Stephen King-tisdag: THE DEAD ZONE (1983)

7 juni, 2016

Första gången jag såg The Dead Zone var en nyårsafton, det måste ha varit nångång i slutet på 80-talet. Det var på den tiden när jag satt med TV-tidningen och en överstrykningspenna för att försöka få ihop nån form av titt-schema över jul- och nyårshelgen så att ingen film av värde skulle missas. Till min hjälp hade jag såklart ett tomt 240-videoband (eller två) för helgernas filmutbud på TV var ofta mer än tillräckligt för att hålla mig sysselsatt resten av jullovet.

Stephen Kings bok med den svenska titeln Död zon hade jag läst 3-4 gånger innan jag såg filmen så den hade jag koll på och regissören David Cronenberg kände jag till eftersom jag sett både Rabid och Videodrome ett antal gånger. Jag var dock inte riktigt beredd på min egen reaktion av kombinationen King, Cronenberg och Walken.

The Dead Zone spelades nämligen in på VHS och jag vet inte huuur många gånger jag såg filmen men många var det. Scenen med saxen tog många tittningar innan jag kunde se med öppna ögon. Den var otäck även i boken men sådär grafiskt som det blev på film, usch alltså, det var otäckt på riktigt.

Det var många år sedan jag såg filmen men när jag såg om den för detta tema var det som att sätta sig i en tidsmaskin och bli 14-15-16 år igen. Jag mindes varenda scen, nästan hela dialogen och känslan i filmen gnager sig fortfarande in under huden på mig. Stämningen, dom murriga färgerna, den ödesmättade musiken, utan jämförelser i övrigt filmerna emellan så påminner The Dead Zone en hel del om The Shining.

Johnny (Christopher Walken) är lycklig med sin flickvän Sarah (Brooke Adams) och dom pratar om att gifta sig. Men som så ofta både på film och i verkligheten händer det något som gör att planer måste ändras och i detta fall är det Johnny som råkar ut för en svår bilolycka och hamnar på sjukhus. När han vaknar upp förvånas han över att han inte har några bandage runt såren men detta kan förklaras tämligen enkelt: han har legat i koma i fem år. Sarah har gått vidare, gift sig med en annan man och fått ett barn och Johnny ska försöka ta tag i sitt liv.

Det Johnny har och kan (efter olyckan) är en förmåga att via hudkontakt se elände som kommer hända andra människor. Ett handslag kan ge upphov till dom värsta av syner och det kan vara både en gåva och förbannelse beroende på hur man ser det. Frågan är vad man gör med sån information?

Det här var en fin omtitt och det blev som en liten resa nedför min filmiska memory lane där jag var både förare och passagerare samtidigt. Vilken härlig start både på temat och sommaren, det HÄR ska bli roligt att sätta tänderna i!

 

 

.

Nästa tisdag kommer ännu en Stephen King-baserad film att göra entré på bloggen!

{ 10 comments… read them below or add one }

Sofia juni 7, 2016 kl. 10:21

Härligt med en omtitt som hållit. Mitt problem med The Dead Zone är detsamma som med mååånga King-filmer, dvs att filmen aldrig kan konkurrera med boken utom i enskilda scener (japp, saxscenen är grym). Det här är en King-film som för all del inte är katastrofal (inget man kan förutsätta när det gäller King-filmatiseringar) men som aldrig varit någon större favorit. Boken älskade jag däremot.

Svara

Fiffi juni 7, 2016 kl. 10:33

Sofia:
Jag kan ju erkänna att jag tror nostalgifaktorn spelat in en hel del MEN å andra sidan är det samma nostalgikänsla som ibland kan fälla en film vid en omtitt också. Jag är dock glad att den höll 🙂
Men, även om jag gillar filmen så tycker jag också att boken är eoner bättre. Otrooooligt bra är den!

Svara

Magnus juni 7, 2016 kl. 11:24

Håller med er båda, både bok och film är bra, men boken är förvisso bättre. Men filmen lyckas faktiskt fånga känslan från boken, och det moraliska dilemmat är bara hur bra som helst.

Svara

Fiffi juni 7, 2016 kl. 14:28

Magnus:
Jag tycker också filmen är lyckad med just känslan och stämningen. Det är så olycksbådande hela tiden, jobbigt att se nästan.

Svara

Steffo juni 8, 2016 kl. 07:37

Saxscenen var så ini hundan slafsig och läbbig tyckte man ju då!
“När det begav sig”.
Och den känns fortfarande rätt obehaglig att tänka på… 😉

Svara

Fiffi juni 8, 2016 kl. 14:33

Steffo:
Den VAR obehaglig även vid denna titt. Jag blundade inte men jag fick en ryggmärgsrysning 🙂

Svara

David juni 9, 2016 kl. 22:07

Kolla scenen innan olyckan, när de stiger in i bilen. Det regnar. I varje klipp ändras Ljudet av regnet. Otroligt sugestivt. En så enkel scen och så kompetent gjort. Varje liten detalj i filmen är uttänkt. Ljus, musik, bildinställning, klippning, tempo – allt är fulländat.

Svara

Fiffi juni 10, 2016 kl. 07:23

David:
Har inte tänkt på regnljudet. Tack för tipset, ni fick jag en anledning att se filmen än en gång 🙂

Svara

filmitch juni 10, 2016 kl. 12:03
Fiffi juni 10, 2016 kl. 12:56

filmitch:
Lite låg betyg kan jag tycka men du förklarade varför på ett himla bra sätt 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: