Sommaren 2019 börjar och slutar med Dame Maggie Smith. Så blev det. Kanske var det en slump, kanske genomtänkt, men alldeles hur som helst så blev det BRA. Maggie Smith ÄR en LADY och som sådan, vem kunde vara bättre att dubblera i detta tema?
Mathias (Kevin Kline) ärver en GIGANTISK lägenhet i centrala Paris av en far som kanske inte varit världens bästa men när han kommer dit märker han att det inte bara är möbler och doningar som ingår, det är även en inneboende. En tant. Mathilde (Maggie Smith) heter hon och hon bor där. På livstid. Mathilde har en dotter, Chloé (Kristin Scott Thomas) och på något sätt ingår även hon. Mathias och Chloé går till en början inte ihop alls men ju längre tiden går, ja, förändringarnas vindar blåser kan man säga.
My old lady börjar otroligt mysigt. Allt som ingår i en generisk turistbroschyr över franskt mys är med. Smala gränder med pittoreskt ogräs mellan kullerstenarna, dragspelsmusik, en småskäggig Kevin Kline som struttar runt och tittar på saker, smutsiga spröjsade fönster, Dominic Pinon (här i en liten roll som mäklare), husbåtar i Seine….allt. Och det ÄR en härlig stämning filmen får till. Riktigt göttigt. Det är lätt att tro att man kan avkoda filmen som den enklaste storyn världen skådat men det är faktiskt inte riktigt så ytligt. Det smyger sig in en svärta som jag inte såg komma och det var riktigt behagligt mitt i allt det myselipysiga.
När den här filmen gjordes 2014 var Maggie 80 år gammal och i filmen spelar hon 93. En sån jävla fin tant alltså! En ynnest att se henne på film! Kevin Kline passar perfekt i rollen som Mathias och Kristin Scott Thomas gör sällan någon besviken. Det här var en gullig liten film att avsluta temat med och en perfekt film om man vill resa utomlands i filmens värld för en stund. För ärligt talat, nu känns det som att jag varit på semester i Frankrike en helg.
.
Det här är den sista filmen i mitt sommartema Ladylike sommar. Här kan du se vilka filmer jag hittills skrivit om och nästa lördag är allt som vanligt igen. En alldeles normal lördag. Dock inte här på bloggen.
Jag undrar hur det kommer sig att jag inte sett denna film i sin helhet förrän nu. Kanske för att jag trodde den skulle vara något annat än den visade sig vara? Den har i vilket fall inte lockat mig tillräckligt för att jag ska se hela från A till Ö, jag vet bara att jag sett fragment av den när den flimrat förbi på TV.
Hur många gånger kan man berätta historien om Macbeth egentligen? Jag gäspar så snart jag börjar räkna. Den här filmen har dock ingenting med Shakespeares Macbeth att göra – som tur är – utan är baserad på kortromanen Katarina Ismajlova från 1865 skriven av den ryska författaren Nikolaj Ljeskov och blev publicerad för första gången i Fjodor Dostojevskijs ”undergroundtidning” Epoch. Romanen har även blivit opera under namnet Lady Macbeth of Mtsensk med musik av Dmitrij Sjostakovitj. I Sverige sattes denna opera upp redan 1935 men den senaste gången var i Göteborg 2012.
Jag undrar hur det gick till när författaren Alan Bennett skulle skriva filmmanus av sina egna memoarer, hade han Maggie Smith i tankarna för huvudrollen redan då? Fina, härliga, stirrande, bitska Maggie Smith, här spelar hon rollen som damen i vanen, Miss Shepard, som av en slump och antagligen till en början ytterst tillfälligt menat parkerar sin skåpbil på en gata i London, en gatstump som visar sig vara Alan Bennetts egen uppfart. Denna ”parkering i nöd” och ”campande i skåpbil” pågår sedan i 15 år. 15 år! Klart detta är en händelse som bör knös in i en memoarbok. Klart detta är något att göra en film på. Eller?