THE MARTIAN

10 oktober, 2015

Dom senaste åren har jag gått igenom helveten jag inte önskar min värsta fiende. Jag har varit med om sånt man skriver självhjälpsböcker eller filmmanus om, sånt som blir tjocka kapitel i memoarer, sånt som bildar ärr i både ens själ och hjärta och som förändrat vem jag är och hur jag tänker på sätt jag knappt själv kan greppa.

Jag jobbar stenhårt för att kunna hantera allt som kommer upp i kölvattnet av detta mörker. Dagligen gör jag det, jag löser större eller mindre kriser och problem, jag gör det för jag har inget val. Jag har inte bett om situationen jag hamnat i, det finns inte en promille egen förskyllan i det hela men jag vägrar se mig som ett offer, den tanken existerar helt enkelt inte.

När allt var som värst gick jag till en psykolog, jag kände att jag behövde hjälp för att orka, för att inte gå sönder. När jag satt där i fåtöljen, berättade, fnissade, grät, snorade, hickade, hulkade avbröt psykologen mig och sa: “Jag förstår inte att du orkar skratta, att du trots allt du varit med om fortfarande kan se det komiska i saker och ting.” Jag tittade på henne och svarade: “Jag kan inte göra på något annat sätt. Jag dör annars.”

När jag sitter i biomörkret bredvid en kille till vänster som idisslar baconchips samtidigt som han visselandas genom näsan och en kille till höger som klappar händer, skrattar med magstöd, tjoar och sjunger Waterloo med ljudlig stämma så vill jag inte vara någon annanstans på jorden. Inte i rymden heller. Jag vill vara BARA precis där på rad 7 på Rigoletto med billiga 3D-glasögon som skaver på näsan och med Matt Damon på stora duken som försöker överleva ensam på Mars genom att se på livet och sin situation genom ett filter av humor.

Jag njöt varenda sekund av dom två timmar och tjugotvå minuter rymddramatik som regissör Ridley Scott bjöd på, jag älskade varenda skådespelarnuna, discomusiken, historien som baserats på Andy Weirs bok. Jag levde mig in i Mark Watneys (Matt Damons) utsatthet till hundra procent, jag skrattade, tårarna rann, jag fick panik, andnöd och höll på att explodera i hela bröstkorgen sista tjugo minuterna. Och det sjuka i hela upplevelsen var att jag på nåt underligt sätt kände igen mig.

Kan man skratta åt eländet kommer det inte åt en, inte på riktigt, inte ända in liksom. Mark Watney är ett grandiost filmiskt bevis på det. Han är för problemlösning vad Robin Williams var för tänka-själv-mentaliteten i Döda poeters sällskap och – faktiskt – vad jag var för min egen självläkning vad gäller krishantering.

Alla vill väl på något sätt komma hem, oavsett om man är 200 miljoner kilometer hemifrån eller helt enkelt bara gått lite vilse i sig själv?

{ 16 comments… read them below or add one }

Steffo oktober 10, 2015 kl. 07:56

Du tar “personlig recension” till en HELT ny nivå!!!
UNDERBART!
Jag bugar och tackar. 🙂

Svara

Fiffi oktober 10, 2015 kl. 19:10

Steffo:
Tack själv för denna snälla kommentar 🙂

Svara

Micke oktober 10, 2015 kl. 10:57

Fantastisk recension!!! Tack!

Svara

Fiffi oktober 10, 2015 kl. 19:10

Micke:
🙂 Tack!

Svara

Sofia oktober 10, 2015 kl. 14:37

Jag slutar aldrig förundras över hur du alltid kan hitta så mycket personligt i (nästan) alla filmer. Tack för att du delar med dig!

Svara

Fiffi oktober 10, 2015 kl. 19:11

Sofia:
Det är så film funkar för/på mig, på gott och ont 😉

Svara

Boknörden i Söderförort oktober 10, 2015 kl. 16:49

Fint o bra skrivet! Och bra jobbat.

Svara

Fiffi oktober 10, 2015 kl. 19:11

Boknörden:
Tack 🙂

Svara

Boknörden oktober 12, 2015 kl. 13:11

Jag skickade hjärtan också, men de försvann visst i sajberspejsen 🙂

Svara

Fiffi oktober 12, 2015 kl. 18:02

Boknörden:

Svara

David oktober 10, 2015 kl. 23:19

Vet inte riktigt hur man ska kommentera en sån recension… Men det måste vara den finaste recensionen en film någonsin har fått…

Svara

Fiffi oktober 10, 2015 kl. 23:50

Oj, vilken kommentar! 🙂 Tack David!

Svara

Henke oktober 11, 2015 kl. 13:52

Tack för en fin och personlig text. En Fiffi-text, helt enkelt.

Svara

Fiffi oktober 11, 2015 kl. 20:20

Henke:
Vad roligt att du tycker det! Tack 🙂

Svara

Calle februari 4, 2016 kl. 10:41

Har precis läst ut boken “The Martian” och totalt fascinerats av karaktären Mark Watney som går igenom den ena traumatiska upplevelsen efter den andra – ensam på Mars. Mark är astronaut, en mycket ovanlig person, och nogsamt utvald för sin stabilitet och förmåga att hantera krissituationer. När jag läser dina rader påminns jag om dels vilken otroligt duktig skribent du är, dels om vilken otrolig resa du själv har gjort på senare år. En egentligen helt vanlig person som utsatts för högst ovanliga, för att inte säga extrema, “påfrestningar”. Likt Mark Watney har du tagit dig igenom allt detta med bravur. Det är helt makalöst! Jag förstår att din alltid närvarande humor är en viktig förklaring till detta…
Tack för att du finns min vän!

Svara

Fiffi februari 5, 2016 kl. 08:24

Calle:
Vilken fin kommentar Calle, tack! Och tack för att du fanns där under hela den där “skiten”. Vänner som du gör det liksom lite lättare att orka vara en vardaglig Mark Watney 🙂

Svara

Leave a Comment

{ 3 trackbacks }

Previous post:

Next post: