SVENSKJÄVEL

25 april, 2015

Dino (Bianca Kronlöf) bor i ett rackigt kollektiv tillsammans med ett gäng andra svenskar i Oslo och hon försöker hanka sig fram med diverse ströjobb. Arbetsförmedlingen skickar henne till en sushibar där hon ska servera men eftersom hon har gipsad högerarm går det inge vidare. Restaurangägaren Steffen (Henrik Rafaelson) behöver dock hjälp med yngsta dottern Siri och Dino erbjuder sig att agera barnvakt.

Det visar sig att Henrik behöver mer hjälp därhemma eftersom frugan åkt iväg (pga diverse anledningar) och Dino blir kvar som hushållerska i villan där även den äldre dottern Ida (Mona Kristiansen) bor. Att vara ung svensk kvinna och samtidigt längst ner på näringskedjan, det blir intressanta krockar. När Henrik och Dino dessutom börjar utveckla en kärleksrelation blir det sprakande på riktigt. Arbetsgivaren och arbetstagaren, äldre gift man och ung tjej (i beroendeställning) och om man drar det ett varv till: norrman och svenska.

Ronnie Sandahl är författare och krönikör på Aftonbladet och med Svenskjävel har han skrivit och regisserat sin första långfilm. Jag måste säga att jag är jätteimponerad. Historien är välskriven, den pekar aldrig med hela handen, den får mig hela tiden att tro att jag vet var den är på väg men varje gång jag är säker förvånar den mig.

Bianca Kronlöf och Henrik Rafaelson är dom största anledningarna till att filmen funkar i precis varenda scen. Ingen av dom spelar, båda är. Väldigt ovanligt att se på film men inte desto mindre härligt.

Vad än denna film egentligen handlar om så handlar den – för mig – om möten. Jag tycker det är otroligt spännande att se vilka förändringar som kan ske i människors liv bara av att träffa en viss person i helt rätt – eller fel – tidpunkt.

Ronnie Sandahl har helt enkelt skapat en film som tål att tänkas på och en film som bjöd på en sexscen så äkta att en lomhörd pensionärstant i främre delen av salongen utbrast: JAHADU GUNNAR! NU KÄNNER JAG ATT DU VAKNAR MINSANN!

Leave a Comment

Previous post:

Next post: