GARP OCH HANS VÄRLD

 

 

Det här var en riktig höjdare, förr, då när jag såg film på VHS och kanske inte hade så många. Jag älskade John Irvings böcker och Garp lite speciellt, att se honom förkroppsligad i Robin Williams skådespeleri var otroligt fint. Då. Men nu? Håller filmen i nutid?

Berättelsen om T.S Garp (Williams) som blev till genom att hans mor, sjuksköterskan Jenny (Glenn Close) våldtar en krigspilot med konstant stånd bara minuter innan han dör. Jenny ville bli mamma men hon ville vara ensam, ville ICKE ha en man. Hade Jenny levt nu hade hon gått i bräschen för Krossa Patriarkatet-kampen, hon avskydde verkligen män på alla de sätt.

Att som manshatare uppfostra en son kanske inte var helt lätt för Garp växte upp till en man som inte riktigt var som alla andra. Vilket vi får se i filmen. Och läsa i boken. Oj vad bra den är, boken. Så. Jävla. Bra. Men filmen då? Jorå, den är helt okej – fortfarande.

BLADE RUNNER

Klarar du inte av att jag svär i kyrkan, sluta gärna läs nu. Är Blade Runner en av dina absoluta favoritfilmer och du vet med dig att du tar kritik mot filmen personligt, klicka vidare till en annan filmblogg. Vet du med dig att du blir arg när någon inte håller med dig, att du vill hämnas, jävlas, skriva elaka kommentarer och få mig att tro att mina åsikter på ett eller annat sätt är monumentalt felaktiga för att jag är obildad, smaklös, ful, idiot, tom mellan öronen, oempatisk eller helt enkelt bara en kvinna som inte fått tillräckligt mycket kuk – gör oss båda en tjänst och gör nåt bättre av din tid än att läsa denna recension.

Med dessa varningar utfärdade tänker jag börja min text med att skriva att Blade Runner anno 1982, i mina ögon, är en RIKTIG SKITFILM.

Sådär, nu är ribban lagd. Nu vet du var jag står. Och du ska veta att jag har försökt. Jag vet ju att det här är en film man som filmälskare ska gilla. Den är i topp på mångas bästa-film-genom-tiderna-lista, den har jättehögt betyg på IMDb, den har satt standarden för massor av science fiction-filmer genom åren och jag borde – BORDE – tycka om den. Jag menar färgerna, neonen, känslan, musiken, hallå MUSIKEN, 80-tals-blipp-blopp a la Vangelis, vad finns det att inte gilla? Egentligen?

Jag såg Blade Runner i slutet på 80-talet första gången och förstod inte riktigt storheten men tyckte filmen var okej. En trea. Typ. Kanske var det vad jag tyckte, kanske vågade jag inte säga annat, kanske hade jag en lite mildare syn på Harrison Ford som skådespelare då, kanske var jag mer betuttad i Rutger Hauer (vilket jag iofs fortfarande är) och kanske tyckte jag att Sean Young hade den coolaste luggen av dom alla, mycket ballare än min egen spretiga helikopterlugg.

Nu såhär 35 år senare är det dags för en uppföljare till denna klassiker. 6:e oktober är det dags för Blade Runner 2049 att gå upp på svenska biografer och då den är regisserad av en av mina absoluta favoritregissörer, Denis Villeneuve, så är det självklart att jag är lite pepp. Pepp nog att se om originalet för att vara så redo som jag kan vara för nästa del av historien, den som utspelar sig trettio år efter att Rick Deckard (Ford) kärade ner sig i Rackael (Young) och Roy Batty (Hauer) höll en episk monolog och grät i regnet.

Deckard ska jaga och döda replikanter, det hålls utfrågningar för att ta reda på vilka som är människor eller androider, det pratas och gnatas och tempot är så andefattigt långsamt att det kliar i kroppen. Ja det gör det. Det KLIAR banne mig. Och hur fina miljöer det än är så kan ingen få mig att tycka att effekterna åldrats varken snyggt eller med värdighet. Hade det här varit någon annan film än en nostalgitripp från 80-talet hade dom allra flesta kritiker skrattat ut den, det är vad jag tror.

Såg man filmen som 10-11-åring på bio så är det solklart att man älskar filmen fortfarande. Jag har också såna filmer, filmer som har en speciell plats i hjärtat dit objektivitet aldrig når (*host* Cobra *host* Rocky IV) och det är så det ska vara, filmer kan få vara som kärlekar som aldrig rostar men filmer kan också få ses som exakt det man i stunden känner. Att en skitfilm är en skitfilm är en skitfilm. Så kände jag när jag såg Blade Runner. Ändå ger jag den inte en etta. Knasigt va?

Nej det är faktiskt inte så knasigt. Jag tycker nämligen så pass mycket om filmens sista kvart att det är den känslan jag tar med mig när filmen är slut. Från Roys FANTASTISKA monolog till det öppna slutet i Director´s cut-versionen till det kanske skönare slutet i dom andra två versionerna till vetskapen om att jag får se Ryan Gosling i uppföljaren genom en kameralins som Roger Deakins har kontroll över OCH höra musiken som är specialkomponerad av Benjamin Wallfisch, den enastående islänningen Jóhann Jóhannsson OCH storfavvot Hans Zimmer.

Så jag ÄR pepp på Blade Runner 2049 även om Blade Runner 1982 var en ännu större besvikelse än jag på förhand hade trott.

Sa jag att det var en SKITFILM?

I avsnitt 109 av Snacka om film blir det ett regelrätt battle om Blade Runner. Hur skulle det kunna bli annat när det är Steffos absoluta favorit och jag kallar den….skitfilm? Lyssna här.

Här är fler recensioner av denna gamla klassiska film:
Steffo
Jojjenito
Henke
Christian
Sofia

FILMÅRET 1982

1982 var jag tio år och hade ett rätt bra liv. Åt böcker till frukost, lunch och middag, lyssnade på Depeche Mode, älskade skolan och började gå sådär på riktigt på bio. Man kan kanske säga att inte mycket har hänt på dessa 34 år, varken med mig eller min filmsmak. Kolla bara på listan.

 

10. En officer och gentleman
(Regi: Taylor Hackford)

Fanns det något vackrare filmpar 1982 än Richard Gere och Debra Winger? Skulle inte tro det. Uniformsromantik när den är som bäst!

.

.

.

9. Cat people
(Regi: Paul Schrader)

David Bowies musik, suggestiva scener, konstig incestuös historia och fyrfota djur.

.

.

.

8. En midsommarnatts sexkomedi
(A Midsummer Night´s Sex Comedy, Regi: Woody Allen)

Woody Allen hade med all säkerhet sett Ingmar Bergmans film Sommarnattens leende (från 1955) när han skrev manuset till den här filmen. Kanske är det lite Shakespeare inblandad också, han har ändå skrivit En midsommarnattsdröm. Men hur det än ligger till med inspirationskällor så är det här Mia Farrows första Woody Allen-film och det är en riktigt mysig och rolig film tycker jag. Läge för omtitt dessutom då jag inte skrivit om den med inkluderad risk att den inte håller och därmed åker ur listan. Vi får se.

.

.

.

7. Garp och hans värld
(Regi: George Roy Hill)

Under 80-talet hade jag fyra litterära män som tryggt höll mig i varsin hand och ledde mig genom livet (neeeeeej, jag har inte fyra händer men dom fick väl dela på mina två tänker jag). Författarna var Stephen King, Fjodor Dostojevskij, Jonas Gardell och John Irving. John Irvings böcker blev ofta filmatiserade på den tiden och Garp och hans värld var en riktig höjdarbok som blev en riktig höjdarfilm med Robin Williams i huvudrollen som T.S Garp himself.

.

.

.

6. Rocky III
(Regi: Sylvester Stallone)

Nej, det här är långt ifrån en av dom bästa Rocky-filmerna men den har en given plats på listan ändå. Because he´s worth it!

.

.

.

5. Den enfaldige mördaren
(Regi: Hans Alfredson)

En svensk klassiker, så jobbig att se att jag drar mig för det men varje gång är det värt det. Stellan Skarsgård snackar obegriplig skånska men är så hjärtskärande som Sven i denna ytterst välskrivna historia som är baserad på Hans Alfredsons roman och han har även skrivit filmmanuset själv. Se den om du inte redan gjort det. Otroligt bra film!

.

.

.

4. E.T
(Regi: Steven Spielberg)

Min morfar gjorde en E.T i sten till mig när jag tjatade om en E.T-docka men min mamma vägrade köpa en. Morfar gjorde allt i sten så det var inget statement att just min E.T tillverkades av småsten och plastic padding. Den här filmen tog fan kol på mig när jag såg den på bio som tioåring. Så djävulusisk fin och sorglig.

.

.

.

3. Fanny och Alexander
(Regi: Ingmar Bergman)

Om De enfaldige mördaren är en svensk klassiker så kommer det en till här. Fanny och Alexander är en SJUKT bra film, det är perfektion in i minsta detalj och även om den är lång som en regnig måndag (som min kollega Daniel skulle ha uttryckt det) så är den SÅ sevärd om man tar sig tiden. Och det gör man. Eller hur?

.

.

.

 

2. The thing
(Regi: John Carpenter)

Snön, musiken, Kurt Russell, spänningen, effekterna, John Carpenter. Se gärna uppföljaren-som-inte-är-en-remake-trots-att-den-heter-samma-sak direkt efter.

.

.

.

1. First Blood
(Regi: Ted Kotcheff)

Här är den. Filmen. Filmen som fick mig att förstå storheten med både Sylvester Stallone och filmtittande i sig. Det finns nästan inga filmer som är bättre än First Blood, inte någonsin, inte genom tiderna, typ nästan aldrig. Jag älskar den här filmen. Så var det då och så är det nu. Gammal filmkärlek rostar aldrig.

 

Idag listar mina filmbloggarkompisar också sina favoriter från 1982. Här är deras listor:
Fripps Filmrevyer
Movies-Noir
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Spel och film
Filmitch
Flmr
Filmmedia
Filmfrommen

Svensk söndag: FANNY OCH ALEXANDER

.

.

.

Undrar hur många jular Ingmar Bergman förstört med filmen Fanny och Alexander? Undrar hur många hemmapiffare som känt sig underpresterande för att hemmet efter maximal julpyntande inte ser tillnärmelsevis lika jul-likt ut som det Ekdahlska huset gör i filmen? Och jag undrar hur många av alla som använder sig av uttrycket ”en Fanny och Alexander-jul” som faktiskt sett filmen?

Fanny och Alexander blev nominerad till sex Oscars när det begav sig men Ingmar Bergman själv vann ingen av dom två kategorier han nominerats i (Bästa regi samt Bästa manus). Däremot vann Anna Asp och Susanne Lingheim för Best Art Direction-Set Decoration och det säger så himla mycket om filmens styrka. Vilken jävla snygg film det är! Vilken scenografi! Det räcker att se fem sekunder från filmen så vet man vilken film det är samt att man skulle ge sin högra hand för ett jättehus med spröjsade fönster, broderade förkläden och välklädda härligt barrfyllda granar i varje gästrum. Jag får gåshud av detaljer såsom kulören på matsalsmöblemanget som matchar Emelie Ekdahls (Ewa Fröling) ljusblå klänning så till den milda grad att ögonen ropar hallelujah och börjar rulla runt som små bowlingklot i sina hålor.

När jag såg Fanny och Alexander på video nån gång i mitten på 80-talet var det en otroligt jobbig film att se för att jag identifierade mig med barnen, dom utsatta barnen, dom som inte hade något val. Nu i vuxen ålder ser jag dom äldre i filmen med helt andra ögon. Jag vet inte om förståelse är ett bättre ord men filmen blir i alla fall aningens mer förståelig nu – men jag tycker fortfarande den är väldigt bra.

Det pratas ofta om Börje Ahlstedts roll i filmen, eller Jan Malmsjö med läpparna som ser alldeles ny-Lypsylade ut hela tiden eller Jarl Kulles fysiska skrockande och självklart ska det pratas om dessa tre då som  gör väldigt mustiga och trovärdiga personporträtt alla tre. Men Allan Edwall då? Gunn Wållgren då? Den svagt svagt framåtböjda Harriet Andersson då? Men kanske är det fotografen Sven Nykvist som är filmens allra största stjärna som via sin kameralins kommer så nära alla ansikten utan att kännas för närgången? Sven Nykvist alltså. Vilket geni.

En intressant iakttagelse kan annars vara att ingen av filmens båda huvudpersoner, Pernilla Allwin (Fanny) och Bertil Guve (Alexander) fastnade inom filmen. Pernilla var med i en TV-film samma år som denna film gjordes (1982) och Bertil var med i en TV-film 1984 men sen var det slut med skådespeleriet. Pernilla arbetar nu (enligt Wikipedia) på ett analysföretag och Bertil är chef för Centrum för teknik och hälsa.

Fanny och Alexander är en film som gör ont. Den är jobbig att se och vart trettionde år känns alldeles lagom. Men att se filmen på Blu-ray är som att få en fin present, det är värt vartenda krona att ha den filmen i samlingen. Vilka färger, vilken lyster! Jag kan inte göra annat än att säga att OM du har en ledig eftermiddag och OM du känner för att se en svensk klassiker och OM du vill komma i julstämning nästa år och samtidigt få något verkligt att tänka på så är Fanny och Alexander det perfekta valet. På Blu-ray.

Det här är den sista filmen i temat Svensk söndag. Sista! Otroligt! Ett helt år har gått!

Här kan du se listan på temats alla filmer. Femtiotvå söndagar, femtiotvå filmer blev det och detta var den klart bästa filmen för att symbolisera övergången till 2015-års första tema som kör igång måndagen den 5:e januari. Det nya temat är minst lika kul – tycker jag – men det kommer inte pågå under fullt lika lång tid. Hoppas du följer med på färden även nästa år.

FITZCARRALDO

.

.

Efter två decemberfredagar med riktigt risiga 80-talsfilmer, Where the buffalo roam och My dinner with André, lägger Decennierprojektets grundare Fripps filmrevyer och Movies-Noir in en kanske inte högre men väl annan växel. Nu ska vi nämligen ut och resa.

Vi ska till Peru, vi ska mitt in i den peruanska djungeln där en excentrisk man vid namn Brian Sweeney Fitzgerald ”Fitzcarraldo” (Klaus Kinski) fått för sig att han ska bygga en opera – och hela gottepåsen regisseras av Werner Herzog.

Fitzcarraldo ser läskig ut. Han ser ut som en morf mellan Frankenstein och Willem Dafoe, en morf som begåvats med egenskaperna dålig smak samt snålhet vilket resulterar i en hemmablondering som gick fullständigt åt fanders. Det från början mörka håret blev givetvis kycklinggult, alla vet att det blir så, ALLA. Men detta tycks inte störa Fitz, ja, jag kallar honom Fitz för det känns som att jag känner honom nu efter att ha sett den här trettontimmarsfilmen som lika gärna hade kunnat heta Den oändliga historien i Peru.

TRETTON TIMMAR?

En fullt förståelig fråga. Nej filmen är inte tretton timmar men den känns som tretton timmar. Å andra sidan är den 158 minuter och det är inte kattskit det heller, speciellt när filmen inte riktigt handlar om nämnda opera. Filmen handlar nämligen inte om en halvgalen entreprenörs drömmar om en opera, om att bygga något stort och maffigt i en natur som är gjord för kokosnötter och bambumadrasser, nej, tänk om det hade det varit så väl. Filmen handlar om att Fitz köper en båt, en stor jävla ångbåt som han ska köra via en flod till en annan. Kruxet är att floderna inte sitter ihop utan skiljs åt av ett STORT BERG och hans braiga idé är att transportera – dra – båten ÖVER berget, ner på andra sidan och plask ner i rätt flod.

Fitzcarraldo är det vattentäta beviset för att man inte kan lita på IMDb´s betygssystem. Filmen har 8,1. 8,1! Fatta hur högt det är! Nightcrawler har 8,1, Mandomsprovet har 8,1, Exorcisten har 8,0. Fitzcarraldo har liksom ingenting i den där 8-sfären att göra, inte alls, det måste vara nån fascistoid grupp av Kinski-hags eller nåt Herzog Fan Gang som gett sig fan på att gemensamt logga in på IMDb och visa världen hur extraordinär denna film är. Sorry to say, dom har fel.

Fitzcarraldo är verkligen inte en bra film. Jag struntar i om den skulle ha varit baserad på en verklig händelse (vilket den inte verkar vara, det enda som är sant är att båtfan drogs över berget på riktigt), jag tycker den är rätt igenom ointressant. Men, det finns ett MEN, det finns en guldstjärna som jag ska sätta på fodralet. Jag ska ge filmen en stor eloge för ljuden som båten gör ifrån sig när den dras över berget. Knarren, ljudet av träfibrer som dras isär, det är väldigt mysigt att lyssna på (påminner om efterljuden i en gammal berg-och-dalbana när vagnen passerat och hela bygget står och vajar av trycket) och jag skulle gärna ha ett insomningsband med enbart dra-en-ångbåt-över-berget-ljud. Skulle kunna bli en storsäljare. Kanske en app?

Nu är det alltså tre ettor av tre, ett osannolikt lågt medelbetyg på dessa noga utvalda 80-tals-praliner (sa hon med ett stänk av saltsyra). Men kanske, kanske, kanske gick filmen hem bättre, mer, djupare, finare hos mina bloggkollegor än hos mig? Vem vet? Klicka vidare vettja.

Fripps filmrevyer

Movies-Noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

FILMSPANARTEMA: KONSPIRATIONSTEORIER

Jag älskar konspirationsfilmer. Det är mums. Jag älskar konspirationsfilmer så mycket att om det funnits en filmkanal som endast visade sådana skulle jag antagligen ta ledigt en vecka här och där enbart för att sitta framför TV:n. Men det kan jag ju inte säga högt, vad skulle min arbetsgivare säga? Ja vad skulle hon säga? Fiffi, vad skulle du säga om jag tog ledigt en vecka för att se konspirationsteorifilmer?

Fiffi: YOU GO GIRL!

När detta filmspanartema spikades kände jag mig helt säker på vilken film jag skulle se och skriva om. Jag var stensäker. Det var en film jag tänkt se länge men det har liksom inte blivit av och dessa teman är en perfekt spark i baken för just det men även mycket annat, till exempel att få igång den kreativa delen av hjärnan och tänka utanför lådan en smula. Så jag såg filmen jag tänkte skriva om. Sen såg jag en film till och en film till och en film till och hux flux utstakades det en snitslad bana, en röd tråd till temat, som jag till en början inte såg.  Den röda tråden stavas David Mamet.

David Mamet är en regissör och manusförfattare som varit inblandad så många filmer att det är rent larvigt – De omutbara, Glengary Glen Ross, Hannibal, Härom natten, Postmannen ringer alltid två gånger, Hoffa, Wag the dog, Heist och State and Main för att ta några exempel. Mamet är hjärnan bakom en drös konspirationsteorifilmer och tre av dessa dyker upp här och nu, tre filmer jag inte sedan innan hade sett. Nu blir det sammansvärjningar och komplotter, twistar och turnar, mystiskt mys som aktiverar hjärnan helt enkelt. Och den där specialfilmkanalen jag drömmer om, må den bli verklighet!

 

KONSPIRATIONEN (The Spanish Prisoner – 1997)

Joe Ross (Campbell Scott) jobbar på ett företag och har utvecklat en uppfinning som är värd miljoner dollars. Miljarder kanske till och med. Han litar inte riktigt på sin chef, han känner på sig att han kommer bli lurad på provisionen men han har inga bevis att gå på. Plötsligt dyker Jimmy Dell (Steve Martin) upp, en rik främling som verkar vara paniskt rädd för att vara med på bild. Dell är intresserad av Ross, han vill samarbeta och Ross har ingen anledning att tveka, Dell verkar ju vara en hygglig prick. Samtidigt verkar sekreteraren Susan (Rebecca Pidgeon) vara smått förälskad i Ross och en kvinnlig FBI-agent (Felicity Huffman) ställer konstiga frågor.

Frågetecknen hopar sig för Joe Ross och inte bara för honom. Mina frågetecken är stora som skyskrapor. Vad är det för jönsar som castat denna film? Joe Ross beter sig som en 13-åring som fått sitt första sommarjobb, han är naiv på gränsen till idiot och går genom hela filmen och ser mest dum ut. Campbell Scott i rollen gör inte direkt saken bättre. Rebecca Pidgeon som sekreteraren är direkt störande, hennes extrema överspel ger mig kalla kårar och Steve Martin funkar inte alls här. INTE ALLS.

Storyn har nåt som skulle ha kunnat bli spännande om nån bara lärt Mamet att ”kill your darlings” och jobba lite mer med byggskum för att täta alla läckor i historien. En konspirationsfilm får gärna vara klurig på gränsen till svår, jag vill gärna ha nåt att bita i som kräver full koncentration men det här är i princip obegripligt.

Musiken är toppen, känslan i filmen är jättebra. Synd på så goda ärtor att det inte blev bättre än såhär.

 

 

HATET (Homicide – 1991)

Polismännen Bobby Gold (Joe Mantegna) och Tim Sullivan (William H. Macy) är i filmens början två helt ordinära kaxiga snutkollegor som håller varandra bakom ryggen i vått och torrt. Knarkbus ska sättas dit, det är biljakter och det är bråk på stationen. En ganska ordinär polisfilmsstart alltså. Sen hittas en judisk kvinna  mördad och Gold blir satt att utreda brottet. Det känns först som en lätt match men när han nystar sig längre och längre in i fallet blir det jobbigt rent mentalt, Gold är nämligen själv jude.

Jag såg den här filmen bara någon timme efter att jag sett Konspirationen och jag tror det var både bra och dåligt. Bra för att jag var inne i känslan, jag behövde ingen uppvärmningsfas för att komma in i filmen, dålig för att jag var irriterad på den ruggigt konstiga castingen i förra filmen och den här har samma problem. Att Ricky Jay dessutom spelar samma typ av gubb-roll i båda filmerna gör att jag ett par sekunder här och där faktiskt blandar ihop filmerna en smula i hjärnan.

Konstig casting var det ja. Inte alls lika dålig som i Konspirationen men om man har svårt för Joe Mantegna (vilket jag tenderar att ha har jag märkt) så är det svårt att få några varmare känslor för den här filmen. Han är i bild i princip i varenda scen och han gör antagligen det han ska för lönen men det klickar inte för mig.

Rent manusmässigt är filmen intressant och precis som i förra filmen hade betyget antagligen blivit högre med ”roligare” skådisar i rollistan.

 

 

DOMSLUTET (The Verdict – 1982)

Sådärja, NU snackar vi! Nu gav jag upp David Mamets originalhistorier och egenhändigt regisserande och förflyttade mig till en film där han skrivit manus baserad på en roman och lämnat regissörsstolen till en annan gammal räv, Sidney Lumet.

Sidney Lumet, regissören bakom 12 angry men, Serpico, Network och Dog Day Afternoon, vem skulle kunde göra en konspiratorisk rättegångsdrama som denna bättre än honom? Mamets manus är långsamt men tajt, dialogen är välskriven, karaktärerna tydliga och framförallt, castingen är enastående i denna film! Det är Paul Newman som spelar den försupne och kämpande försvarsadvokaten Frank Galvin som envist vägrar gå med på en förlikning när en kvinna felbehandlats vid en förlossning och nu ligger som en grönsak i sjukhussängen.

Alla är emot honom. Alla. Frågan är varför alla är så panikslaget sugna på denna förlikning, så sugna att Galvin sitter med en check på 210000 dollar i handen men ändå går på magkänslan och tackar nej. Det ligger en hund begraven.

Charlotte Rampling spelar den kvinnliga huvudkaraktären, Galvins kärleksintresse och det har aldrig slagit mig förut men nu gör det det: dom skulle kunna vara syskon! Sätt på Paul Newman en centréfärgad peruk och vips där har vi Charlotte Rampling!

Domslutet är urtypen av en såndär 70-talsfilm (nåja, den är på gränsen, den är från 1982) som går in på djupet och behandlar en fråga som i nutid kanske skulle klassas som larv. Det känns som om moral och etik låg högre upp på viktighetsbordet då än nu och för att se en film och göra den rättvisa måste man kanske titta på den ur ett tidstypiskt perspektiv. Erin Brokovich kom 2000 och det är den film jag tycker kommer närmast om jag ska jämföra grundteser men samtidig är det en helt annan typ av film. Den är mycket glättigare. Domslutet är härligt 70-talsdyster med mörka trämöbler, dova höstkappor, med skum belysning, med brunklädda män i en rättegångssal, med maktmissbrukare på alla stolar och filmen unnar sig att ta tid. En speltid på 129 minuter, hade den gjorts idag hade den varit 92.

Jag gillar det här! Jag gillar Paul Newman och jag gillar känslan. Det är antagligen inte David Mamets förtjänst att den här filmen blev så pass bra men what the heck, jag gillar honom ändå. Jag känner mig lite glad och bjussig nu!

 

Nu är jag jättenyfiken på vad mina filmspanarkompisar klurat ut för konspiratoriska blogginlägg dagen till ära. Klicka på bloggarnas namn för att läsa vidare.

Fripps filmrevyer

Rörliga bilder och tryckta ord

Fredrik on film

Filmitch

Har du inte sett den (pod)

The Nerd Bird

Mackans film

Jojjenito

The Velvet Café

Flmr

Absurd Cinema

 

 

 

 

 

 

 

BACK TO THE 80´S: POLTERGEIST (1982)

.

.

.

Tanken var att jag skulle se om Poltergeist tillsammans med min allra bästa vän. Hon fick filmen av mig i julklapp som en liten ironisk buff i sidan eftersom jag vet att det är den läskigaste filmen hon vet, den läskigaste film hon sett. Men det är trettio år sedan nu, jag tänkte att det var dags att se den med nya – vuxna – ögon. Det tyckte hon med ända tills det var dags att se filmen i våras. Då var det ”lite för ljust”, ”lite för sent”, ”lite för tidigt”, ”kan vi inte bara fika istället?”.

Sen blev det sommar och semestrar och ”vi kan väl se den i augusti, då hinner vi tills det är dags för dig att skriva om den.” Sen blev det augusti och varenda gång vi sågs så var det väldigt härligt med kaffe, med mat, med samtal men ”filmkväll, nääää asså jag hinner verkligen inte”. Så satt vi och pratade i timmar istället. Mysigt som tusan det med men självklart såg jag igenom det hela. Det var aldrig tal om att se om Poltergeist.

Det här är en film som satt såna spår i hennes medvetande att en omtitt känns omöjlig. Jag kan förstå känslan, jag känner detsamma inför Professor Drövels Hemlighet, serien om dom norska äventyrarsbröderna Dal (och tillika kanotister) som gick på SVT 1979. En sökning på Youtube och likstelheten satte in, jag klarar inte av att trycka på play, jag fixar inte att höra musiken ens, än mindre den norska berättarrösten. Ingen skugga ska falla över min vän, jag ser Poltergeist själv istället. I mörkret. Mitt i natten. På datorn. Med hörlurar. Mumsfilibabba.

Att filmen började till tonerna av den amerikanska nationalsången The Star-Spangled Banner mindes jag inte. Att filmen andas så enormt mycket Steven Spielberg trots att han bara producerat, inte regisserat, mindes jag inte. Musiken är så Spielbergsk att vissa scener nästan blir skrattretande. Sen påminner effekterna i mångt och mycket om dom i Ghostbusters och det tyckte jag inte -då. Men å andra sidan, kan jag kräva av mig själv att minnas nåt av detta, det var trots allt trettio år sedan jag såg filmen? Nej.

Det jag gillar med filmen är färgerna och känslan, att den känns välgjord, som ett icke-hafsverk. Tobe Hooper (han med Motorsågsmassakern) regisserade och han gjorde det bra. Att jag inte tycker filmen är särskilt läskig förvånar mig egentligen inte alls, det har flimrat förbi en hel del skräckfilmer framför mina två blå sen Poltergeist var ny och en ansenlig mängd av dessa filmer har innehållit barn som varit både utsatta och otäcka.

Heather O´Rourke som spelade huvudrollen som den lilla blonda Carol Anne Freeling – hon som tittade på TV:n liiiite för nära apparaten – blev bara tolv år gammal, hon dog 1988 och Poltergeist III som kom det året blev hennes sista film (tvåan kom 1986).

Det här är en av filmerna i temat Back to the 80´s. Nästa tisdag är temat tillbaka igen, då med tre filmer från 1983.

BACK TO THE 80´S: TOOTSIE (1982)

Ibland är det lätt att glömma att 80-talet är ganska länge sedan. Många år har gått, mycket har hänt och väldigt mycket har förändrats på dessa trettio år. Synen på män i kvinnokläder till exempel.

Dustin Hoffman tog på sig peruk, klänning och ett tjockt lager smink för att förvandla sig från Michael Dorsey till Dorothy Michaels för att få ett jobb han så gärna ville ha. 1982 var det kanske lite kittlande. En man utklädd till kvinna, det var något alldeles extra det på den tiden.

Om man går tillbaka till dragshowvärlden i Sverige så startade After Dark sin första egna klubb ”After Dark” i Stockholm 1976 och 1980 gjorde dom sin första show på Hamburger Börs. Den gemene uppfattningen var att ”Christer Lindarw är snyggare som kvinna än dom flesta kvinnor är” och det är kanske inte nåt man kan säga om Dustin Hoffman. Dorothy Michaels har inte riktigt en lindarwsk Drottning Silvia-aura runt sig om man säger så, hon ser mer ut som någon som jobbar på Försäkringskassan och heter Solbritt. Men det känns som att det var nånstans i slutet av 70-talet/början på 80-talet som drag hamnade i hetluften på riktigt.

Att göra en remake på Tootsie skulle funka ungefär 0%, den har helt enkelt inget ”wow-värde” i nutid, i alla fall inte i mina ögon. Svensk Filmindustri tänkte annorlunda och gjorde en variant på man i kvinnokläder-arbetsplatsdrama med Cockpit, föga lyckat om nån frågar mig. Gillar man denna subgenre är mitt tips att se om Tootsie istället. Den är inte pjåkig även om den luktar lite svagt av malmedel och Jovan Musk Oil.

Det här är en av filmerna i temat Back to the 80´s. Klockan 18 kommer det ännu en recension av en film från 1982, då blir det en skräckis.

BACK TO THE 80´S: CAT PEOPLE (1982)

.

.

.

Jag undrar om inte David Bowies låt Cat people skulle hamna på min topp-20-all-time-high-låt-lista om jag gjorde en. Jag tror det. Det konstiga är att jag tyckt om låten sen jag hörde sen första gången när jag var tio men jag har inte sett filmen Cat people förrän nu. Å andra sidan har jag sett Inglorious Basterds och därmed hört denna fantastiska låt i filmmiljö många gånger och SOM den funkar!

Att se en riktig 80-talsklassiker som Cat People för första gången 2014 kan vara vanskligt. Det är inte helt säkert att den åldrats med värdighet och jag har inga nostalgikänslor att falla tillbaka på. Filmen måste helt enkelt kunna stå på egna ben 32 år efter dess premiär.

A young woman’s sexual awakening brings horror when she discovers her urges transform her into a monstrous black leopard. Så beskrivs filmen på ImdB. Helt galet. Alltså beskrivningen är inte galen den är helt korrekt men vafan, har Dr Seuss varit framme?

Irena Gallier (Nastassja Kinski) är den unga kvinnan som tvingas hålla sin sexualitet i schack för att inte förvandlas till en leopard. Den enda hon kan ha sex med (säker sex i detta fall = inte bli leopard, hahaha) är sin BROR! Brorsan Paul (Malcolm McDowell) ligger å andra sidan runt rätt bra, eller ligger och ligger, det funkar sådär kan man väl säga men när det väl fungerar så blir han leopard han med. En blodtörstig sådan. Mjau.

Filmen har en skön 80-talskänsla, en sån jag känner igen så väl och tycker så mycket om, samtidigt är den helt unik. Effekterna är enkla men smaskiga, skådespelarna agerar helt rätt för filmen men det skulle antagligen inte funka nån annanstans. Malcolm McDowell är inte direkt het när han springer omkring utan tröja även om han verkar tro det själv, jag tycker mest han är obehaglig. Är han inte alltid det förresten? Har han någonsin spelat en varm och intagande person? Är han ens en bra skådespelare?

Jag är lite förvånad över hur bra jag tycker filmen är men hey, det är 80-talet, vad finns det att inte gilla? Cat People är den klart bästa filmen hittills i temat. Vem kunde ana detta?

Det här är en av filmerna i temat Back to the 80´s, det kommer två filmer till idag (kl 12 och kl 18).

FILMÅREN – MINA BÄSTA 10

Filmårslistorna är ingen konstant vetenskap eller sanning, jag har heller inte sett varenda film som existerar från samtliga år och således kan listorna komma att uppdateras vad det lider.

Här nedan kommer det fyllas på med länkar till listorna när dom behagar dyka upp. Det kan bli förr, det kan bli senare, men dyker upp det gör dom och för att göra det aningens mer spännande både för mig själv och dig som följer bloggen så kommer listorna inte att dyka upp i rätt årtalsordning.

2023

2022

2021

2020

2019

2018

2017

2016

2015

2014

2013

2012

2011

2010

2009

2008

2007

2006

2005

2004

2003

2002

2001

2000

1999

1998

1997

1996

1995

1994

1993

1992

1991

1990

1989

1988

1987

1986

1985

1984

1983

1982

1981

1980

1979

1978

1977

1976

1975

1974

1973

1972

1971

FREDAGEN DEN 13:E DEL 3

Precis som att andra filmen börjar med slutscenerna från ettan så är dom första fem minutrarna i trean tvåans sista diton. Den unga tjejen Ginny låtsas vara Jasons mamma och lyckas på nåt underligt vänster överleva hans attack.

På TV visas bilder från massmorden vid Crystal Lake där åtta ungdomar på dom mest makabra sätt bragdes om livet och i soffan sitter surkärringen vad-hon-nu-heter med papiljotter och vrålar på äkta mannen Harold som aldrig gör nånting rätt. Han äter till och med bakom ryggen på henne trots att hon sagt att han måste gå ner i vikt. Och han tjuväter djurmat! Vilket AS till man va?

På tvättlinan utanför huset hänger rena lakan och bland dom knatar Jason omkring, han har såklart inte åkt fast utan befinner sig på fri fot, supersugen att fortsätta döda folk på kreativa sätt.

När det gäller förväntningarna på denna tredje film så är dom lägre än på tvåan och kanske är det därför jag tycker att den här filmen faktiskt funkar riktigt bra, snäppet bättre än tvåan till och med. Jag kan inte stoltsera med att bli tokrädd på något vis men jag gillar stämningen, det är en schysst liten skräckis helt enkelt.

Originaltitel: Friday the 13th Part III

Produktionsår: 1982

Regissör: Steve Miner

Jason: Richard Brooker

Bodycount: 12 döda

Mest minnesvärda scen: Tjejen i röda kläder som på håll påminner om tjejen i Michael Jacksons video till thriller går ut i vattnet och blir beskjuten av Jason och träffad – mitt i ögat.

Veckans klassiker: E.T

Jag vet inte om jag någonsin tjatat så mycket om att få se en film på bio som jag gjorde när E.T skulle ha premiär 1982. Hade jag varit barn till mig själv hade jag lämnat bort mig i en korg på nåns trappavsats.

Jag var bara tio, E.T hade elvaårsgräns. Min mamma försökte släta över min bristande ålder med att köpa en liten E.T-docka, en sån jag kunde klämma fast på sänglampsladden. Jag blev arg, det var ju inte samma sak. Morfar tillverkade en E.T i sten och det var den finaste grej man kan tänka sig men hur tänkte vuxna? Var dom helt känslokalla? Fattade dom inte att E.T var världens ballaste film och att film SKA ses på bio, inte på nån jävla moviebox två år för sent.

Det finns dom som tycker att tjat är en underskattad raggningsmetod. Jag är inte en av dessa. Däremot är tjat helt klart fungerande om man kör värsta dygnet-runt-passet i veckor, det finns inte en förälder som orkar stå emot, inte om man sköter det snyggt. Jag minns det inte som att jag skötte det snyggt, jag minns bara att jag var svinjobbig och jätteledsen ända tills mamma gjorde en kovändning och sa ja. Jag skulle få se E.T på bio! Kunde man bli lyckligare än jag var just då?

Han är tre miljoner ljusår hemifrån den lille söte utomjordingen. Tänk vad långt bort det är för en tioåring som inte skulle våga åka buss två stationer utan att få existentiell ångest. E.T är lämnad ensam på jorden utan en enda kompis. Farkosten åkte och han blev kvar. Sorgsamt, vemodigt, klump i magen och ja, det känns precis likadant då som nu, trettio år senare.

Det är hjärtskärande banne mig, ljuden E.T utstöter, blickarna, jag vill bara sätta honom i knät och krama honom trygg. Lille Elliot (Henry Thomas) verkar tänka detsamma och han gör det han kan för att få E.T att känna sig hemma i hans pojkrum och kanske till och med bli hans vän?

Såhär tänkte jag inte 1982 men jag tänker det nu: Om Steven Spielberg har samma tempo som älskare som han har som regissör då är det många kvinnor som somnat under förspelet. Alltså, det tar sån jävla tid innan han kommer till skott, det är en startsträcka på halva filmen innan det händer nåt alls av värde och det är ofta så har jag märkt. Visst är det bra att det byggs upp en spänning (Hajen), visst förstår jag att det behövs planteringar och förklaringar för att själva historien ska hålla ihop (Jurassic Park) men ibland – iiiiblaaaaaand – skulle Steven Spielbergs filmer tjäna på en Steven Spielberg fullsmockad med Dextrosol bakom kameran. E.T är en sån film.

Att se E.T är en njutning, att säga nåt annat skulle vara att ljuga för mig själv. Det är nostalgi de luxe, det är otroligt snyggt gjort, det är nyskapande, kreativt, mysigt och filmen må vara lite seg men jag köper det. Det ligger liksom ett rosa skimmer över den här filmen som jag inte kan sopa bort. Jag vill inte sopa. Jag är glad att jag har kvar den magiska känslan från förr i magen och jag är tacksam över att Steven Spielberg finns, jag är faktiskt det, War Horse och sånt krafs till trots.

När jag såg den 1982:

När jag såg den 2013:

Det här är den sista Veckans klassiker på ett tag. Nästa måndag börjar ett sprillans nytt tema, ett tema som kommer följa med bloggen över heeela långa sommaren.

Veckans klassiker: EN OFFICER OCH EN GENTLEMAN

Zack Mayo (Richard Gere) är ung kille utan mål och mening med sitt liv. Uppväxt med en död mamma och en pappa (Robert Loggia) som knappt förtjänar att kallas far känner han sig rätt vilsen. Och liten. Och han vägrar växa upp som en loser. Så han kommer på en lösning. Han tänker söka till det militära och där kommer han att hålla sig kvar med näbbar och klor. Han har ingen annan utväg, inget annat val som han ser det.

Han drillas och peppas och trakasseras av serganten Emil Foley (Louis Gossett Jr) och han träffar Paula, en vacker brunett som sätter fart på andra delar av hans kropp, dom som inte går att träna upp på boot camp. Kanske börjar han få ordning på sitt liv?

Paula (Debra Winger) och Zack kan vara ett av filmvärldens allra vackraste par. Jag får liksom aldrig känslan av att dom spelar, dom är fina så man bara döööör och det liksom glittrar om deras ögon när dom tittar på varandra. Debra Winger har gjort många enastående rollprestationer i sin karriär men jag håller hennes Paula som en av dom allra bästa.

Jag läste nånstans (hade gärna velat minnas var) att En officer och en gentleman egentligen bara handlar om en enda sak: personlig utveckling. Så kan man ju absolut se det men jag tycker det låter aaaningens uppblåst sett till vad det är för film. Det är att lägga på en dimension till filmen som den kanske inte har fundament till att bära upp. Visst är det en tänkvärd film, visst handlar den om att växa upp men jag tvivlar på att det här är den troligaste kandidaten till film att visa på en kurs i just personlig utveckling. Jag tycker dessutom att det känns som att Top Gun är en några år yngre karbonkopia av denna film och den skulle man knappast ge samma epitet.

1983 fick En officer och en gentleman tre oscarsnomineringar varav den vann två: Bästa manliga biroll (Louis Gossett Jr) och Up where we belong blev Bästa originalsång. Richard Gere blev inte nominerad alls men han har med denna roll gett den vita uniformen ett ansikte och satt prägel på flera av dom klassiska filmscener som filmen bjuder på. Slutet framförallt. Ojoj. Detta slut.

 

Fiffis filmtajm jämför: THE THING då och nu

Om någon hade frågat mig för några dagar sedan vad The Thing handlar om så hade jag svarat: en hund.

Om denne någon hade velat ha en utförligare beskrivning så hade jag svarat: en jävligt läskig hund, kanske med en släng av rabies och sen ljudet av ett gallerstaket. Precis så mycket minns jag av den gamla The Thing. Jag tittade i min filmbok och såg att den fick en trea i betyg när jag såg den på video 1987 för första och – fram tills nu – enda gången.

Nu har det alltså kommit en remake eller vad man nu ska kalla det, en ny The Thing är det i alla fall och min första tanke är: behövs det verkligen? Var inte originalet bra nog?

Trots mina halvneggiga tankar så blev jag glad när jag såg att The Thing skulle gå upp på svenska biografer men nu har SF tydligen gjort en helomvändning och dragit tillbaka den. Synd tycker jag. Nu fick jag tag i filmen på annat sätt och bestämmer mig för att insupa regissören Matthijs van Heijningen Jr´s version av The Thing i min egen soffa och därmed också fräscha upp mitt minne.

Filmen börjar med några norska män som åker gul bandvagn, en bandvagn som ser ut som en jävligt irriterad Wall:E. Vi är på Antarktis och något läskigt finns där nedfruset i glaciären. Jag suckar lite förnöjsamt, kliar mig i naveln och tänkte det där hemska vad vad det jag sa. Det här är inget nytt under solen, det här har jag sett förut, det kryllar av såna här filmer. Alien vs Predators, The Thaw, yada yada, gäsp eller vadå?

Nåja. Det där nedfrusna sågas ut ur isen och forslas till en väderstation i närheten. Där jobbar en tjej, Kate (Mary Elizabeth Winstead), en äldre vetenskapsman och vetabästare (Ulrich Thomsen), nån mer amerikan och sen resten norska fryntliga män med tovig skäggväxt och tveksamma frisyrer. Vetenskapsmannen har inte mycket till övers för unga vetgiriga kvinns och avsmaken är ömsesidig speciellt när han på eget bevåg bestämmer att det ska tas ett vävnadsprov på varelsen och Kate ifrågasätter beslutet. Det sköna är att det tar bara några minuter sen kan Kate göra en Fiffi och klia sig i naveln och säga vad vad det jag sa för isen smälter och varelsen smiter och oooooääääääkkkk nu jävlar börjar äventyret.

The Thing 2011 är en helt okej actionfilm med otroligt balla effekter. Jag blir lite rädd några gånger, det är småspännande ibland men framförallt är det ganska….äckligt. När filmen är slut har jag en mycket bättre eftersmak i munnen än jag någonsin kunnat tro och betygstrean känns både normalstark och rättvis.

När jag sett klart filmen slogs jag av en ofantlig längtan att se om originalet. Jag mindes inte ens att det var snö inblandat, fan, jag mindes ju i stort sett ingenting och så ska det inte vara, det känns inget bra. Så jag löste problemet, tog ner filmen som stått otittad på hyllan i flera år och började titta på den gamla The Thing i John Carpenters regi.

Men….men…..där är ju hunden!” utbrister jag när filmen precis har börjat. ”De är ju samma jävla hund dessutom!

Och ja, det är samma hund som i remaken. Det är så mycket som är lika att ju längre originalfilmen går ju mer imponerad blir jag över remaken. Den är så sjukt smart gjord och skriven att jag önskar att fler gör som jag och ser filmerna i ”fel” ordning. Remaken slutar nämligen där originalet börjar och på så sätt är det ju ingen remake i egentligen mening utan en prequel, eller?

Jag får känslan över att Eric Heisserer och John W. Campbell Jr, manusförfattarna till The Thing 2011 är genuina fans av originalfilmen och dom har verkligen kämpat och lyckats väl med att förena filmerna till en nästintill perfekt symbios. Till och med ljudbilden är lika (även om det inte är Ennio Morricone som gjort musiken i den nya filmen), känslan jag får av filmerna är densamma och Joel Edgerton ser faktiskt ut som en ung Kurt Russell, även om det kanske inte är meningen.

Jag ser alltså först en film från 2011 med allt vad nutida teknik och datorhjälpmedel heter och sen ser jag en film från 1982. Det skiljer nästan trettio år men ändå ingenting på nåt vis. Jag blir så glad så glad, ja nästan sprallig av dessa filmupplevelser, jag skulle kunna drista mig till lycklig när någon kopierar, gör om, fixar till, skriver nytt och gör det så jävla bra som med nya The Thing. Det är gjort med kärlek till filmkonsten och med något så ovanligt som en inte alldeles uppenbar bismak av att enbart tjäna pengar. Ju mer jag ser av originalet desto mer växer den nya versionen i mina ögon. Det är en härlig känsla.

The Thing från 1982 är en jättebra film. The Thing från 2011 når inte upp till originalets standard  men det är banne mig inte långt ifrån. Men ett tips i all välmening: har du inte originalet i färskt minne men vill se remaken, se den men gör som jag och se om originalet efteråt. Har du originalet i färskt minne och gillar den, räds inte den nya. Se den och försök kom ihåg scenografin från den gamla filmen och jag kan lova att du tänker WOW flera gånger.

The Thing från 1982

The Thing från 2011

 

Almodovar-helg: Passionens labyrint

Sexilia (Cecilia Roth) är en punkig nymfoman, hennes pappa är gynekolog med konstgjord befruktning som specialitet och Riza Niro (Imanol Arias) är homosexuell och son till Teherans kejsare. Riza har blivit landsförvisad av sin far men rymmer till Madrid för att göra stan osäker.

Passionens labyrint kretsar kring sex och inte så  mycket mer än så. Men på sedvanligt Almodovar-manér så är det inget svennigt över detta utan alla varianter, alla former, alla avarter ska utforskas. Det är droger och bögar och incest och orgier och dragqueens och hej och hå vad jag känner mig alldeles tok-vanlig när jag ser det här. Ibland vet jag inte om det är ett drama, en komedi eller en parodi men det är kanske meningen? Knasigt och udda är det, i alla fall med mina glasögon.

Antonio Banderas fimdebuterar här som Sadec och lyckades få Almodovars regissörshjärta att smälta rätt hårt. Fram till dags datum har samarbetet alltså resulterat i sex filmer (inkl den här) och på fredag är det biopremiär för den senaste: The skin I live in. Eftersom jag såg The skin I live in på Stockholms filmfestival så kommer jag att recensera även den idag. Håll ut och håll andan nån timme eller två så kommer den här på bloggen.