Veckans dokumentär: WILD MAN BLUES

2 januari, 2012

Det finns inte många likheter mellan Woody Allen och mig själv. Det är ett faktum jag är ganska glad för.

Att utseendemässigt likna Woody och vara kvinna kan inte vara kul, men det gör jag inte så det är lugnt. Vad gäller det som finns på insidan så skulle jag ibland önska att jag var lika kreativ i mitt skrivande som Woody, att jag var lika fantasifull vad gäller att hitta på historier och lika målmedveten i att nå ut till folk med mina alster men å andra sidan vill jag inte gifta mig med min unge. Men om jag nu ska erkänna den lilla yttepyttelilla likheten som faktiskt finns mellan Woody Allen och mig så stavas den: klarinett.

Där Woody Allen är en mästare var jag endast en liten tokblåsande lärjunge men när jag gick i skolan spelade alla instrument och när jag inte fick spela piano tog jag det näst bästa (jag vägrade dragspel) och det var klarinett. Det gick enkelt att bära den till skolan då en klarinettväska enkelt kan misstas för en vuxenväska-vilken-som-helst och det var en naturlig övergång från blockflöjten. Min egen karriär som klarinettist blev kort men oinspirerad, Woodys är något heeeelt annat.

Wild Man Blues är en dokumentär om Woody Allen när han beger sig ut på Europaturné med sitt jazzband. Vi får på nära håll följa Woody och hans fru (och största kritiker) Soon-Yi under resorna till Europas storstäder, vi får höra sköna smakprov från konserterna och vi får se Woody stampa takten i ett tempo jag inte trodde var möjligt under dom där beiga sladdriga byxorna. Paparazzifotograferna är närgångna, fansen både tveksamma och exstatiska och Woody själv är torr och skitrolig när han själv dikterar villkoren. Att hänga på när någon i hans närhet försöker driva med honom och kanske bjussa lite på sig själv är ett BIG NO-NO. Där finns en gräns, där lyser egot Woody igenom.

Wild Man Blues är en mysig liten film som bjuder både på goda skratt och trivsam musik och jag är glad ända in i benmärgen att jag la klarinetten på hyllan och gick in för att spela LP-skivor istället. Det passade mig alldeles utmärkt.

Här finns filmen.

{ 2 comments… read them below or add one }

Pladd januari 2, 2012 kl. 20:19

Den här ser jag fram emot att se. Står i hyllan men det är många filmer dit. Kul att du gillade den. Det ökar mina förhoppningar rejält. 🙂

Svara

Fiffi januari 3, 2012 kl. 20:02

Pladd:
En perfekt film att se om du är ensam nån kväll och vill ha intellektuellt och musikaliskt sällskap. Den är mysig på det där personliga Woody-sättet 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: