SUPER 8

18 juni, 2011

Hur tusan ska jag få ihop det här?

Jag tillbringar en fredagkväll på en biograf. Jag tittar på en film som dom första 45 minutrarna får mig att mentalt bli 12 år igen. Jag sitter med en tår i ögonvrån, funderar på om jag verkligen kan ge maxbetyg till tre filmer samma vecka, häpnar över fantastiska barnskådespelare, över charmig scenografi, njuter av återseendet av E.T-cyklar (för att inte tala om Amblin Entertainment-loggan innan förtexten) och undrar vad i hela friden det är som gömmer sig i tågvagnarna som exploderar mitt framför ögonen på dessa ungdomars hobbyfilmande nattetid.

Jag tillbringar en fredagkväll ihoptryckt mellan en snubbe jag känner väl och en ensamgående biografbesökare som inte bara konstantäter Plopp, han är även lättskrämd och överkänslig för höga ljud. Plopp-mannen är kanske i 50-årsåldern och sitter nästan i mitt knä när tåget kraschar och det tjoffar och krasar och dånar i salongen. Mysigt kan tyckas, själv tycker jag bara det blir trångt.

På filmen är det 1979. Joe (Joel Courtney) har precis förlorat sin mamma och relationen mellan honom och hans pappa (Kyle Chandler) är kylig. Dom sörjer svårt båda två men på olika sätt. Pappan gräver ner sig i jobbet som vicesheriff i staden, Joe håller hårt i berlocken mamman alltid hade runt halsen. Joe har ett gäng goda nära vänner, ett killgäng med Super 8-nörden Charles (Riley Griffiths) i spetsen. Tillsammans jobbar dom på att få ihop en zombiefilm och dom har höga ambitioner, inget lämnas åt slumpen. Den snyggaste tjejen i skolan, Ally (Elle Fanning) blir tillfrågad om att spela den kvinnliga huvudrollen och hon tackar ja till både Charles och Joes oförställda glädje.

Dom smyger ut en natt för att filma och blir då vittnen till världens jävla tågkrasch. En mystisk vit bil kör upp på spåret som för att stoppa tåget och nog stoppas det alltid. Både tåget och det som färdades i det.

Halva filmen ÄR suverän. Halva filmer är det inte. Som så många gånger förut går både luften och spänningen ur filmen när det “läskiga” får ett ansikte men det är inte bara det som gör att mitt intresse för filmen svalnar en smula. Det blir liksom lite för många lösa trådar och lite för mycket larviga “fel” (klipp som inte stämmer, en bil som är demolerad i en scen för att i nästa vara nyvaxad och körklar för att ta ett exempel men det finns många fler).

Om jag ska försöka mig på en lightvariant av analys så är första halvan en uppvisning av det bästa Lost-regissören J. J. Abrams kan frambringa och den andra halvan den kleggigaste och smetigaste biprodukten som producenten Steven Spielberg kunde hitta på. Och det är stråkar, herreguuuud vad det gnids på dessa jävla Spielberg-stråkar sista tjugo!

Elle Fanning var bra även i Sophia Coppolas Somewhere men här är hon mitt i prick, hon sätter varenda scen, vartenda ord perfekt och castingen av Joel Courtney som Joe är så klockren att jag är stum av beundran.  Hur hittade dom honom? VAR hittade dom honom? Det här är hans första film men definitivt inte den sista för barnskådespelare som spelar barn utan att spela över växer inte på träd.

Som helhet gillar jag filmen det gör jag, men jag känner mig samtidigt lite ledsen över att den fenomenala början havererade likt det där urspårade godståget. Filmen andas väldigt mycket Goonies med en liten del Jurassic Park så att Spielbergs hand vilar över hela produktionen är det nog ingen som säger emot.

Tyvärr är det slutets sura bismak som följer med ut från salongen. Det är ett alldeles för enkelt slut, det är att nedvärdera filmtittare i alla åldrar att sy ihop säcken på det där pekorala viset. Samtidigt vill jag bara strunta i det och tänka på första halvans adrenalinkick för den var riktigt häftig.

Som matiné är filmen perfekt men det är ingen film jag kommer se om och om igen. Ingen E.T alltså.

{ 10 comments… read them below or add one }

Henke juni 18, 2011 kl. 10:14

Sjukt sugen på att se denna, just på grund av den där sköna tidiga Spielberg-känslan som skulle vara trevlig att få återuppleva. Samtidigt är jag skraj för just det du beskriver- att det skulle kunna vara en halvmesyr som får en att inse att såna filmer verkligen inte görs nuförtiden.

Svara

fiffi juni 18, 2011 kl. 10:43

Henke:
Det var just den där känslan som du beskriver som jag kände i hela kroppen första halvan av filmen. Och bara att få göra det – en stund – var värt hela biljettpriset. Jag tycker absolut du ska se filmen. Den är inte dålig men mina förväntningar var VÄLDIGT högt ställda.

Svara

Plox juni 18, 2011 kl. 14:26

Jag upptäckte för bara ett par månader sen att min SF-biograf faktiskt har matinéföreställningar varje fredag (typ runt kl 15.), faktiskt varit på ett par stycken sedan dess. Fantastiskt att ha nästan en hel salong för sig själv, även när det kommer till stora publikfilmer.

Det jag ville komma till: Jag tror minsann att Super 8 får bli min fredagsmatiné nästa vecka. 🙂

Svara

fiffi juni 18, 2011 kl. 23:56

Plox:
Och jag tror minsann att det är ett bra val 🙂

Svara

Sofia juni 18, 2011 kl. 14:26

Vad skönt det är att ha ett helt gäng med bloggare som är bra mycket piggare på att gå på bio än jag, så man kan tona ned de allra högsta förväntningarna. Tack för att ni hoppar på mina granater 😀

Svara

fiffi juni 18, 2011 kl. 23:56

Sofia:
Varsågod 😉

Svara

filmitch juni 18, 2011 kl. 17:37

Japp här kom det till slut beviset att detta blir en direkt till dvd för mig. Har läst nga recensioner i tidningarna om filmen. Det är en sak som oroat mig nämligen att alla och nu även du har hänvisat till två filmer som jag är aningen kallsinnig inför: E.T som jag tycker är en ganska trist film ( jag vet, jag har ett hjärta av sten ) samt The Goonies som trotsar alla beskrivningar i sin vidrighet dvs skrikande barn som tydligen ska vara roliga. Kombinera detta med de Spielbergianska stråkarna du nämner och min stol i salongen gapar tom. Tack för din varning

Svara

fiffi juni 18, 2011 kl. 23:58

filmitch:
Jag måste bara till filmens försvar skriva att det inte är tillstymmelse till jobbiga barn med här. Inget onödigt skrikande alls, heller inga överdrivet putslustiga karaktärer, bara barn som spelar bra barn.

Jag förstår på sätt och vis att du väntar med den till DVD men samtidigt är det synd för det ÄR en biofilm i ordets verkliga betydelse. Den gör sig på stor duk.

Svara

filmitch juni 19, 2011 kl. 10:15

Nu ställde du till det för mig. Barn som får spela barn gillar jag. Ingen Short round eller Kevin McCallister? Härligt! En stol i en salong är åtminstone halvbokad stråkarna kan jag överleva 🙂

Svara

Fiffi juni 19, 2011 kl. 10:19

filmitch:
Om jag säger såhär, jag har inte sett ett gäng bättre castade barn sen Stand by me.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: