit en-gång-om-året-tittbara, hur skulle det då gå?

Svara

C september 4, 2014 kl. 08:09

:/
Synd att du just sett den… annars hade vi kunnat se den tillsammans… nån dag… Eller inte. Jag tror faktiskt på riktigt att jag ALDRIG kommer ha tid att se den igen.

Svara

Fiffi september 4, 2014 kl. 11:03

C:
Jag tror faktiskt på riktigt att du har rätt. Och varför skulle du se om den när det finns Herbie? ;D

Svara

filmitch september 7, 2014 kl. 20:26

Första halvan är jättebra men när mediet med heliumrösten gör entré´ gör jag sorti.

Svara

filmitch september 7, 2014 kl. 20:26
Fiffi september 7, 2014 kl. 21:31

filmitch:
Haha, ger du upp då? 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: