FILMÅRET 1998

I jämförelse med andra filmår känns 1998 tämligen ljummet tycker jag. Jag hittade med lätthet min topp-tre, plats fyra och fem var också ganska givna men sen, plats sex till tio, där kan det nog ändras framöver både upp och ner, fram och tillbaka.

10. DU HAR MAIL
(You´ve got mail, Regi: Nora Ephron)

Meg Ryan och Tom Hanks är ett av filmvärldens mest självklara par. Lika lätta som dom är att tycka om lika sugen blir jag att klippa av mig håret så fort jag ser Meg Ryans svinsnygga korta frisyr i bild. Det har hittills hänt två gånger i mitt liv, båda gångerna undrade jag hur fan jag tänkte och tryckte i mig B-vitamin för att få håret att växa rekordsnabbt.

.

.

.

9. DEEP IMPACT
(Regi: Mimi Leder)

Jag gillar katastroffilmer. Jag gillar katastroffilmer så mycket att jag ibland fastnar i vinkelvolten och tycker väldigt mycket om filmer som har tämligen solklara brister. Jag kan se att Deep Impact är för mycket på många sätt, jag kan titta på filmen med kritiska ögon men sen kommer slutet – s l u t e t – och då är jag rökt. Varenda gång samma visa, jag sitter och bölar och gräver ner mig i det här med frånvarande fäder och att det kommer en dag då allt är för sent. När det är över. När alla ord man tänkte säga är bortkastade. Uääääääääääk.

.

.

.

8. MÖT JOE BLACK
(Meet Joe Black, Regi: Martin Brest)

Möt Joe Black är en film som jag hittills bara sett en gång. Jag vet inte ens om en förtjänar en plats på den här listan men jag tror det. Hjärtat säger så. Den fick 5/5 av mig den där gången, jag var helt knockad, jag satt och skakade när filmen vad slut. Sen köpte jag filmen och den har stått i hyllan sen dess. Någon gång kommer jag se om den men fram tills dess lever jag på minnena, att det är en alldeles utsökt film.

.

.

.

7. ROUNDERS – SISTA SPELET
(Rounders, Regi: John Dahl)

Det här är en FILM i ordets verkliga betydelse. Ett gott hantverk, det finns ingenting att gnälla på. En bra story, fina skådespelarprestationer och i kategorin ”mysig söndagsfilm” är den perfekt.

.

.

.

6. THE TRUMAN SHOW
(Regi: Peter Weir)

Det här är en film som egentligen hade förtjänat en topplacering. Jag tycker den är otroligt bra, en fullpoängare på alla sätt, smart, tänkvärd och den var före sin tid. Men just precis NU när jag skriver listan får jag inte ”den” magkänslan jag behöver. Imorgon kanske jag känner annorlunda för Jim Carrey, Laura Linney, Ed Harris och den där supergenomtänkta dokusåpan.

.

.

.

5. FESTEN
(Regi: Thomas Vinterberg)

Har man sett Thomas Vinterbergs Festen glömmer man den inte. Den svider, den kliar och den gör ont.

.

.

.

4. SEX LEKTIONER I KÄRLEK
(Playing by Heart, Regi: Willard Carroll)

Det här är en liten pärla, en film som får oförtjänt lite uppmärksamhet. Jag tycker jättemycket om den och tänker inte skriva mer än så.  Jo, att Ryan Philippe har blått hår kan jag skriva som ren information om någon läsare skulle ha färgdefekt seende. Annars tycker jag mest att alla ska se den, kanske inte hela tiden men i alla fall nån gång ibland.

.

.

.

3. HAPPINESS
(Regi: Todd Solondz)

Om Festen skavde och sved så är det peanuts jämfört med Happiness. Den här filmen är så extremt jobbig att se att jag mentalt måste förbereda mig i dagar för att orka. Samtidigt sitter jag i soffan ungefär en gång om året och ser Philip Seymour Hoffmans ångest drypa över TV:n, jag ser Dylan Bakers peddosvettiga ansikte, jag ser Camryn Manheim nästan krypa ur sitt skinn för att slippa vara ensam och jag ser Jon Lovitz vara mer obehaglig än någonsin förr. Och slutet. Pust och stön. Skönt att det är över och eftersmaken är både god och besk. Som nypressad grapefruktjuice ungefär.

.

.

.

2. THE WEDDING SINGER
(Regi: Frank Coraci)

Jag tänker att jag kanske inte är riktigt klok som väljer The Wedding Singer framför Happiness på årsbästalistan, sen tänker jag att jag visst är klok. Jag föredrar supermysig 80-talsromantik med Culture Club och Dead or Alive-soundtrack framför den visserligen enastående men ändå könsdoftsstinkande ontimagenrullen på plats 3 alla dagar i veckan. Adam Sandler och Drew Barrymore är a match made in heaven som Robbie och Julia (konstigt nog funkar det inte lika bra i dom andra filmerna där dom spelar mot varandra, dom är inte Tom Hanks och Meg Ryan direkt) och den här filmen fick mig att ta av mig vanten och be att få en stor tomatsåsindränkt köttbulle serverad i handen från en matvagn en gång. Det var inte lika gott som det såg ut i filmen.

.

.

.

1. FUCKING ÅMÅL
(Regi: Lukas Moodysson)

Det som händer nu hände även 2012 och 2013, en svensk film toppar min årsbästalista. Och vilken film sen! Lukas Moodyssons långfilmsdebut som handlar om Agnes och Elin i den lilla hålan Åmål är en film jag önskar jag hade sett minst tio år tidigare. Ja, att den hade funnits när jag var 12-13-14 år alltså. Det gjorde den inte, jag fick nöja mig med Filmen G. Men alla som är uppväxta med Fucking Åmål som en del av deras tonårsperiod måste ha en sånt jävla försprång gentemot alla andra. Det här är en film att bli klok av, att känna gemenskap med, att helt enkelt älska. Jag gör det i alla fall. Förbehållslöst.

.

.

Bubblare: Enemy of the state, Spring Lola, Sphere-Farkosten, Sliding doors, American History X, Livet är underbart, Blade, Arkiv X: Fight the future,

Intressanta filmer jag ännu inte sett: Savior, Velvet Goldmine, Pianisten, Dark City.

.

Det är fler filmbloggare än jag som skriver om favoritfilmerna från 1998 idag. Klicka in dig på deras bloggar för att få fler filmtips.

Filmitch

Flmr

Fripps filmrevyer

Rörliga bilder och tryckta ord

Spel och film

 

17 svar på ”FILMÅRET 1998”

  1. Oooo noooo, fucking Å på första plats. Det trodde jag aldrig, men vilken fantastiskt bra lista – dock bara en skärningspunkt i Truman Show. Intressant också att du valde Deep Impact istället för Armageddon, hade varit kul att få veta varför. De handlade ju om nästan samma sak, men jag tyckte A var mycket bättre än DI.

      1. Hahaha, vilken sågning. Nu kan jag ju inte se Armageddon på samma sätt igen… Man måste koppla bort det där med trovärdighet när det gäller den sortens film, och det finns ju både en kärlekshistoria och en filmmusik som heter duga. 🙂

        Men Fucking Åmål… Där har du realism som är lite för mycket, ångest över hela linjen och ännu mer ångest efteråt. Jag fattar vad Moodyson vill förmedla, men filmen ger mig ingenting annat än ångest – varför Bergman antagligen hade gillat den. Sverige kan faktiskt vara mer än ångest och filmen hade inte mått dåligt av lite ljus och hopp mitt i allt elände (ja, det finns, men i väldigt små doser).

        Och; vad kul det är med de här listorna när vi tycker så olika! 🙂

        1. Magnus:
          Jag håller inte med dig angående Fucking Åmål. det ger mig inte ångest alls, snarare tvärtom. Det var det som var så skönt med filmen. Lila 4-ever däremot, där har du en redig ångestfilm a la Moodysson.

          Men jag håller med dig angående listorna, det är sjukt kul att vi tycker så olika och har så olika filmer som favoriter 😀

          1. Moodysson gjorde ju en riktigt bra film i Tillsammans (utan ångest:). Jag kanske ska bita i ångestäpplet och se om Fucking Åmål, försöka se den med öppna ögon. 🙂

  2. Halloj. Jag har inte ens sett alla på din lista. 10, 8 och 4 har jag inte sett. 2:an, The wedding singer har jag nog inte sett mer än några scener när den gick på tv någon gång. Jag var inte imponerad. Adam Sandler är väl värd all förakt, förutom de gånger han är bra! 😀

    Och tre överlapp som du skrev. Det är som en gammal rolig historia: Svensken, dansken och Matt Dillon…

    Fucking Åmål dök ner till plats 10 efter jag sett om delar igår. Samma sak hände med SiL.

    The Truman show tror jag jag har sett också, men den gjorde noll intryck på mig. Jag har inget minne av den förutom sista scenen. Oklart om jag sett hela filmen. Men den är ingen favorit i vilket fall.

    Lite samma sak med Happiness, inga minnen från den. Den gick mig förbi trots all dess smärta och svärta. Tala om tung film. Festen är ett lyckopiller jämfört med den.

    1. Henke:
      Adam Sandler är så HIMLA bra i Wedding Singer tycker jag, du borde se filmen och – om du kan – bortse från att du oftast inte gillar honom. Filmen är så himla 80-talsmyspysig, det vore dumt att inte se den tänker jag 😉

      Svensken, dansken och Matt Damon 🙂

  3. Här var det inte många överlapp, men schismen Armageddon och DI har vi ju redan avhandlat 🙂 No 4 har jag faktiskt aldrig hört talas om, men Ryan P är oftast sevärd. Annars tror jag bara det är Festen som jag inte har sett, så vi har uppenbarligen en hel del filmer från detta år som inte platsar på den andras lista, interesting…

  4. 10 Har sett men minns nada
    9 Mnjae men Duvall är alltid bra.
    8 Vill mannas att den var ok men ganska mastig
    7 Jovars bra skådisar men Malkowich hallå!!!!
    6 Funkade aldrig för mig – fann den trist
    5 Skön ångestfilm
    4 Vill minnas att jag gillade den här filmen,
    3 Oskön ångestfilm
    2 Nej och åter nej kallhamrad som jag är
    1 Har (gasp) inte sett!!!!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.