THE ZERO THEOREM

22 augusti, 2014

Hade Qohen Leth (Christoph Waltz) bott i en lägenhet på Söder i Stockholm hade han varit en unkis vilken-som-helst. Kanske en lite udda unkis men vem är inte udda på Söder?

Nu bor inte Qohen på Söder, han lever i nån slags fantasi-framtidsstad som mer påminner om dom mest lekfulla gatorna i Tokyo – nattetid. Det är reklamskyltar överallt, det blinkar, låter, gnisslar, piper och på jobbet är det likadant. Han arbetar som hacker, ett tokstressigt jobb och hjärnan kokar nästan över av alla inputs som dagligen passerar hans sinnen.

För att hantera detta låser han in sig i sitt hem på fritiden, tar på sig pyjamasbyxorna och väntar på samtalet, det där samtalet vi alla kanske väntar på, att någon-som-betyder-något ska säga att han är viktig. I Qohens fall är det styrelsen han väntar på, ett samtal från The Management.

The Zero Theorem är en färgglad dystopi som utmanar både fantasin, synen  och tålamodet. Eftersom det är Terry Gilliam som ligger bakom filmen är den givetvis en fest för ögat, det är snyggt, coolt, häftigt på alla sätt och vis, scenograferna har fått jobba hårt för brödfödan. Ögonen kämpar på högvarv, det där med extremt mycket intryck stämmer även om man bara är åskådare. När filmen är slut känner jag för att stänga in mig i ett litet mörkt utrymme och inte komma ut förrän nån trugar ut mig med picknickkorg och kramar. Filmen tar nämligen på tålamodet. Den tär på tålamodet. Jag kan inte bestämma mig för om tanken med filmen faktiskt är hypersmart eller om det bara är floskler som rapats upp tusen gånger förut fast i mindre färggranna kostymer.

Återigen är Tilda Swinton med, utspökad till knappt igenkänning. Det är tredje filmen på raken nu (The Grand Budapest Hotel och Snowpiercer är dom andra två) när hon ses med stora glasögon, underliga peruker (eller ingen peruk alls) och överspel. Christoph Waltz är bra som Qohen men dom få stunder när filmen verkligen lyfter är när Matt Damon är med som The Management i konstig gardincamouflagekostym. Han försvinner liksom in i bakgrunden men man ser hans blonderade hår och hör hans röst.

Mélanie Thierry som Qohens “köpekärlek” Bainsley är kanske lite för blek för denna roll, detsamma gäller David Thewlis som Joby, Qohens handledare på jobbet samt Lucas Hedges som sommarjobbaren Bob. Som jag ser det är det skådisarna som är problemet. Med mer personliga skådisar, såna med mer utstrålning hade varenda scen växt, nu blir det istället scenografin som har huvudrollen. Visst, det är snyggt men det blir inte jätteintressant i längden.

Jag hade hoppats få se mer av Gwendoline Christie (Brienne i Game of Thrones) men tyvärr spelar hon bara en rörlig mun på reklampelare. Tänk om hon istället bytt plats med Mélanie Thierry, vilket filmpar det hade blivit, Gwendoline Christie och Christophe Waltz. Wow!

Leave a Comment

Previous post:

Next post: