En ladylike sommar: THE LADY IN THE VAN

8 juni, 2019

Jag undrar hur det gick till när författaren Alan Bennett skulle skriva filmmanus av sina egna memoarer, hade han Maggie Smith i tankarna för huvudrollen redan då? Fina, härliga, stirrande, bitska Maggie Smith, här spelar hon rollen som damen i vanen, Miss Shepard, som av en slump och antagligen till en början ytterst tillfälligt menat parkerar sin skåpbil på en gata i London, en gatstump som visar sig vara Alan Bennetts egen uppfart. Denna “parkering i nöd” och “campande i skåpbil” pågår sedan i 15 år. 15 år! Klart detta är en händelse som bör knös in i en memoarbok. Klart detta är något att göra en film på. Eller?

Jag måste säga att det tog ett tag att ta sig in i den här filmen och det förvånade mig en smula. Varken min hjärna eller hjärta brukar sätta sig i motvärn mot filmer av detta slag men det var “nåt” som tog emot. Nåt. Men vad?

Maggie Smith var det INTE. Hon är stabil som en kanadensisk ek i den här filmen. Äger varje bildruta. Får mig att le inombords, bara känslan, vetskapen om att det finns tanter som hon gör mig glad. Och är hon inte tanternas tant, Maggie Smith? En såndär dröm-mormor? Här är hon en rackig, smutsig, hemlös, halvgalen tant som må vara skev i samhället men passar in i 70-talets England färgskala med sina lager-på-lager av beiga och grå secondhandkläder.

Miss Shepard blir alltså vän med Alex Bennett (han med uppvarten) och Bennett spelas i filmen av Alex Jennings. Han var en en kämpande teaterarbetare i mogen ålder med glasögon som ser ut att vara inköpta på samma butik på Drottninggatan som peruken han bär.

AH! Där har vi det! Det är Alex Jennings “fel” att filmen inte funkar. Ja, så är det. Jag tror inte på hans karaktär. Han känns påklistrad och teatralisk. Det hade behövts någon mer likeable skådespelare i den rollen för att få mig på plats. Ungefär samma problem dök upp när jag såg Philomena med Judi Dench och Steve Coogan. Steve Coogan är inte uppenbart likeable. Hans ögon utstrålar inte värme och kärlek, nej, dom är på tok för svarta för det. Alex Jennings ögon är inte på något sätt onda, han känns bara som en karaktär i en fars på en privatteater. Maggie SMith å andra sidan, hennes Miss Shepard ÄR en karaktär i en fars på en privatteater men jag får aldrig den känslan. Inte ens när hon målar sin van med tjock och kladdig gul färg och en TOABORSTE får jag den känslan. Nej då ler jag bara och tänker hur underbart fint det är med knallgula bilar.

The lady in the van är en film som växer på mig ju längre speltiden går men med tanke på uppförsbacken i vilken den började kommer den aldrig upp i mer än en trea i betyg. Sevärd på grund av härliga Maggie Smith, annars not so much.

Nästa lördag kommer en ny recension av en film med ordet LADY i titeln. 

Leave a Comment

Previous post:

Next post: