SECONDS APART

16 juni, 2012

Filmens början får mig att tänka på Reservoir dogs. Ibland behövs inte mer än en samling människor runt ett bord för att jag ska tänka på inledningen till Tarantinos film, den med den strålande dialogen. Att den är svintaskigt att  jämföra vilken film som helst med Reservoir dogs är en annan femma och den femman stämmer även denna gång.

Några polare sitter och dricker öl, dom snackar sport och brudar. Nån får ett infall och drar igång rysk roulette med riktig pistol och hux flux är alla döda. Så långt hade det kunna vara ett intro från vilken Tarantinofilm som helst men nix pix, så är inte fallet och alla mina tankar åt det-här-har-potential-att-bli-en-riktigt-skön-film-hållet får jag strax sopa under mattan.

Med Eurovisionsfinalen fortfarande i färskt minne kan jag inte se tvillingarna Seth och Jonah (Gary och Edmund Entin) som någonting annat än en skräckfilmsversion av dom sjungande glittrande irländska duracellkaninerna Jedward. Inte heller det är positivt för filmen.

Killarna i sig är duktiga skådespelare och med ett annat manus, eller någon annan bakom spakarna, hade det här säkert kunnat bli en riktig nagelbitare. Effekterna är bra, det är slafsigt och klafsigt och ofta går filmen utanför lådan med händelseförloppet. Jag har inte sett allt förut – och DET är bra – jag kan inte förutså allt som sker – det är också bra – men jag blir ändå aldrig känslomässigt engagerad. Pulsen går aldrig upp, jag “håller inte” på nån, jag tycker inte om tvillingarna och hur jag än vrider och vänder på det så är det bara fjösiga pojkspolingar i jämförelse med Beverly och Elliot Mantle (Jeremy Irons och Jeremy Irons) i Dubbelgångare.

{ 2 comments… read them below or add one }

filmitch juni 17, 2012 kl. 22:51
Fiffi juni 18, 2012 kl. 07:36

filmitch:
Ja, jo, jomenvisst, men slutet vägde tyvärr inte upp resten av filmen 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: