THE CAPTIVE

9 november, 2014

Ryan Reynolds är, näst efter George W. Bush, den amerikanska man vars uppsyn är mest lik en plirig ekorre som säger till alla som vill höra på: “Mum says I ride the shortbus because I´m special“. Det osar inte nobelprisvinnare om den auran direkt om man säger så.

Ryan Reynolds är också en skådespelare som, näst efter John Cusack och en handfull andra, i princip alltid retar gallfeber på mig. Han har en förmåga att välja lågkvalitativa filmer på samma sätt som spyflugor väljer middagsmat men så ibland glimrar han till (som i Buried) och då tänker jag att det kanske inte är honom det är fel på, det är filmerna.

I Atom Egoyans The Captive fick han en chans att visa vad han går för. Det här är ljusår ifrån magplasket Green Lantern, det här är Mount Everest om röstjobben som Turbo i Turbo eller Guy i Croodarna är Hammarbybacken. Atom Egoyan liksom. Regissören som gett den knäpptysta filmen ett ansikte. Mannen som inte behöver en ljudtekniker eller filmscore, en smula överdrivet känns det som att snöknarr under vinterkängor är ljud nog för honom. På ytan är hans filmer lugna och stilla, han har ingen brådska att berätta sin historia och antingen köper jag det eller så gör jag det inte. Egoyan tänker inte ändra på sig, det är ett som är säkert.

Mireille Enos är en skådespelare som för mig symboliserar Ryan Reynolds motsats. Jag gillar henne som fan men så gör hon riktigt pinsamma insatser ibland (som i Sabotage), så pass pinsamma att jag faktiskt skäms. I den här filmen spelar hon Tina, fru till Matthew (Reynolds) och mamma till Cassandra, en flicka som försvinner när hon är nio, hon går liksom helt upp i rök. Åtta år efter försvinnandet tycker sig polisen Jeffrey (Scott Speedman) se en bild på Cassandra på nätet.

Det The Captive i första hand bjuder på är ett snörikt och långsamt Egoyan-drama och i andra hand en av dom sämsta skådespelarinsatser världen någonsin skådat. Kevin Durand är svårslagen i rollen som Mika, fan det kryper i kroppen när jag ser honom och det beror inte på att han spelar slemmig utan på att jag inte hade köpt en burgare av honom på Donken om han jobbat där. Jag hade hoppat av bussen om han körde den, jag hade vägrat släppa in honom i lägenheten om han så var den sista rörmokaren på jorden och jag hade en ofrivillig swimmingpool i vardagsrummet. Jag hade inte ens gett honom rollen som biljettrivare i dörren på den lokala nyårsrevyn.

Filmen är rörig, den hoppar fram och tillbaka i tiden och återblickarna blir flummiga när alla ser exakt likadana ut nu som då. Den hade kunnat bli en mer classy variant av The Vanishing (den med Kiefer Sutherland, Jeff Bridges och Sandra Bullock) men det blev bara en menlös ospännande utspädd soppa. Och Kevin Durand. Herregud vilket lågvattenmärke till skådespelarprestation.

The Captive visas på Stockholms filmtestival ikväll samt imorgon. Klicka här för biljetter och info. Jag har inte hittat någon information om officiellt premiärdatum på bio, min gissning är att den går direkt till DVD.

{ 4 comments… read them below or add one }

filmitch november 9, 2014 kl. 12:57

Dutand som är med i The Strain är du mer rädd för honom där än vampyrerna 😉 RR är ok men han kommer nog aldrig få spela professor på film.
Atom har jag bara vad jag minns sett en film av, Chloe och den var verkligen inte bra.

Svara

Fiffi november 9, 2014 kl. 22:34

filmitch:
Hahaha, nej men jag är mer rädd för Durands skådespelarprestation i The Captive än vampyrerna i The Strain. 😉

Och RR som professor skulle väl spela i samma liga som Denise Richards som Dr Christmas Jones? 😉

Svara

Movies - Noir november 9, 2014 kl. 15:38

Fick upp ögonen för denna redan innan festivalen. Men den hade fått klart ljummen kritik och då avstod jag. Verkar som det inte är mycket att se…

Svara

Fiffi november 9, 2014 kl. 22:27

Movies-Noir:
Nej, inte mycket alls allt se. Otroligt menlös film det här.

Svara

Cancel reply

Leave a Comment

Previous post:

Next post: