Svensk söndag: TURIST

17 augusti, 2014

PROLOG.

Mina förväntningar på Turist var skyhöga. Dumt höga. Att-jag-aldrig-lär-mig-höga.

Att dom var SÅ höga berodde inte på att filmen blivit prisad i Cannes för såna priser säger ingenting om en film är bra eller inte i min egen skalle. Det berodde heller inte på att det inte går att undgå vad tidningar och recensenter tycker. Annonspelare över hela stan är fullklistrande med Turist-affischer överhopade med stjärnor, plus och hjärtan, “Det blir inte bättre än såhär”, står det med stora svarta bokstäver och jag vet att inte ens det betyder något.

Anledningen till mina höga förväntningar stavas Play. Play är Ruben Östlunds förra film (från 2011) som hamnade på min lista över det årets absolut bästa filmer och det är en film som även vid en omtitt förtjänar den solklara femma jag gav den. Så när jag sitter i biosalongen och väntar på Turist dansar Playspöket i skallen. Det är nackdelen. Fördelen är att jag vet att jag tycker om Ruben Östlund, att jag är förberedd på ångest och på Östlunds paradgren dålig stämning.

SJÄLVA FILMEN.

Mamma, pappa, en storasyster och en lillebror är på skidsemester i Frankrike. Dom ska umgås i fem dagar för att pappan jobbar så väldigt mycket och [det sägs inte öppet men alla förstår]låter mamman ta allt ansvar för hem och barn eftersom han aldrig är hemma. Andra dagen på semestern upplever dom en lavin på nära håll och dom vuxnas reaktion under dessa tumultartade minuter får konsekvenser för resten av semestern och för hela familjen och mer än så tänker jag inte skriva om handlingen, mer än så skulle jag nämligen inte vilja veta själv om jag tänkte gå och se filmen.

Att många tänker gå och se Turist på bio stod klart redan igår när eftermiddagsföreställningen jag var på var i princip fullsatt. Medelåldern var 106 år och det smaskades mörk medhavd blockchoklad både här och där. Kombinationen rosa överstrykningspenna och massmedialt fokus på Cannes-priset ger det utfallet, på gott och ont givetvis, kanske mest på gott eftersom filmare som Ruben Östlund behövs. Han är både udda och modig och lyckas ofta sätta fingret på ömma punkter och sen trycka till utav bara helvete. Antagligen är det det han gjort även i denna film, det är bara att jag känner mig helt iskall inombords den här gången.

Skillnaden mellan Turist och Play ligger sannolikt hos mig. Play tog upp brännheta ämnen som får mitt blod att koka, Turist är bara ett blekt “jaha” för mig. Den äldre farbrorn bredvid mig måste ha känt nåt liknande då han efter halva filmen frågade sin fru om dom inte kunde gå,  han höll på att gäspa käkarna ur led och chokladen var slut. Hon å andra sidan satt framåtlutad och blinkade knappt och viftade bort hans fråga mycket tydligt med högerhanden. Jag tror deras reaktioner på filmen kan vara tämligen typiska. Jag tror det är aningen eller. Jag förstår att den kan få femmor, jag förstår att den funkar på folk som känner igen sig men jag förstår också att den kommer nosa på det lägsta betyget för många av oss andra.

Skådespelarinsatserna från Johannes Bah Kuhnke (pappan), Lisa Loven Kongsli (mamman) och Karin Myrenberg Faber (ja det är den duktiga inredaren från TV som spelar den kvinnliga polyamorösa vännen) är oklanderliga, ingen skugga ska falla över dom, inte alls. Skuggan faller istället över en ganska tråkig film, över ett ganska platt manus och över mig själv som fick PANIK över fenomenet skidsemester och över att eventuellt bli tvingad upp på slalomskidor någon mer gång i mitt liv.

EPILOG.

Direkt efter filmen satte jag mig på tunnelbanan, stoppade hörlurarna i öronen och drog på Sommar i P1 med Kakan Hermansson. DÅ kom ångesten.

{ 14 comments… read them below or add one }

filmitch augusti 17, 2014 kl. 23:38

Gillar som bekant De ofrivilliga men har inte sett Östlunds andra filmer – de ska ses men känner att jag måste orka mentalt. Har börjat se Play en gång men kände hur ångesten kom krypande och jag orkade inte riktigt den ggn men klart jag ska se både Turist, Play o Gitarrmongot förr eller senare.

Svara

Fiffi augusti 18, 2014 kl. 07:07

filmitch:
Kanske du skulle se filmerna i “fel” ordning för att få ut mest av dom? Alltså börja med Turist, sen Play, sen Gitarrmongot?

Svara

dan augusti 20, 2014 kl. 10:22

Den äldre farbrorn kanske kände sig påhoppad av innehållet i filmen att han ville lämna biografen? Igår satt det en äldre man med sin fru och suckade högt och demonstrativt några gånger.

Svara

Fiffi augusti 20, 2014 kl. 20:31

dan:
Så kan det absolut vara. Kanske kände även farbrorn på din visning samma sak?

Vad tyckte du själv om filmen förresten?

Svara

dan augusti 21, 2014 kl. 00:12

Tycker den var underbar. Mest för hur den ger mansnormen en känga, kan hända på ett i många fall övertydligt sätt (men så effektivt?). Också för hur jag tycker den liknar Återträffen i hur den visar hur människor helt enkelt spelar på att vara oärliga. Lite så.

Förstår inte riktigt hur du kunde inte känna något : /

Svara

Fiffi augusti 21, 2014 kl. 07:16

dan:
Med tanke på att jag varit på skidsemester med både man, dotter och son _borde_ jag känna igen mig tillräckligt för att känna något kan jag tycka men jag håller verkligen med recensionen jag läste på Moviezine, jag kände mig…exkluderad. Det var en värld som inte var min fast världen ÄR min, förstår du hur jag menar?

Jag har även svårt att både se och känna den där kängan till mansnormen, jag upplevde ingen känga över huvud taget. Hur kan _ett_ tveksamt beteende under en chockartad upplevelse ge upphov till detta prat om mansnorm? Jag hänger inte med. Det känns liksom totalt…oviktigt. Om det varit mamman som gjort detsamma när lavinen kom, hade det då varit en känga till den svaga kvinnan, till kvinnan som behöver mannen för att skydda familjen?

Jag känner mest att Turist – till skillnad mot Återträffen – har blivit en snackis på grund av….ingenting. Återträffen hade ändå nåt verkligt att säga.

Svara

dan augusti 22, 2014 kl. 00:17

Okej, men jag ogillade Moviezine-recensionen starkt. Med en sån premiss som “att en aldrig varit på en skidsemester” skulle göra att en inte kan identifiera sig med ett innehåll så går det ju inte att se några filmer alls. Skidsemestern är bara ett underlag, ett filter att se berättelsen igenom. Typ. Jag har inte hängt på skidsemestrar, men ändå kände jag igen mig. Och inte i deras lyxsysslor, utan i vad som framställdes och det budskap jag fick ur av det.

Fast grejen är ju att mamman inte gör det i det här filmen för manusförfattaren valde att inte låta henne göra det. Varpå mannen i filmen bara förnekar det hela in i det sista, samtidigt som han får medhåll från sin manliga kompis. Hur någon underliggande norm kan visa sig i ett stort sammanhang, samtidigt som den förnekas av innehavarna hela tiden genom bortförklaringar.

Svara

Fiffi augusti 22, 2014 kl. 07:02

dan:
En liten undran. Tycker du att bortförklaringen i sig visar på en generell mansnorm eller handlar filmen om _en_ man med skev självbild/verklighetsuppfattning?

Svara

dan augusti 22, 2014 kl. 10:35

Jag skulle säga att jag tycker att de två går hand i hand.

Svara

Fiffi augusti 22, 2014 kl. 15:56

dan:
Det kanske är just där våra känslor för filmen skiljs åt? Jag ser nämligen ingen direkt mansnorm alls i hans agerande.

Svara

dan augusti 22, 2014 kl. 20:41

Ok. Inte ens i hans oförmåga av att inte vilja erkänna det efteråt och söka efter medhåll hos hans manliga kompis?

Svara

Fiffi augusti 22, 2014 kl. 22:41

dan:
Jag tycker det känns mer som ett ocharmigt personlighetsdrag än nåt man kan dra alla män över, som en norm.

Svara

Gustav januari 7, 2016 kl. 21:37

Alltså, ursäkta en sen kommentar här, men… När vi såg De ofrivilliga var det en äldre man som lutade sig över sin dotter, bort till frun, och viskade väldigt högt: “ssska vi gåååå?”. Detta efter kanske en halvtimme av filmen…

Vanlig gubbreaktion på Rubens filmer?

Svara

Fiffi januari 8, 2016 kl. 08:16

Gustav:
Haha…ja det kanske är det 🙂 Kanske kommer Ruben lite för nära med sina filmer, det blir jobbigt.

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: