STOCKHOLM ÖSTRA

9 mars, 2012

”SVARA NÄR JAG TALAR TILL DIG!”

Är det vanligt hederligt talspråk när två gifta människor bråkar med varandra? Om nån skulle vråla så till mig mitt i ett gräl skulle jag utan att blinka börja garva men i svensk film är det ingen ögonbrynshöjare direkt, i svensk film talas det såsom manuskriptet voro skrivet medelst bläck och fjäääderpenna och detta äro en regel ingen film bör avvika ifrån.

Kan man bortse från detta och från det faktum att danskan Iben Hjejle ska låtsasprata ståkkhålmska så är Stockholm Östra faktiskt en rätt bra film. Jag lägger till ordet faktiskt för det är allt annat än en självklarhet.

Historien handlar om Anna (Hjejle) som är mamma till lilla Tove och gift med en man som skriker SVARA NÄR JAG TALAR TILL DIG när han är arg. Johan (Persbrandt) är ihop med den gravida polisen som jagar honom i Hamilton (Liv Mjönes) fast här heter hon Kattis. En morgon som alla andra mornar jobbar Anna hemma, Tove tar cykeln till skolan och Johan åker till jobbet. En kvart senare kommer livet aldrig mer att bli detsamma för dessa tre. Johan kör ihjäl Tove och Anna har ingen dotter längre.

Att Tove dör är ingen spoiler då detta händer två minuter in i filmen men jag ska inte gräva in mig djupare i historien än så. Det är ju bara att kasta ett getöga på filmaffischen så fattar du resten. Det vankas komplicerad kärlek här.

När jag först fick upp ögonen för den här filmen var när Sanna Lundell bloggade om hur det var en vanlig morgon hemma hos henne, när hon gjorde gröt till barnen och snubben drog iväg till fjärilshuset för att hångla med Iben. Mina mornar skiljer sig rätt kraftigt från hennes och jag är rätt glad över det, jag vet inte om jag skulle vara mentalt stark nog att se min kille agera i en roll som denna. Mikael Persbrandt blev Guldbaggenominerad för sig roll som Johan och SOM han är värd den.  Precis som i Hämnden visar han upp nya och mer känslosamma sidor och det finns inte ett uns av tuffis här, inte en gnutta macholasse, bara en känslosam man som visar hela sitt emotionella register på ett MYCKET trovärdigt sätt. Iben Hjejle är fantastiskt duktig även hon även om dialekten gör att jag fnissar åt vissa scener och det blir helt jäkla fel allting.

Det är nånting i manus som är väldans skevt, jag kan inte sätta fingret på det, det känns liksom illa underbyggt på nåt skumt vis. Karaktärernas utseende krockar med kläderna som krockar med scenografin som DEFINITIVT krockar med styltig läsa-inantill-svenska och jag kliar mig i huvudet samtidigt som filmen sätter sig som en häftklammer i hjärtat.

Jag skriver den här recensionen först flera dagar efter jag sett filmen vilket är nåt som väldigt sällan händer men det gick inte innan, jag kunde inte samla tankarna. Bara det att jag hade tankar som inte släppte gjorde att jag insåg att filmen faktiskt var bättre än jag först tyckte. En dålig film rinner av som vatten på en smörig gås, en film som har nåt gör inte det. Stockholm Östra har kanske inte det men den har nåt och det nåt är fint.

Den där känslan av att man aldrig vet vad som väntar bakom nästa gathörn är en känsla man ständigt bör påminnas om. Det är en häftig känsla, det är liksom det som är livet och det är det Stockholm Östra handlar om. Livet, döden och allt ballt där emellan.

Leave a Comment

Previous post:

Next post: