THE GIRL WITH THE DRAGON TATTOO

29 december, 2011

För några år sedan uppträdde jag tillsammans med tre vänner på en kompis 40-års fest. Vi gjorde en version av Habanera ur Carmen, nyskriven för en tung bas, bongotrumma och dubbel thaigroda.

Tidigare idag lyssnade jag på Rammsteins samlingsskiva Made in Germany i bilen. På skiva 2 finns en tokskön och supergalen remix av Rammlied signerad  Devin Townsend och det låter som att han skrivit om den till något för cirkusmanege, pruttkudde och banjo.

Det är det där med att göra covers, kopior och remakes på sånt som i original är i princip felfritt, det är en svår konst och det krävs att ambitionen ligger på en jag-ska-fan-visa-er-era-jävlar-det-här-ska-bli-BÄST-och-blir-det-inte-bäst-ska-det-i-alla-fall-bli-jäääävligt-personligt-nivå och det alldeles oavsett om det ska spelas opera-aria på sjukt konstiga instrument, om tunga tyska sånger ska nytolkas eller om en av världens mest lästa böcker som blev svensk film återigen ska bli film fast denna gång a la Hollywood och David Fincher.

Jag tror inte att jag sett en enda film av regissören David Fincher som jag tyckt varit dålig, om Benjamin Buttons otroliga liv kan ses som undantaget som bekräftar regeln. Han är duktig på tempon, på att få mig som tittar att invaggas i den fart (eller brist på) som han vill dela med sig av och han känns otroligt pedantisk i sitt filmande. Det där med slump verkar inte vara hans pryl, allt är minutiöst planerat och tillrättalagt. Kanske är det därför jag får känslan av att han synat denna films original in i minsta söm. Det är nämligen väldigt mycket som är extremt lika och samtidigt en hel del som är nytt. Främst är det vissa delar av historien som verkar ha analyserats med helt andra glasögon än vad regissören Niels Arden Oplev gjorde med Män som hatar kvinnor och till och med vad Stieg Larsson skrev i boken. Jag ska försöka bena ut vad jag menar.

Den första historien i trilogin handlar om en man som dödar kvinnor. En seriemördare, en knäppgök, en psykopat och Mikael Blomkvist är anlitad av den gamla affärsmannen Henrik Vanger för att luska reda på nya fakta i det 40-år gamla mordet på hans syskonbarn Harriet.

Boken heter Män som hatar kvinnor, den svenska filmen har samma titel, men den amerikanska filmen har bytt fokus och sätter det spetsiga fingret rätt i mellangärdet på den tuffa kvinnan Lisbeth. HON är i fokus och vissa delar av henne är mer i fokus än andra. Titta bara på filmaffischskillnaderna:

 

 

 

 

 

 

 

 

Lisbeth Salander ÄR en ovanlig kvinnlig karaktär både i litteraturen och på film. Hon är kaxig och konstig men samtidigt kvinnlig trots bristen på dom sedvanliga “måste-kvinnliga formerna” som alltid prånglas ut i media. Visst, vi får se mycket Salanderhud även i den svenska versionen men i den amerikanska är det bröstvårtor i närbild som om Lisbeth var den sista kvinnan i världshistorien som hade några. Att amerikaner är pryda är ingen modern uppfinning och jag förstår varför Rooney Maras nakna överkropp exponeras på reklambilder men sett till filmen tycker jag fokuseringen är både onödig och dum. Jag tror inte Stieg Larssons baktanke var att ge världen ÄNNU en kvinnlig skyltdocka, jag tror hans tanke var precis tvärtom.

Nu är det inte så enkelt att det är nakenheten i sig som retar mig i The Girl with the Dragon Tattoo, för det är det inte, det är TROSORNA. Salander skulle kunna vara spritt språngande naken filmen igenom om det var nudist hon var men nej, Salander är något så komplext som en bisexuell kvinna och hur visar man det enklast på film om man är fördomsfull amerikan? Jo, man gör en trosvärdering.

När Lisbeth blir uppraggad av en lesbisk tjej på krogen och får en het hemmamatch och tjejerna vaknar i sängen på morgonen vad har dom på sig? I verkligheten är jag hundra procent säker på att svaret skulle vara ingenting (vilket jag har för mig är svaret även i den svenska filmen), men i den här filmen har BÅDA tjejerna svarta bomullshipsters. Troligt? Nä, men det är väl klart att flator har rediga underbyxor på sig i alla lägen, är det inte så? När sen Lisbeth “blir mer hetero” och visar intresse för Mikael då är det vita spetsunderkläder som gäller. Då ska bröstvårtorna tryckas ut genom den gräddvita spets-BH:n (i närbild) och flatstämpeln försvann som i ett nafs tyckte Fincher och Salander blir liksom lite mer tjejig, lite mer kvinnlig, lite mer okej.

Visst, det här kanske är en petitess i sammanhanget men det var nåt jag satt och funderade på där i biomörkret, precis som att jag satt och funderade på allt det där svenska, på det nationalistiskt häftiga i att se sitt land genom en utländsk regissörs ögon. Jag blev så otroligt glad över all perfekt scenografi, över att det var gamla adventsljusstakar i fönstren, billiga IKEA-muggar i gästhuset, löpsedeln utanför lanthandeln som vittnar om en snörik vinter och en svensk röst i mobilen som saknar täckning. Att alla skådespelare utom Daniel Craig och Christopher Plummer pratar engelska med svensk brytning finns det säkerligen en baktanke med men nånstans tycker jag det är onödigt.

Vad gäller skådespelarna så är det givetvis jättesvårt att INTE jämföra mot originalet. Noomi Rapace version av Lisbeth är stenhård, verkligen skittuff och hon har ögon som utstrålar kyla och ärr från ett tufft liv alldeles oavsett om hon sitter och hackar på kammaren eller om hon sitter i en fåtölj hos Fredrik Skavlan. Rooney Maras Lisbeth är mycket mänskligare och mjukare och jag hade gärna sett henne betydligt mer nedsvärtad.

Daniel Craig som Mikael Blomkvist är däremot jättebra. Där Mikael Nyqvist fastnade i “jag spelar som vanligt, jag spelar Mikael Nyqvist” där är Daniel Craig inte alls Daniel Craig utan – Mikael Blomkvist. Han är precis sådär skönt manligt karg som han är i boken. Stellan Skarsgård fungerar också bra som Martin Vanger och holländaren Yorick van Wageningen som förmyndaren Bjurman är precis så apäcklig som han ska vara, det är så att det osar flensost genom bioduken. Sen gillar jag Nip/Tuck-Julia Joely Richardson som Anita Vanger, hon är en helt klart underskattad skådespelare (och dotter till Vanessa Redgrave för övrigt).

Summa sumarum, jag tycker det här är ett jättebra hantverk, en ganska hattig och småtrist historia och en helt okej film. För mig börjar den verkliga berättelsen i bok (och film) nummer två och jag hoppas verkligen att Fincher får göra sina versioner även av del två och tre även om jag inte tycker han lyckades göra denna remake vare sig BÄST eller jäääävligt personlig. Det saknas liksom en thaigroda eller två.

 

{ 26 comments… read them below or add one }

Movies - Noir december 29, 2011 kl. 02:58

Hmm, du hakar upp dig på nakenheten, trosorna och lite annat, haha. Ska man jämföra de två filmerna, vilket nästan är oundvikligt om man sett båda, så tycker jag nog denna är lite bättre. Men originalet lyckades väldigt bra ska sägas. Det är den där Fincher-känslan jag tycker han lyckats bra med, inte minst musiken och fotot. Håller med om att Daniel Craig är bättre än Nyqvist och det tycker jag är viktigt då det inte bara blir bra när Lisbeth är med i leken utan även när Mikael leker själv.

Håller du förresten med om att filmen kunde och borde ha slutat tidigare istället för att lägga ytterligare tjugo minuter eller så på att avsluta den andra historien som var ganska så onödig ? Har för mig att det vara samma problem i svenska originalet…

Mina tankar kring The Girl with the Dragon Tattoo.

Svara

Fiffi december 29, 2011 kl. 11:34

Movies-Noir:
Det kanske kan tyckas att jag hakar upp mig men egentligen försöker jag bara sätta fingret på skillnaden mellan filmerna, den uppenbara skillnaden. 😉

Jag upplevde inte den här versionen som FÖR lång, då tyckte jag snarare att den svenska versionen kändes mer utdragen. Ändå är den här sex minuter längre. Med tanke på den här filmens titel så tror jag det hade blivit konstigt om Fincher inte knutit ihop Salandersäcken litegrann på slutet. Det går ju inte att ta för givet att alla sett originalfilmen eller läst boken och utan dom sista 20 minutrarnas information så förstår tittaren (nog) inte tillräckligt av vem denna Lisbeth är.

Om jag jämför filmerna betygsmässigt så är den här trean starkare än den jag skulle ge Män som hatar kvinnor.

Svara

Movies - Noir december 29, 2011 kl. 15:14

Personligen tycker jag filmen skulle sluta efter *SPOILER* scenen med den brinnande bilen.

Svara

Sofia december 30, 2011 kl. 12:45

Haha, du har absolut en poäng med underkläderna, men jag måste erkänna att jag inte ägnade dem en tanke i biomörkret. Ska väl lägga ut texten vad det lider men summa summarum gillade jag den här versionen bra mycket mer än den svenska. Däremot höll man sig lite väl nära boken manusmässigt, vilket stoppade upp (håller med Noir om när filmen borde ha slutat), och eftersom jag tycker att tvåan och trean var rätt päckliga som böcker har jag inte så stora förhoppningar på cineastiska versioner heller.

Svara

Fiffi december 30, 2011 kl. 13:08

Sofia:
Så du tycker första boken är bäst alltså? Själv tycker jag historien om Harriet Vanger är tämligen ointressant i jämförelse med Lisbeths liv som nystas upp i bok två och tre. Smaken är som boke….f´låtm baken 😉

Svara

dan december 30, 2011 kl. 17:26

Det du nämner i ett stycke i början påminner om något jag fastnat vid länge.

“Jag tror inte Stieg Larssons baktanke var att ge världen ÄNNU en kvinnlig skyltdocka, jag tror hans tanke var precis tvärtom.”

Något som även hans fd sambo pratat om i en intervju.

Har visserligen inte sett Finchers film (som vanligt när det gäller mig och nya filmer…) men kan tänka mig att det är som du säger. I sådana fall är det sorgligt. Tänk om Stieg Larsson levde och kunde berätta exakt vad han ville berätta egentligen med sina böcker.

Den smått politiska undertonen han var noggrann med att poängtera i sin grundhistoria må redan vara medvetet övermålad i media när det diskuteras om trilogin. Men den riskerar nu att bli bortsuddad för resten av världen i och med den här filmen.

Svara

Fiffi december 30, 2011 kl. 21:42

dan:
Du har så rätt, det är mycket av den politiska undertonen (i boken) som försvann redan i den svenska filmen och som nu är utsuddat än mer. Jag undrar om Stieg är så nöjd där uppe i sin himmel, jag tror nog han hade varit gladare om färre böcker sålts men fler fattade vad dom läste (och såg).

Svara

filmitch december 30, 2011 kl. 19:47

Intressant tros-iaktagelse. Jag försöker göra mitt bästa att inte se sådant när jag tittar på film jag skulle bli galen av allt man kan irritera sig på men av och till släpper jag garden men då slutar jag oftast att titta (om det är hemmabio dvs)
Filmen intresserar mig inte så mycket då jag inte varit speciellt förtjust i vare sig böcker eller filmer. Har aldrig riktigt begripit mig på hypen kring Salander/Larsson. Ganska mediokra filmer och jag slutade läsa mitt i del två då den var för dåligt skriven 🙁
Men å andra sidan är det en Fincher och han brukar leverera så vi får se….

Svara

Fiffi december 30, 2011 kl. 21:44

filmitch:
Jag vet inte om iakttagelsen är så intressant egentligen, den var mer ett konstaterande än ett irritationsmoment när jag satt i biosalongen. Det var först på väg hem som jag tänkte på hur det faktiskt var.

Men….dåligt skriven? Du kanske har rätt men själv satt jag som på nålar när jag läste, jag tyckte böckerna var otroligt underhållande 🙂

Svara

Sofia december 31, 2011 kl. 12:19

Underhållande, ja. Bladvändare, ja. Välskrivna, mnja… Larsson har ju en tendens att som så många andra fastna i detaljfällan — jag skiter faktiskt i exakt vilken 7-11 Lisbeth går till för att handla sina Gorbyspiroger.

Jag tror att han gjorde ett bra val att fortsatt fokusera på Lisbeth, det är bara att det blir för överdrivet i tvåan och trean. När vi är framme vid Fermats teorem i tvåan var det på nypet att jag gick samma väg som filmitch.

Svara

Fiffi januari 1, 2012 kl. 04:18

Sofia:
Och det är just den informationen som jag inte skiter i. Jag tycker det är jättekul att läsa böcker som utspelar sig i omgivningar som jag befinner mig i dagligen. Kråkflickan till exempel, det var en riktig gottepåse för mig. Jäblarns vilken underhållande bok. Har du läst den?

Svara

Sofia januari 2, 2012 kl. 10:40

Nope, can’t say that I have… Vad är det för genre?

Visst är detaljrikedomen alltid roligare när man kan känna igen sig, det kanske det är därför storstadsdetaljböcker alltid säljer så bra — det finns många potentiella läsare? 😉

Tyvärr tycker jag att Larsson i likhet med exempelvis Liza M ibland verkar tycka att det räcker med detaljer för att skapa stämning och spänning. Jämfört med tex Människor helt utan betydelse där det förvisso var en del detaljer, men samtidigt också en väldigt mättad atmosfär som gav något också till alla oss som _inte_ vet exakt vart Pressbyrån på Sveavägen ligger.

Svara

Fiffi januari 2, 2012 kl. 19:36

Sofia:
Det är en slags psykoanalysskräckis, typ.
http://www.bokus.com/bok/9789186675066/krakflickan/

Svara

Sofia januari 3, 2012 kl. 08:14

Aha, ja, omslaget känner jag faktiskt igen. Tack för tipset!

Svara

filmitch december 31, 2011 kl. 12:53

Sofia:Fermat och det överdriva var delvis det som sänkte boken för mig samt de ganska i mitt tycke dåliga personbeskrivningarna. Larsson påminner för mycket om Koontz o Brown. Men att det är en bladvändare kan jag hålla med om och första boken var som sagt en helt ok deckare men en bra tvist.
Fiffi: jag vidhåller att din observation var intressant då filmmakarna smyger in sådana här saker hela tiden. Ibland mer uppenbart men gånga ggr ganska subtilt vilket jag alltid har funnit intressant men irriterande (ibland).

Svara

Fiffi januari 1, 2012 kl. 04:19

filmitch:
Och jag är glad att du fann trosfrågan intressant för texten var kanske lite föööööör utdragen om just detta 😉

Svara

Martin januari 2, 2012 kl. 10:08

Säger som många här: Intressant observation kring underkläderna som jag inte alls gav en tanke åt när jag såg filmen. Men överlag tyckte jag Finchers version var visuellt vacker och välspelad, men emellanåt lite väl långdragen vilket gör att jag föredrar den svenska versionen snäppet högre.

Men är det klart än om David Fincher även ska göra de andra delarna utav trilogin, eller ska man först invänta hur väl den första tas emot av sin publik?

Svara

Fiffi januari 2, 2012 kl. 19:33

Martin:
Jag har varken läst eller hört att något är klart angående del två och tre, jag tror att filmbolaget väntar in kontoutdraget innan nåt spikas.

Svara

Pladd januari 2, 2012 kl. 11:46

Det jag fann mest störande med böckerna och detaljbeskrivningar var de ändlösa specifikationer på de Apple-produkter hon använde. Dessutom har jag alltid fått lära mig att riktiga hackers kör PC.

Svara

Fiffi januari 2, 2012 kl. 19:35

Pladd:
Det kanske var den typen av Apple-produkter Stieg själv använde i sitt hackande (om han nu pysslade med sånt, jag vet inte, det är bara spekulationer från min sida)

Svara

Markus januari 9, 2012 kl. 22:24

Jag tyckte filmen var okej också, det känns som man redan har sett den här storyn ett par gånger. Men atmosfären i filmen är klockren! Känns som ett hopplöst, kalt land med ett riktigt tufft klimat.

Svara

Fiffi januari 9, 2012 kl. 23:12

Markus:
Det är ju en story som dom allra flesta svenskar redan sett ett par gånger men jag måste säga att jag är förvånad, jag har hittills inte hört någon såga den. Alla verkar tycka att den är helt okej. Det är ganska ovanligt 🙂

Och vad gäller “hopplöst, kalt land med ett riktigt tufft klimat” så var det ju verkligen det förra vintern när filmen spelades in. Känns inte som att det hade blivit samma film med årets klimat 😉

Svara

Jimmy (ExceptFear) februari 21, 2012 kl. 02:58

Det där om klimatet ni pratar om så var det verkligen det jag gillade mest med filmen. Och tänkte om och om igen samma som du Fiffi sa när jag såg filmen på bio, om att de hade tur som spelade in filmen förra vintern då det var en lämplig kyla i luften då.

Och soundtracket, ljudbilden och bildkänslan andas verkligen iskyla rätt i ansiktet på en och är fruktansvärt väl utfört. Jag är en sucker för atmosfär/stämning/känsla i filmer och så länge dessa komponenter är intressanta och ovanliga så kan filmen lika gärna följa en död hund för min del.

Kanske inte riktigt dock, för de kompononeterna brukar oftast gå hand i hand med ett psykologiskt tema, någon form av utforskandet av hur vissa människor tänker och beter sig i det mentala. Det tyckte jag också att Fincher exponerade bättre än den svenska filmen.

Den svenska kändes dessutom knappt ens intressant alls i Vanger-skildringen då jag hatade hur uppstyrt stelt det blev där, utan hjärta någonstans. I den amerikanska såg jag historia, känslor, charm och aningar på ett klart mer genuint och fängslande sätt – i den svenska inte alls.

Svara

Fiffi februari 21, 2012 kl. 12:19

Jimmy:
Visst är känslan av total iskyla bra gjord, det är liksom ett svinkallt ljus filmen igenom som den svenska filmen inte lyckades lika bra med. Kanske är vi lite för hemmablinda, en utländsk regissör kanske har lättare att sätta fingret på vissa av våra mest genuint svenska saker/känslor än vad en svensk regissör har? Sådär som man sa om Colin Nutley och Änglagård.

Svara

Jimmy (ExceptFear) mars 1, 2012 kl. 22:22

Precis! Brukar alltid vara nyttigt att ha perspektiv för att se de mest slående sakerna. Och parallellen till Colin Nutley är fyndig. Nästan så att jag ska satsa på utlandet om jag vill göra realistiska skildringar med riktig framgång, då jag i bästa fall kan utnyttja den fördelen Fincher och Nutley haft i sverigeskildringarna.

Kunde för övrigt inte låta bli att köpa Män som hata kvinnor på bokrean, trots att den inte var reamärkt. Vill se om jag hittar något nytt i boken.

En något sånär off topic-fråga också; Hur pass mycket bättre tycker du Flickan som lekte med elden är som bok jämfört med filmatiseringen? För jag kände att filmatiseringen gick över många gränser vad gäller realistisk dramatik med Salanders far och Niedermann exempelvis, men är det något som funkar bättre i boken?

Svara

Fiffi mars 2, 2012 kl. 14:17

Jimmy:
Jag tycker både bok 2 och 3 är väldigt mycket bättre än filmerna. Det är läsupplevelser av sällan skådat slag för mig. Sista boken läste jag uppdelat i 40 sidor per dag så den skulle räcka så länge som möjligt. Jag tror det är svårt att se på böckerna på samma sätt nu när filmerna finns, när jag läste dom var det inte så många i min närhet som ens visste vem Stieg Larsson var…

Vad gäller skillnaderna mellan bok 2 och filmen så skildras både pappan och Niederman rätt exakt som boken men boken är -såklart- mer spännande 🙂

Hoppas du får glädje av din bok 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: