Puss

14 mars, 2011

Regissören Johan Kling är smart.

När han gör en film med ett soundtrack som pendlar mellan Woody Allen/Django Reinhardt-mys, Sideways, takter som påminner om den fantastiske David Holmes (vars skiva Let´s get killed användes i princip rätt av i filmen Ocean´s eleven) och Tatis glada xylofon kan man inte komma annat än i positivt igenkänningsmode.

Jag personligen har åtminstone väldigt svårt att värja mig.

Fan, det här är en rätt soft film faktiskt. I ett lugnt tempo som aldrig blir tråkigt bjuder Kling in mig i den lilla teatergruppens något incestuösa värld med intriger och otrohet, med drömmar och viljor, med skumma typer som inte är så skumma och med ordentligt folk som inte har så mycket koll som dom själva tror.

Alexander Skarsgård är den dryge stockholmsjäveln Alexander och hans bror Gustaf den underliga ljudteknikern med snygg synthfrilla och tajta svarta jeans. Regissören Kling återanvänder både Michael Segerström och Michelle Meadows från filmen Darling men Segerströms karaktär är inte en promille lika intressant och lättillgänglig i Puss. Meadows däremot, hon går från klarhet till klarhet. Jag trodde att hennes imponerande insats i Darling var något som bara hände en gång i livet men hon är tamejfan magisk i att uttala dräpare med nanoprecision. Jag har inte sett på maken sen Suzanne Reuters glansdagar i Lorry och jag hoppas att hon får chansen att spela en härligt bitsk och elak skata i nån humorserie framöver.

Det enda som retar mig är klädkodernas ensidighet. Den tjocka tjejen måste nödvändigtvis klä sig i en brun virkad topp och beige kjol i konstigt snitt som gör att hon inte bara ser ännu tjockare ut än hon egentligen är, utan också dum. Teaterchefen har uppsatt hår och knäkort svart kjol med dragkedja och liten knapp i ryggen. Ja, jag fattar att hon är boss, jag fattar. Den skumme ljudteknikern har ärvt Änglagård-Zacs urväxta svarta skinnpaj, för skummisar har givetvis svarta depprockarkläder och den narcissistiske stockholmarn Alex har stora svarta filmstjärneglasögon, självklart har han det. Allt detta är synd för det är fördomsprylar som inte behövs. Rollerna är välskrivna och karaktärerna mänskliga nog att stå på egna ben utan denna dress-code-hjälp, som jag tycker blir så banal att den enbart stjälper.

Som uppföljare till den i mitt tycke jättefina filmen Darling får Puss absolut godkänt. Jag klistrar en stor guldstjärna på Johan Klings kavajslag och ser med iver fram emot nästa film. Han är begåvad den där killen.

{ 6 comments… read them below or add one }

Sofia mars 14, 2011 kl. 07:49

Kul att den föll väl ut och att den renderade en så föredömligt välskriven text. Med tanke på att det låter som att även manus är ganska starkt blir jag ännu mer nyfiken på hans bok, Människor helt utan betydelse.

Svara

f i f f i mars 14, 2011 kl. 10:58

Sofia:
Tack så mycket 🙂

Den boken ligger faktiskt och väntar på att skickas från Bokus. Jag har beställt den så den kommer samtidigt som mina förbokade exemplar av Saras bok Cirkeln 🙂

Sen ska jag sitta på balkongen i vårsolen och läääääsa 🙂

Svara

Sofia mars 14, 2011 kl. 16:56

Åååå, vad spännande och vilka sköna läsupplevelser! Kan vi se fram emot en undantagsartad bokrecension?

Svara

filmitch mars 14, 2011 kl. 17:25

Aha här fick jag ett boktips 🙂 Roligt att du gillade filmen, tregikomisk med skön musik. Det jag fastnade för var musiken och att karaktärerna var mänskliga.

Svara

f i f f i mars 14, 2011 kl. 18:38

Sofia:
Av Saras bok – ABSOLUT!! 🙂

Svara

f i f f i mars 14, 2011 kl. 18:39

filmitch:
Visst kändes den liiiiite som en ungdomlig slänga-i-dörrar-fars? 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: