SMÅ VITA LÖGNER

29 juni, 2012

Det är lätt att tro att små vita lögner inte kan göra nån verklig skada, dom är ju så små och så vita liksom. Människan som hasplar ur sig lögnen menar inget illa, den enda egentliga baktanken med den lilla vita är att på enklast möjliga sätt ta sig ur en jobbig situation.

Efter att Maries (Marion Cotillard) pojkvän Ludo (Jean Dejardin) råkat illa ut i en trafikolycka och ligger helgipsad på sjukhuset bestämmer sig hela bekantskapskretsen att hur ledsna dom än är, hur överjävligt det än är för Ludo, hur mycket dom än vill hjälpa och stötta honom så ska dom ändå åka på den årliga semesterresan tillsammans. Han blir inte friskare av att dom stannar hemma. Så dom packar sina väskor, lämnar Ludo på intensiven och reser till semesterhuset där dom ska bo tillsammans.

Om små vita lögner har någon som helst inverkan på människor så är det att dom skaver. Dom gör inte ont men dom finns där och dom ligger som osynliga häftstift på rad mellan människor om dom inte kommer upp till ytan, luftas och reds ut. Stora livslögner kan förpackas ner i vadderade lådor, grävas ner och gömmas långt ner i det undermedvetna men små vita hamnar aldrig där. Dom är för obetydliga för det. Oftast för larviga. Ändå finns dom, ändå skaver dom, ändå gör dom illa, speciellt om dom läggs på hög och blir fler och fler.

På nåt twistat sätt hade jag hoppats att den här filmen skulle bjuda på riktigt härligt franska ont-i-magen-lögner men det gör den inte, däremot fick jag en hel del sorgliga beteenden till livs. Samtliga roller är fint tillsatta även om det är Marion Cotillard och François Cluzet (från Intouchables) som gör mest intryck på mig förutom dom första minutrarna av filmen då Jean Dejardin (från The artist) är i fokus. Dom minutrarna är magiska i all sin enkelhet. Vilken utstrålning den karln har! Vilket filmstjärneämne han är! Att se honom sådär-lite-på-en-höft göra nåt så simpelt som att vira en halsduk om halsen, alltså, det är världsklass på det men be mig inte förklara varför.

Små vita lögner är som ett hyggligt nedstamp i den vanliga franska vardagen, gärna med marint randiga tygskor på fötterna. Det är dryga två timmars relationsdrama, inga bomber och granater, inga blodbad eller 3D-effekter. Rätt soft faktiskt.

Filmen finns på Voddler.

Leave a Comment

Previous post:

Next post: