TÄRNINGEN ÄR KASTAD

12 november, 2011

En svartvit svensk thriller med en upplösning i bästa Agatha Christie-style och med Sven Lindberg i en av huvudrollerna, kan det bli annat än en härlig filmupplevelse?

Det här är en film i vars manus det finns meningar som “Du lilla fjolla” (en man säger detta till en kvinna) och “Du är vacker som en scout där du sitter” (en man säger detta till en man) och där en grupp av kvinnliga balettdansöser tituleras “flickhop” och ändå känns den inte ap-gammal sett till genusfrågor. Det är konstigt, men det är så det känns. Det är ändå en femtio år gammal film som kretsar kring relationer i olika former  – och lite ond bråd död som grädde på moset – och ändå känns den kanske inte fräsch som en bit lax på sushi men heller inte rutten som en konservburk med surströmming.

Jag tycker det här är underhållande att titta på, det är svensk filmhistoria, det är härligt att se Anita Björk, Jan Malmsjö, nämnde Sven Lindberg, Åke Falck och den fantastiske Allan Edwall som unga. Allan Edwall är så obeskrivligt lik Mikael Persbrandt att jag ibland undrar om det inte finns verkliga genetiska band mellan dessa två. Till och med rösterna är lika och dom har samma rörelsemönster (samma sak la jag märke till i den här filmen men då var det tvärtom, då var det Mikael Persbrandt som var lik Allan Edwall). Å andra sidan är Sigge Fürst och Magnus Härenstam jäkligt lika dom med. Och Peter Stormare och Ingmar Bergman.

Jag hade trevliga nittio minuter i TV-soffan och framförallt var det mysigt att få inbilla mig att det satt en liten liten orgelspelande tjomme strax bredvid TV:n och liksom spelade live under filmens gång. Det fanns det givetvis inte men soundtracket var utformat så att det uppmuntrade till lite stumfilmsfantasier och såna är ju alltid välkomna.

 

{ 5 comments… read them below or add one }

Sofia november 12, 2011 kl. 10:36

Och HUR kommer det sig att den här landade i spelaren?! Även om du verkligen inte sållar bland dina filmval kändes den här lite eljest för att vara du…

Svara

Fiffi november 12, 2011 kl. 10:41

Sofia:
Jag har mina mörka hemligheter som få vet om och svenska gamla thrillers är en av dom 😉

Närå, det var faktiskt ganska enkelt. Jag sökte på Sven Lindberg-filmer på Lovefilm när jag var inne i Hobert-temat och då dök den här upp och den kändes – och var – intressant. Det var egentligen inte ett svårare val än att jag såg Human Centipede 2 🙂

Svara

Sofia november 14, 2011 kl. 07:02

Ja, då blir det hela mer begripligt,

Svara

filmitch november 13, 2011 kl. 01:33

Verkar vara en trevlig film. Man ska inte förakta gamla svenska godigar. Kan tipsa om Pensionat paradiset men det var mer upplevelse än film.

Svara

Fiffi november 13, 2011 kl. 13:30

filmitch:
Den här filmen hade en ganska stor dos stil och finess men det känns inte som Pensionat Paradiset har så mycket av den varan, eller har jag fel där? 😉

Svara

Cancel reply

Leave a Comment

Previous post:

Next post: