PUPPET MASTERS

19 juli, 2014

Jag kände mig alldeles upprymd när jag satte mig i soffan för att se den här filmen. Jag har tänkt på den i flera år, tänkt att jag vill se om den, längtat efter den, men av en anledning som kan stavas så-många-filmer-så-lite-tid-och-en-hel-del-felprioriteringar har den gång på gång fått stryka på foten.

Men nuså, nu var det alltså dags att se om Donald Sutherland i filmatiseringen av den produktive författaren Robert A. Heinleins science fictionroman från 1951 The Puppet Masters. Jag såg den på bio på försommaren 1995, mitt i bröllopsplaneringen, det är nog därför jag minns den så väl. Det var ett skönt avbrott att rensa hjärnan från alla tusenmiljoner val man var tvungen att göra.

Den här gången behöver jag inte rensa skallen från något speciellt, jag sitter mest och myser, pyser, ryser och nej, inte fryser. Det är ju sommar!

När Jorden invaderas på det riktigt läskiga sättet så är det inte jätterobotar som kommer flygande och bombar bort halva världsdelar eller gigantiska monster. Här är det nåt annat, nåt litet, nåt som kryper och krälar, nåt som har en tentakel som körs in i nacken på människor och ”tar över” kroppen. Varelsen ser ut som en blandning av en snigel och en rödspätta, faktiskt rätt äcklig måste jag säga, och trots att filmen har några år på nacken känns den rätt tidlös vad gäller effekterna. Den skulle kunna vara gjord 1958 eller 2002, marginell skillnad i utförande.

Det är nåt med människor som har ”döda” ögon som är verkligt otäckt tycker jag, när blicken är som på en zombie men personen i fråga uppenbarligen lever. Det finns en del såna i den här filmen. Människor som beter sig som robotar men ser ut som vanligt. Jag får kalla kårar längs med ryggraden och så blir jag rädd för det också för tänk om det som känns på ryggraden är en rödspättesnigel som kladdat sig fast och bara väntar på rätt sekund att spetsa mig i bakhuvudet med nåt vasst.

Den stensäkra fyran filmen fick 1995 är kanske inte lika säker men en trea känns för fjuttigt. Jag gillar ju det här! Det är charmigt, det är otäckt på nåt slags Stephen King:skt sätt, det är inte många kända ansikten i rollistan men det gör ingenting alls. Jag är glad att jag såg om den, det ska inte dröja 19 år till nästa gång.

{ 6 comments… read them below or add one }

Sofia juli 19, 2014 kl. 07:49

Eh…oj… Vi kanske kan nöja oss med att vi har väldigt olika upplevelser av den här filmen 😉 Men såklart jag tycker att det är kul att du fortfarande gillar den så mycket (ingen ironi-smiley nu, för jag menar det verkligen…)

Svara

Fiffi juli 19, 2014 kl. 08:52

Sofia:
Det förvånade mig en smula att jag gillade den så mycket fortfarande, trodde nog att det var minnet som spelade mig ett spratt, men nix. Så trots viss lökighet tycker jag det är supercharmig. OCH lite läbbig. Icke ironiskt det också 😉

Svara

Movies - Noir juli 19, 2014 kl. 11:15

Hmm, av någon anledning trodde jag det var filmen med Donald Sutherland och Charlie Sheen. Men det visar sig vara Shadow Conspiracy från 1997 😉

Har alltså inte sett denna vad jag kan minnas. Men Donald är alltid sevärd (nåja, kanske inte i sitt afro…)

Svara

Fiffi juli 19, 2014 kl. 11:20

Movies-Noir:
Jag tror det här kan vara en film i din smak, vid rätt dag vid rätt Donald-Sutherland-craving-sinnesstämning 😉

Svara

filmitch juli 24, 2014 kl. 08:18

Jodå en film med en förvånansvärt hög omtittningsgrad men jag ska erkänna att när jag såg om den sist kändes den en anings mossig men den höll och kommer säkerligen att ses om.

Svara

Fiffi juli 24, 2014 kl. 10:07

filmitch:
Mossig kan jag hålla med om, men charmigt mossig 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: