1983 – Fiffis filmtajm

5 oktober, 20165 oktober, 2016

FILMÅRET 1983

Inte det starkaste av filmår men ändå inte ett lätt-listat sådant. Jag hade faktiskt bara elva kandidater till dessa tio platser och DET hör till ovanligheterna. Det fanns heller ingen tok-given etta vilket gjorde listningen om möjligt ännu svårare. Men jag litar på magkänslan, nostalgifaktorn och nyliga omtittar så här kommer mina favoritfilmer från 1983!

10. Till sista andetaget
(Breathless, Regi: Jim McBride)

Jag drog lott när det gällde denna tiondeplats, jag kunde inte välja mellan denna film och filmen som blev bubblare men med facit i hand känns det som att lotten valde fel. Till sista andetaget har jag inte sett på 25 år, bubblaren såg jag härom året. Men nu får det bli såhär, hetingen Richard Gere glider in på ett bananskal.

9. Föräldrafritt
(Risky business, Regi: Paul Brickman)

Man måste väl ändå säga att Föräldrafritt är Tom Cruise´s genombrottsfilm. Hans dansscen i solglasögon och kalsonger känns som klassiker i miniformat och det var härligt att se om filmen i nutid och märka att den faktiskt håller. Fortfarande.

8. Christine
(Regi: John Carpenter)

Nostalgi, Stephen King och en mördarbil som heter Christine. Jag tycker det här är jätteMYS även om filmen kanske inte är jätteBRA.

7. Scarface
(Regi: Brian De Palma)

Al Pacino under en period där han var som bäst. Brian De Palma långt innan han gjorde Passion. Och fan vad jag saknar Har du inte sett den-podden! Markus, Johan och Erik, kom tillbaka! Det var ett episkt avsnitt när ni pratade om Passion!

6. Ömhetsbevis
(Terms of endearment, Regi: James L. Brooks)

En av dom mest fulgråtframkallande filmerna jag sett, vilket också är anledningen till att jag inte sett om filmen så värst många gånger. Debra Winger är magisk!

5. Videodrome
(Regi: David Cronenberg)

En av mina favoritfilmer från tonårstiden och en film som håller bra fortfarande. James Woods fastnar i ett TV-spel och sen händer det grejer endast en mästare som David Cronenberg kan visualisera.

4. Filmen G
(Regi: Staffan Hildebrand)

Filmen G är den första film som totalt blew my mind. Jag såg den två dagar efter varandra i den lilla byhålan där jag bodde och bara DET var stort, herregud, den film som gick fler gånger än EN! Det var bara Sällskapsresan, Tuppen och Göta Kanal som fixade sånt på den tiden. Men G var ett unikum med sin blandning av coola killar, den ballaste musik man kunde lyssna på och storstan Stockholm kändes helt ouppnåeligt. På nåt sätt har den här filmen definierat hela min tonårstid mer än både Rambo och Cobra sammantaget. Konstigt va?

3. Människor emellan
(The Big Chill, Regi: Lawrence Kasdan)

80-tals-ensemblefilm när den är som bäst. Vuxna människor som umgås i grupp, då händer det grejer och rollistan är så imponerande att man kreverar. Jeff Goldblum, Kevin Cline, Glenn Close, William Hurt, Meg Tilly OCH Tom Berenger i jeans!

2. Jedins återkomst
(Star Wars: Episode VI – The return of the Jedi, Regi: Richard Marquand)

Det är en självklarhet att den här filmen förtjänar en av topplaceringarna på årsbästalistan. Vilken FILM va?

1. The Dead Zone
(Regi: David Cronenberg)

Den stora vinnaren detta filmår måste vara David Cronenberg. Med hela TVÅ filmer på listan krossar han allt regimotstånd och visar var skåpet ska stå. Okej, Stephen King har också två filmer med på listan, rätt ska va rätt. The Dead Zone är en såndär ”film-film” som är så sjukt bra in i minsta detalj och jag vet att jag tycker det även nu eftersom jag såg om den så sent som i somras. Christopher Walken har aldrig varit en personlig favorit men här är han det. En kunglig skådespelarprestation i en film som sitter som en hård smäll i magen.

Bubblare: Den inre cirkeln

Även mina filmspanarvänner listar favoritfilmerna från 1983 just idag. Klicka på namnen för att komma till respektive lista.
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Movies-Noir
Jojjenito
Filmitch
Filmmedia
Filmfrommen
Flmr
Absurd Cinema

19 juli, 201625 juni, 2016

Stephen King-tisdag: CHRISTINE (1983)

Christine är en av dom bästa Stephen King-böckerna jag hittills läst. Okej, det var länge sedan jag läste den sist men jag minns den som otroligt bra, speciellt om man betänker hur lökig berättelsen är – egentligen.

En mordisk Plymouth Fury ´58 som lagar sig själv, kan framföras på vägar utan förare och som verkar vara smått galen, jag kan inte låta bli att tänka att Christine är en självklar inspirationskälla till Quentin Dupieux film Rubber. Döda ting som har känslor och som dödar utan att till synes själv kunna få en skråma, den finns en hel del såna ”typer” i filmvärlden, kolla bara på Terminator.

Men nu handlar dagens film om en bil, en 50-talare och filmen utspelar sig på 50-talet med allt vad det innebär av tidstypisk musik och övrig feeling. Mysigt. Trivsamt. Keith Gordon spelar Arnie Cunningham, huvudrollen, den unga nörden och ägaren till den röda mordiska bilen och föga förvånande blev det inte skådespelaryrket som betalar hans lön som vuxen. Han sadlade om en smula och försörjer sig numera mest som TV-serieregissör och har hoppat in och regisserat avsnitt i allt från The Killing, Dexter och amerikanska Bron (The Bridge) till Homeland, The Leftovers och Fargo.

Utan att riskera att bli spydig så är detta inte skådisarnas film, nej verkligen inte. Det här är Christines film. Köper man känslan i filmen och premisserna med bilen så funkar den. Tycker man hela historien är blaj, ja då är det klart filmen är en flopp.

För egen del tycker jag John Carpenter lyckats så bra man kan med grundförutsättningarna och även om filmen inte är den fullträff jag tyckte mig se 1994 så är det en fullt godkänd film, trivsam för stunden. Och ärligt talat, vad är det första man tänker om man en mörk kväll plötsligt ser en bils strålkastare riktas mot en?

Nästa tisdag dyker en annan King-film upp här på bloggen, en som innehåller betydligt färre bilar.

7 juni, 20167 juni, 2016

Stephen King-tisdag: THE DEAD ZONE (1983)

Första gången jag såg The Dead Zone var en nyårsafton, det måste ha varit nångång i slutet på 80-talet. Det var på den tiden när jag satt med TV-tidningen och en överstrykningspenna för att försöka få ihop nån form av titt-schema över jul- och nyårshelgen så att ingen film av värde skulle missas. Till min hjälp hade jag såklart ett tomt 240-videoband (eller två) för helgernas filmutbud på TV var ofta mer än tillräckligt för att hålla mig sysselsatt resten av jullovet.

Stephen Kings bok med den svenska titeln Död zon hade jag läst 3-4 gånger innan jag såg filmen så den hade jag koll på och regissören David Cronenberg kände jag till eftersom jag sett både Rabid och Videodrome ett antal gånger. Jag var dock inte riktigt beredd på min egen reaktion av kombinationen King, Cronenberg och Walken.

The Dead Zone spelades nämligen in på VHS och jag vet inte huuur många gånger jag såg filmen men många var det. Scenen med saxen tog många tittningar innan jag kunde se med öppna ögon. Den var otäck även i boken men sådär grafiskt som det blev på film, usch alltså, det var otäckt på riktigt.

Det var många år sedan jag såg filmen men när jag såg om den för detta tema var det som att sätta sig i en tidsmaskin och bli 14-15-16 år igen. Jag mindes varenda scen, nästan hela dialogen och känslan i filmen gnager sig fortfarande in under huden på mig. Stämningen, dom murriga färgerna, den ödesmättade musiken, utan jämförelser i övrigt filmerna emellan så påminner The Dead Zone en hel del om The Shining.

Johnny (Christopher Walken) är lycklig med sin flickvän Sarah (Brooke Adams) och dom pratar om att gifta sig. Men som så ofta både på film och i verkligheten händer det något som gör att planer måste ändras och i detta fall är det Johnny som råkar ut för en svår bilolycka och hamnar på sjukhus. När han vaknar upp förvånas han över att han inte har några bandage runt såren men detta kan förklaras tämligen enkelt: han har legat i koma i fem år. Sarah har gått vidare, gift sig med en annan man och fått ett barn och Johnny ska försöka ta tag i sitt liv.

Det Johnny har och kan (efter olyckan) är en förmåga att via hudkontakt se elände som kommer hända andra människor. Ett handslag kan ge upphov till dom värsta av syner och det kan vara både en gåva och förbannelse beroende på hur man ser det. Frågan är vad man gör med sån information?

Det här var en fin omtitt och det blev som en liten resa nedför min filmiska memory lane där jag var både förare och passagerare samtidigt. Vilken härlig start både på temat och sommaren, det HÄR ska bli roligt att sätta tänderna i!

Nästa tisdag kommer ännu en Stephen King-baserad film att göra entré på bloggen!

12 december, 201512 december, 2015

STAR WARS: EPISOD VI – JEDINS ÅTERKOMST

Jag skrev om Jedins återkomst redan 2011 här på bloggen. En omtitt som gav upphov till en hel del känslor och tankar. Jag repriserar texten från då och lägger till lite tankar angående 2015-års omtitt på slutet. Den är nämligen lite speciell, Jedins återkomst, i alla fall för mig.

Det blir liksom gärna något alldeles speciellt med filmer man sett som barn. Det är som om nostalgins skimmer gör dom oantastliga, det är som om minnet i sig är förgyllt i guld och inte ens ett stämjärn, en hammare och världens starkaste man kan göra så mycket som ett hack i ytan.

Jedins återkomst var den första ”storfilmen” jag såg på bio, storfilm i betydelsen påkostad-snackis-från-Hollywood OCH icke-ren-barnfilm. Jag var elva år och gick med min pappa som även han faktiskt ville se den. Det hörde inte till vanligheterna, varken att han gick på bio eller att han sa ja till nåt överhuvudtaget så det var en stor dag för lilla mig.

Jag hade inte sett Stjärnornas krig, ej heller Rymdimperiet slår tillbaka och egentligen visste jag inte mycket om Luke Skywalker, Darth Vader, Han Solo, Leia, R2-D2 och dom andra i rymdgänget men jösses, vad spelade det för roll? Det tog bara ett par sekunder av den sneda gula förtexten sen vad jag fast. Vad spännande det var och vilken äcklig figur den där Jabba de Hutt! Jag satt som på nålar och när ewokerna tittade fram, åååå så söta dom var och den där histnande åkturen på flygmotorcyklarna, det bara kittlade i magen på ett sätt som det aldrig gjorde när jag gick på bio och såg Lucky Luke eller Magnus Härenstam i Tuppen.

Helgen efter mitt oförglömliga biobesök fick jag mamma att skjutsa mig till närmsta stora stad för att köpa en rosa collegetröja med Jedins återkomst-tryck som jag visste fanns (men HUR jag visste att den fanns har jag ingen aning om, jag bara visste, det var ju inte så att det gick att googla på den tiden). Jag bodde i den där tröjan i veckor och jag blev gravt retad för den i skolan då den sågs som en ”killtröja”, speciellt av killarna. Men det var det inte alls. Vad fan visste dom? Tröjan var rosa och ingenting med Jedins återkomst var vigt åt enbart det manliga släktet så jag sket fullkomligt i vad klasskamraterna sa, jag älskade filmen, jag älskade tröjan och jag hade fått en biominne för livet.

Det där var 1983. Sen såg jag filmen 2011 och alldeles nyss (2015). Jag kan säga att det flutit en hel del vatten under Jedins återkomst-broarna sedan 80-talets början. Dom där effektfulla figurerna, dom saxofonspelande rymdvarelserna, alla dom ser ut som något handgjort i cernitlera från en tjeckisk dockteater och Jabbas fräsande lilla kattliknande polare skulle kunna vara Rummel och Rabalders okammade kusin från landet. Ändå lägger jag huvudet lite på sned, säger ååååååå och blir alldeles glad i magen åt att se dom. För jag blir elva igen rent mentalt och fast ingen film kan beröra en 40-plussare på samma sätt som den kan göra med en tonåring så lever jag gärna på minnena även om betygssättningen i nutid är aningens mer….krass.

Däremot, nu när jag sett alla filmerna i snabb takt efter varandra kan jag verkligen se filmen som en del av något större och jag känner mig mindre krass än 2011. Jedins återkomst ÄR något alldeles speciellt fortfarande och så himla mycket bättre/mer/härligare/charmigare än flera av dom andra delarna i serien att jag faktiskt tänker gå på magkänslan och jacka upp filmen en liten smula.

Och vet du….till skillnad mot för sex veckor sedan när nedräkningen började så är jag faktiskt JÄTTEPEPP på Star Wars Episode VII: The Force Awakens nu. Recensionen av den kommer under julhelgen eftersom jag ska räkna ner till julafton genom att se den på IMAX. Det blir något heeeeelt annat än att se filmerna på ”gammalbio”, knastrig VHS, bra DVD, finfin blu-ray och liten laptop det.

När jag såg filmen 1983:

När jag såg filmen 2011:

När jag såg filmen 2015:

9 september, 20143 september, 2014

BACK TO THE 80´S: FILMEN G (1983)

Kim, Robban och Alexander, fanns det tre coolare killar 1983?

Kim (Niclas Wahlgren), den snygga blonda killen som var ihop med coola Mia (Ulrika Örn) som körde lätt motorcykel och hade stora vita plastörhängen. Robban (Joakim Schröder), flumdrutten som hoppat av skolan, driver omkring, röker hasch, drömmer om ett interrail-kort och vägrar ta ansvar för sitt liv. Alexander (Sebastian Håkansson) är sångare i bandet BARN som spelar på fritidsgården i Bredäng och drömmer om ett skivkontrakt.

När jag såg den här filmen på bio var jag 10,5 år och så galet mottaglig för allt filmen stod för. Musiken, Stockholm som den häftiga ouppnåeliga storstaden, ungdomsproblematiken, alla relationer, kärlek, en sur mamma (fast nu ser jag inte Ewa Fröling som sur, mer som normal). Filmens huvudkaraktärer är 16 år men kändes så himla vuxna när jag såg dom då och nu när jag ser filmen som vuxen tycker jag faktiskt precis detsamma. Kim, Robban, Alexander och Mia är i samma ålder som mina barn är nu – bara en sån sak – men dom känns betydligt äldre än dom 16-åringar jag känner.

Det är otroligt svårt att titta på den här filmen objektivt. Jag får såna flashbacks och känner nostalgimys i hela kroppen när jag ser filmen att jag bara vill limma fast mina kids i soffan och tvinga dom att titta, försöka få dom att förstå storheten i Filmen G. Inget av detta kommer hända. För mig och min generation är Filmen G en milstolpe, en anledning att tapetsera väggarna med Okej-planscher och att ha texterna till Nattens dockor, Tre tusen meter och Sexhets i ryggmärgen. För alla andra är det här troligen bara trams eller möjligen ett intressant tidsdokument.

Regissören Staffan Hildebrand gjorde tre av det svenska 80-talets ungdomsklassiker, denna, Ingen kan älska som vi och Stockholmsnatt men det är bara G som funkade på mig och SOM den funkade! Soundtracket på LP-skiva spelades repig och jag läste allt jag kom över om skådespelarna. När jag flyttade till Stockholm och började gå på 80-talsklubbar på Kolingsborg trillade poletten ner. Det var DÄR på DEN scenen som Nürnberg 47 gjorde entré och spelade Hundarna brinner! Hade jag vetat som tioåring att jag skulle vara en del av Stockholms uteliv nåt decennium senare hade jag antagligen svimmat.

Jag tycker Filmen G håller förvånansvärt bra fortfarande. Den visar en ungdomskultur som fortfarande finns, dock i andra kläder och med andra prylar men frågeställningarna blir knappast omoderna. Visst är min åsikt färgad av nostalgitrippen men den varken kan eller vill jag sudda ut. Det här är min barndoms första stora ungdomsfilmsupplevelse och en sådan sitter alltid kvar, lite som ett ärr som inte kliar. Lite som ett minne över vem man var då.

När jag såg filmen 1983:

När jag såg filmen 2014:

Den här filmen är en del i temat Back to the 80´s. Nästa tisdag hoppas det rätt in i 1984.

9 september, 20143 september, 2014

BACK TO THE 80´S: VIDEODROME (1983)

Det var nåt så skönt skumt över David Cronenbergs filmer då när det begav sig. Jag var inte speciellt gammal när jag hyrde Videodrome i den lokala videobutiken och jag sögs in i filmen på ett sätt som jag av naturliga skäl inte gör nu. Då hade jag inte sett nåt liknande och kanske har jag fortfarande inte sett något liknande men jag har sett mer, jag har sett fler filmer och tycker inte den här filmen är fullt lika annorlunda som förr men suggestiv, det är den.

Videodrome handlar om hallucinationer, om att titta på video och se hemskheter som faktiskt inte är ”bara på film” utan alldeles äkta. Det är folk som ställer upp på snuff-inspelningar och filmerna säljs till en TV-kanal som behöver fler tittare men när David Cronenberg är hjärnan bakom historien så finns det fler lager, det finns ett mörker, det finns en del klafsiga effekter (eller EN i alla fall, innehållande en mage och en pistol), det finns James Woods som är helt perfekt i rollen som kabel-TV-killen Max Renn och Debbie Harry som Nicki, en roll som hade kunnat få vara liiite större.

Videodrome är en svårförklarad film i text men tämligen enkla 87 minuter att titta sig igenom. Den har en skön 80-talskänsla och som så många filmer från 80-talet tar den sig an tankar (och baktankar) vad gäller modern teknik på ett intressant sätt.

Helt klart sevärd fortfarande.

Det här är dagens andra film från 1983 och den elfte filmen i temat Back to the 80´s. Kl 18.00 kommer sista filmen från 1983.

9 september, 20149 september, 2014

BACK TO THE 80´S: FÖRÄLDRAFRITT (1983)

1983 var Tom Cruise 21 år men såg ut som 17. Det ska han vara glad för. Han har rollen som Joel Goodsen i Föräldrafritt i tacka för mycket, kanske till och med allt?

Jag undrar om efternamnet Goodsen är en slump eller om det är meningen att det nästan ska låta som good son, den snälla ordentliga studiemotiverade sonen som mamma och pappa Goodsen tror sig ha. Varför skulle dom annars våga åka bort och lämna hela det stora huset, alla bilarna, spriten och stereon med den avancerade förstärkaren till den där hormonstinne tonårskillen därhemma?

Det som förvånar mig nu när jag ser om filmen en sisådär trettio år senare är att jag upplever Tom Cruise som förvånansvärt o-valpig. Jag trodde jag skulle tycka att han bara var en liten pinsam pojkvasker men icke, han var en duktig skådis redan då. Och att han gav Ray-ban-solglasögonen ett ansikte är ingen nyhet men det bör inte glömmas bort att han även satte bruna seglarskor på trendkartan.

Filmen är också mycket mindre glättig än jag minns den. Kanske är det för att den enda scen som frekvent visas från filmen är den när Tompa mimande dansar i vardagsrummet iförd skjorta och kalsonger men den scenen har inte mycket med filmen att göra egentligen och det var i ärlighetens namn den enda scenen jag tydligt mindes. Att finfina Tangerine Dream har skrivit filmmusiken kom jag dock ihåg.

Om det här var det värsta som kunde hända när det var FF hos en tonåring 1983 och jag jämför med detta i nutid då hade jag nog hellre varit både tonåring och förälder på 80-talet.

Det här är dagens första film i temat Back to the 80´s. Idag kommer två inlägg till om filmer från 1983, ett vid lunch och ett ikväll.

1 april, 201414 april, 2023

FILMÅREN – MINA BÄSTA 10

Filmårslistorna är ingen konstant vetenskap eller sanning, jag har heller inte sett varenda film som existerar från samtliga år och således kan listorna komma att uppdateras vad det lider.

Här nedan kommer det fyllas på med länkar till listorna när dom behagar dyka upp. Det kan bli förr, det kan bli senare, men dyker upp det gör dom och för att göra det aningens mer spännande både för mig själv och dig som följer bloggen så kommer listorna inte att dyka upp i rätt årtalsordning.

12 augusti, 201228 september, 2016

BLODSHUNGER

Inget mänskligt lever för evigt. Så sant, även om många har svårt att förlika sig med den sanningen. Jag erkänner, jag är en av dom som har väldigt svårt att acceptera att allt måste ta slut. Att bli vampyr skulle vara en bra bot på detta.

Den här Tony Scott-filmen är mer lik något av David Lynch än den Tony Scott som vi känner till nuförtiden. Visst, det är snabba klipp men det är suggestivt, mörkt och klippen pendlar mellan så olika scener att det blir lika tokigt som att försöka klippa i plåt med en tygsax. Det skär sig, det blir stundtals mer konstfilm än skräckdrama men å andra sidan andas filmen väldigt mycket 80-tal (den är gjord 1983) och med det kommer också charmen som jag gillar så mycket.

Catherine Deneuve är så vacker och skönt speciell som vampyren Lady Miriam. Hon har en look som skulle platsa i Robert Palmers Addicted to love-video med läppstift, knytblus och allt. David Bowie minst lika perfekt i rollen som hennes man John. Han är underskattad som skådespelare tycker jag, han har verkligen ett ansikte som gör sig på bild och som är ofantligt tacksam att sminka. Sen har han nåt lite läskigt över sig också, nåt mystiskt, nästan övernaturligt vilket gör honom ännu mer rätt här. Miriam har nämligen tröttnat på honom och när hon slutar dricka hans blod har han bara ett dygn kvar att leva. Desperat söker han hjälp hos Dr Sarah Roberts (Susan Sarandon) och hon har – fullt förståeligt – grymt svårt att tro på hans vampyrberättelse.

The Hunger bjussar på en hel del vacker musik men också sånt som jag skulle kategorisera mer som oljud. Det visas också en hel del 80-talshud, bröst som faktiskt rör sig till exempel. Sånt känns numera som en i det närmaste utrotningshotad företeelse.

Alltså, den här filmen har nåt. Jag kan inte beskriva exakt vad för jag vet inte, den är liksom inte bra, inte snygg, inte udda nog att bli intressant men jag skulle ändå aldrig komma på tanken att stänga av eller snabbspola. Den har bara en känsla som jag tror att man antingen sugs in i eller avskyr. Kanske är det min kärlek för 80-talsfilmer som genre som gör att jag inte sågar den här rätt av, kanske var jag bara på rätt humör, kanske gillar jag Susan Sarandon utan BH och lesbiska vampyrhistorier lite mer än jag från början hade trott. I don´t know, nåt är det.

Sågas ska det inte men ej heller hyllas. Att ge en knepig film som denna en medelmåttig trea känns också fel, så bra är den inte. Men en stark tvåa, en kringelikrokig tvåa skriven med rosa 80-talstypsnitt (a la förtexterna till Drive) är den helt klart värd.

30 december, 201116 december, 2011

Danton

Jag förstår att det här är en film som är gjord för att vi ska förstå dom franska medborgarnas helvete i slutet på 1700-talet. Det jag undrar är om männen (ja, det är män) bakom filmen har insett vilken mental härdsmälta dom skapar i oss som ser skiten?

När jag bjuder hem vänner på middag sätter jag inte på Fast as a shark med Accept på högsta volym och repeat och sen tror mig kunna föra roliga och vettiga samtal med mina nära och kära. Danton tänker helt annorlunda. Den här filmen innehåller ett kakafoniskt smörgåsbord av ruttna ljud som gör att det skär i öronen, det fan blöder redan till förtexterna och vetskapen om att det är 130 minuter kvar gör mig panikslagen.

Det går att använda sin simultankapacitet till mycket när en skitdålig film rullar i bakgrunden, tror du mig inte så fråga personalen på porrbiografer. Jag fick väldigt mycket gjort under dessa timmar och väldigt lite handlade om empati för det franska folket. Jag ville mer döda ljudkillen än någonting annat.

Jag skulle hellre göra ett fecesprov än att se om filmen. Jag skulle hellre VARA ett fecesprov än att se om filmen. Vet du inte vad ett fecesprov är? Googla.

Här finns filmen.

4 december, 201118 november, 2015

JEDINS ÅTERKOMST

Det är något alldeles speciellt med filmer jag sett som barn.

Det är som om nostalgins skimmer liksom gör dom oantastliga, det är som om minnet i sig är förgyllt i guld och inte ens ett stämjärn, en hammare och världens starkaste man kan göra så mycket som ett hack i ytan.

Det där var 1983. Nu är det 2011. Jag kan säga att det flutit en hel del vatten under Jedins återkomst-broarna sedan dess. Dom där effektfulla figurerna, dom saxofonspelande rymdvarelserna, alla dom ser ut som något handgjort i cernitlera från en tjeckisk dockteater och Jabbas fräsande lilla kattliknande polare skulle kunna vara Rummel och Rabalders okammade kusin från landet. Ändå lägger jag huvudet lite på sned, säger ååååååå och blir alldeles glad i magen åt att se dom. För jag blir elva igen rent mentalt och fast ingen film kan beröra en 39-åring på samma sätt som den kan göra med en tonåring så lever jag gärna på minnena även om betygssättningen i nutid är aningens mer….krass.

När jag såg filmen 1983:

När jag såg filmen 2011:

22 oktober, 201130 augusti, 2014

Tre om en: Jeff Goldblum (som fyller år idag, hurra!)

Det här är Jeffrey Lynn Goldblum. Idag fyller han 59 år.

Jag tycker det här är en rätt trevlig snubbe och han förtjänar både goda tårtor och kärleksfulla blogginlägg på sin födelsedag. Därför tänker jag dagen till ära bjussa på tre recensioner av riktigt bra filmer som han är med i.

Han började sin skådespelarbana med filmen Death Wish 1974 (som jag skrev om häromveckan). Då var han en gänglig och ganska ful ung man med en hel del drag som påminner som Freddie Mercury. Nu har han liksom ”växt i” sitt fejs och ser rätt trevlig ut på nåt egendomligt och ganska snällt vis.

Han har en imponerande skådis-cv och har varit med i många av dom allra största filmer världen skådat. Det är lätt att glömma det ibland.

MÄNNISKOR EMELLAN (The big chill, 1983)

Jag bara undrar, en film vars förtexter drar igång till Marvin Gaye´s ”I´ve heard ut through the grapevine”, går det att få annat än goda vajbs av en sådan?

Det är en sån jäkla smart början, så mitt-i-prick att jag blir alldeles lycklig. När sedan namnen på några av dom alla största skådespelarna från 80-talet dyker upp i sedvanligt lite-överdimensionerat-80-tals-typsnitt då är det inte utan att det dyker upp en handklapp eller två.

Clenn Close, Kevin Kline, Tom Berenger (i mustasch, och nu är det inte bara händerna som klappar här), Meg Tilly, William Hurt och Jeff Goldblum i stora glasögon av plast som jag vill minnas var väldigt populära på den tiden – fast på kvinnor.

Det gamla kompisgänget samlas åter fast denna gång under dystra omständigheter. Vännen Alex har tagit sitt liv och begravningen måste klaras av. Det är glädje av återseende, det är sorg, det är nostalgi, det är tankar om hur livet blev och inte blev, det är avslutade relationer, nya konstellationer och några av vännerna vill helt enkelt bara ligga med alla, dock av olika orsaker.

Det här är en sjukt mysig film med ett exceptionellt bra soundtrack. Jag missade den helt när den kom, jag var väl aningens för ung antar jag och sen har det liksom inte blivit av – förrän nu. Bättre sent än aldrig, helt klart.

ADAM RESURRECTED (2008)

Adam Klein var cirkusdirektör, clown och jude i Tyskland på 40-talet. Han hade en fru och två döttrar och levde ett rätt bra liv. Nu bor Adam på ett slags mentalsjukhus/behandlingshem i Israel, ett hem för dom som överlevde förintelsen och han försöker på sitt eget vis leva med minnena och stå ut i vardagen. Hur han gör det? Jo, med humor, självdistans, ömhet, galenskap och en osviklig förmåga att få kvinnorna han vill ha att ligga med honom.

Det som händer i nutid får vi se i färg, återblickarna i svart-vitt och bristen på färg i scenerna från fånglägret gör kontrasterna så stora att det blir fysiskt jobbigt att se. Adam blev nämligen bokstavligt talat en knähund till Kommendant Klein (Willem Dafoe), en sadistisk nazijävel som tvingade Adam att sova på golvet, gnaga på köttben och leka en mänsklig hund genom att krypa omkring på alla fyra samtidigt som hans fru och barn mötte döden i gaskamrarna.

På behandlingshemmet träffar Adam på en ung pojke som även han blivit behandlad som en ”hund” och dom hittar varandra där, får nån slags kontakt och försöker indirekt hjälpa varandra att läka sina sår.

Regissören Paul Schrader (annars mest känd som manusförfattare till Taxi Driver) har hittat helt rätt här, både i valet av Jeff Goldblum som huvudrollsinnehavare och i filmspråket. Det är knasigt, hattigt och annorlunda filmat och det gäller att vara vid sina sinnens fula bruk för att orka ta till sig och hänga med i filmen. Det är suggestivt som en målning av Salvador Dali, det är vackert, det är svart humor ibland, det är bara svart ibland och ibland är det fnissigt roligt men det filmen är precis hela tiden är ANNORLUNDA. Det här är som ingenting jag sett förut och jag undrar om jag någonsin sett Jeff Goldblum briljera så stjärnklart som här. Jag tror inte det.

FLUGAN (1986)

När David Cronenberg bestämde sig för att göra en remake på filmen Flugan från 1958 tror jag inte han räknade med att det skulle bli en succé, men det blev det. Science fiction var superinne i mitten på 80-talet, maskiner som blinkade, blippade och lät var pulshöjande. Bara tanken på att kunna teleportera sig var tokspännande, i alla fall för mig som just då var lite av en fysiknörd.

Regissören David Cronenberg var redan 1986 en stor idol för mig. Han hade skrämt skiten ur mig med The dead zone (jag kan fortfarande inte titta på scenen med saxen) och fått mig att ”tänka utanför lådan” med filmen Videodrome och nu kom han alltså med en film som var precis mitt i prick sett till vad jag älskade att titta på vid den tiden.

Jeff Goldblum spelar Seth Brundle, vetenskapsmannen som uppfunnit teleportören, maskinen som kan få honom att förflyttas får en plats till en annan. Geena Davis spelar Veronica, journalisten som ska dokumentera hans framsteg. Det är slående hur enormt lika dom två är utseendemässigt, dom har ett uppenbart äktenskapstycke vilket dom själva kan skriva under på eftersom dom gifte sig strax efter inspelningen. Att dom skilde sig redan 1990 är en annan historia.

När Seth lyckas teleportera en apa med hundraprocentigt resultat beslutar han sig för att testa på sig själv. Han hoppar in i maskinen och vips så har en liten anspråkslös fluga letat sig in i maskinen och teleporteras samtidigt som Seth själv. Den där kemiska och biologiska reaktionen ger Seth egenskaper han kanske inte längtat jättemycket efter.

Det här är en klassiker! Det här är tjohoooooo-hopp-och-skutt-jättebra och skitäckligt och ingen kan på samma sätt som Jeff ge en spyfluga ett ansikte.

[Om du känner att du vill ha mer av den här mannen, här hittar du fler av hans filmer som jag recenserat.]

17 oktober, 20118 april, 2016

DEN INRE CIRKELN

Att vara domare innebär inte att du ska döma om en skurk är skyldig eller oskyldig, det innebär att du ska se till att lagen följs, alldeles oavsett konsekvenserna.

För domare Steven R. Hardin (Michael Douglas) kommer den insikten som en svidande hurring när han två gånger på kort tid tvingas frikänna uppenbara mördare och banditer då lagtexten har logiska luckor som är alltför lätta att smita igenom.

Samvetet gnager, det är svårt att sova, ännu svårare att vara fokuserad och hemma undrar frugan (Sharon Gless, den fantastiska Cagney i TV-serien Cagney & Lacey) om han träffat nån annan. Så presenterar domarkollegan Benjamin Caulfield (Hal Holbrook) en idé som Hardin får svårt att tacka nej till. Vad den idén innebär tänker jag inte avslöja, den är väl inte apsvår att klura ut om man är lite fiffig men jag bjussar inte på den med risk för att spoilera nåt.

Jag är infernaliskt svag för rättegångsfilmer, såna som utspelar sig i domstolar med härligt retoriska och smarta advokater och åklagare och jag tycker väldigt mycket om Michael Douglas som skådespelare. Det finns alltså ingenting med Den inre cirkeln som borde göra den till en dålig film i mina ögon.

Första halvan av filmen (och lite mer än så) är väldigt bra, alltså VÄLDIGT bra. Det är en tät stämning från början, jag känner på mig att det kommer genomtänkta twister, det är maktfullkomliga män med otäcka blickar, det är kriminella element, det är mord, skön musik och det är sådär rekordeligt filmat som det var ”förr i tiden”. Men när två tredjedelar av filmen gått kommer jag på mig själv med att fladdra iväg i tankarna på andra saker (Vad har jag för mat i frysen? När var nästa tvättstugetid? Såna saker…) och det är ju aldrig ett bra betyg till en film. Historien blir i ett huj ganska oklar, det känns som att regissören har bråttom att komma vidare och det blir ett par manushopp som gör att jag tappar intresset rätt rejält. Det är synd, riktigt synd, däremot är Michael Douglas bra, riktigt bra.

Filmen lämnar en helt okej eftersmak och jag känner att jag vill se mer – mycket mer – av smarta, spännande och välgjorda 70-och-80-tals thrillers. Jag har lite cravings kan man säga. Nu ska jag bara börja gräva efter guldkorn.

Movies-Noir har också sett filmen. Här är hans recension.