THE OMEN

1 januari, 2012

Det var hundra år sedan jag såg The Omen-originalet, filmen från 1976 som är upphov till att alla föräldrar som namnger sin nyfödde son Damien fortfarande får höjda ögonbryn och ett ”Really?” till svar.

Tiden som flutit sedan jag såg den filmen, minnen som bleknat och Filmitch recension av remaken gjorde att jag blev sugen på att ta mig an den. Nånting säger mig att The Omen kan vara en film som faktiskt tjänar på en uppfräschning.

Historien börjar i Rom där den amerikanske ambassadören Robert Thorn (Liev Schrieber) och hans fru (Julia Stiles) befinner sig på BB och Robert har precis fått reda på att deras lille son dog vid födseln. Istället för att berätta detta för sin fru säger han ja till prästens förfrågan om att istället ta hand om en annan nyfödd pojke vars mor dog samma natt. Robert bär in pojken till sin tilltygade fru utan ett ord om att det är annan kvinnas son, den lille är deras nu och familjelyckan är total – för en stund.

Damien är dock inte som andra barn, varken när han är bebis eller lite större. Han är annorlunda på sätt som jag inte skulle önska min värsta fiende, bara hans aura gör att folk blir rädda, han har inga kompisar och när han går på zoo med skolklassen så löper djuren amok vid hans åsyn. Att hans mamma och pappa inte vill se detta till en början är fullt förståeligt men när åren går kan dom inte blunda längre. När Damien försöker döda sin egen mamma förstår hon, hon behöver hjälp för att hålla sig vid liv i sonens närvaro och barnflickan Mrs Bylock (Mia Farrow med kolsvarta ögon, burr!) är ingen direkt hjälp. Hon är ditsänd av nån högre makt för att likt en apostel vaka över Djävulens son med dom isande blå ögonen.

Som remake tycker jag filmen klarar sig bra. Den håller sig trogen originalet på alla sätt (åtminstone som jag minns den) men den känns väldigt modern i sin framtoning. Klara färger (mycket röda grejer), bra effekter, spännande scenlösningar och fungerande drömsekvenser med sedvanligt hopp-i-soffan för en sån som mig som ibland faktiskt har skräckfilmsnerverna utanpå kroppen.

Det är mycket som funkar bra men en del saker når inte ända fram för den irländske regissören John Moore som till och från i den här produktionen verkar ha drabbats av tokhybris. Långa korridorer i ambassadörsbostaden med trägolv och liten pojke på knarrande  sparkcykel har ganska uppenbara kopplingar till liten pojke i trampbil i hotellkorridorer i The Shining och i jämförelse känns det ganska korkat att vara en utmärglad lungsjuk tonåring med genomskinlig hud uppväxt på snabbmakaroner och ketchup som gett sig fan på att vinna i armbrytning mot Magnus Samuelsson utan en enda dags träning. Det säger sig ju självt att det inte går, inte ens om Herr Samuelsson har en riktigt shitty day går det.

Julia Stiles må vara söt som socker men hon har utstrålning som en skyltdocka med trätänder. Hon är absolut noll procent trovärdig i den här filmen och för mig som inte bara är filmbloggare utan mamma också så hade filmen hoppat upp många steg på intresseskalan om hennes känslor hade gestaltats på ett lite mänskligare vis än vad istärningarna i min frys hade klarat av. Liev Schreiber är inte heller någon mänsklig krambjörn direkt, ibland undrar jag om karln ens kan le utan att mungiporna spricker, men han ska ändå spela stram, torr och….man, typ och jag retar mig inte på honom här även om det känns som om även han hade kunnat lägga ner aaaaningens mer energi på sin tolkning av Robert Thorn.

Seamus Davey-Fitzpatrick är däremot en helt klockren Damien. Hade jag varit hans riktiga mamma hade jag skitit i byxan varje gång han kom hem från skolan och gav mig blicken som sa ”Du vet vad som händer om du inte brer mig åtta gummi-limpmackor med hushållsost och en liter perfekt doserad Oboj” – och sen det där lilla skeva leendet på det. Fy satan, bokstavligt talat.

Här finns filmen att hyra.

{ 13 comments… read them below or add one }

Movies - Noir januari 1, 2012 kl. 15:03

Har inte läst texten då jag inte sett denna remake, men efter att ha sett den där sista bilden på ungen så är jag tveksam till om jag vill se den. Blir lite illamående av den tillgjorda bilden på ungen antar jag, hahaha 😀

Däremot har jag varit sugen på att se om originalet då jag inte alls minns mycket.

Svara

Fiffi januari 1, 2012 kl. 19:56

Movies-Noir:
Fast han är inte så tillgjord, han är bara rysligt obehaglig 😉

Svara

dan januari 1, 2012 kl. 17:43

Liev Schreiber. I samma skola som Keanu Reeves.

Svara

Fiffi januari 1, 2012 kl. 19:57

dan:
Ja, kanske lite…;)
Fast Keanu kan ändå spela romantisk mjukis, det skulle stoneface-Liev aldrig fixa.

Svara

filmitch januari 1, 2012 kl. 21:28

Kul att du gillade filmen. Tyckte Styles var helt Ok i filmen. Gillade att det hon som kände obehag inför sitt barn lite småförbjudet på film.

Svara

filmitch januari 2, 2012 kl. 02:29

Och tack för länken 🙂

Svara

Fiffi januari 2, 2012 kl. 07:31

Filmitch:
Det jag retade mig på med henne var att hon såg ut att känna obehag hela tiden, mot alla. Hon har inte så många olika ansiktsuttryck den flickan.

Svara

Sofia januari 2, 2012 kl. 10:49

Det är mycket remakes nu… Den här känns ändå värd att pröva på, om inte annat för att jag i vanliga fall faktiskt brukar gilla både Stiles och Schreiber. Hur är det, har du sett 10 Things I Hate About You? Där tycker jag hon presterar riktigt bra.

Svara

Fiffi januari 2, 2012 kl. 19:38

Sofia:
Ja, jag har sett den och det är en typ av film som hon passar bättre i än denna, men jag har svårt att tänka mig att hon någonsin kommer bli en favvo för mig.

Svara

Micke januari 2, 2012 kl. 23:09

Fiffi:
Jag köpte Omen I-IV från Ginza för 10 kr styck, de har filmrea nu.

Svara

Fiffi januari 3, 2012 kl. 20:04

Micke:
Vilket kap!

Svara

BlueRoseCase januari 15, 2012 kl. 11:28

Äntligen fick jag läsa din text efter att nu själv ha sett remaken och skrivit om den. Vi tyckte lite lika och ibland helt olika! ;D

Svara

Fiffi januari 15, 2012 kl. 21:53

BlueRoseCase:
Vi tyckte ganska olika om lillkillen såg jag.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: