THOR: RAGNARÖK

17 mars, 2018

Taika Waititi är en man Marvel Studios borde vara rädda om och i brist på detta borde dom åtminstone vara tacksamma. Han är den typen av regissör som DC Comics borde leta efter med ljus och lykta (eller försöka köpa över) och den typen av snubbe som skulle kunna väcka döda till liv om han ville. Han har en spännande form av humor som vi har fått se i bland annat vampyrfilmen What we do in the shadows och jag kan inte låta bli att fundera på HUR i helskotta han lyckades få uppdraget att regissera en Marvel-film sådär mitt i alltihop?

Filmserien om Thor, om man klipper ut dom från resten av Marvel-filmerna, är otroligt svajiga tycker jag. Första filmen gillade jag inte alls men i ärlighetens namn beror det nog mest på att jag verkligen inte fattade Chris Hemsworths storhet då. Film nummer två, den som alla andra hatar, den gillade jag däremot.

Nu är det alltså dags för den tredje filmen om tajte Thor och den är verkligen som ingen annan. Här gäller det att hänga med i svängarna för alla inblandade skådespelare har verkligen kopplat på stor-charmen. Chris Hemsworth som Thor, Tom Hiddleston som Loki och Cate Blanchett gör entré som systern Hela och henne ska man banne mig inte skoja bort! DÄR är en riktig hårding alltså och jag måste säga att Blanchett gör henne jättebra även om jag alltid gärna ser någon annan i rollen när hon är i farten. Att Mark Ruffalo är så jättefin som den gröne Bruce Banner kan väl inte någon bli förvånad över?

Det finns en del minus i filmen, Karl Urban till exempel, han är ett sånt brutalt jätteminus plus att spellängden återigen – *gäsp* det är ju en superhjältefilm – är en sisådär tjugo minuter för lång. Dom där CGI-fest-slagen dessa filmer alltid slutar med kan ju göra en smått tokig.

Betygsmässigt hamnar därför Thor: Ragnarok på en svag fyra och det är helt och hållet Waititis förtjänst. Han har stoppat in en skön värme i filmen som många superhjältefilmer saknar och Chris Hemsworth visar för varje film han gör att han är på väg att bli en av dom riktigt stora – och det inte bara i byxan.

Här kan du läsa vad jag tyckte om Thor och Thor: The Dark World. Jag avslutade texten med “Nu har jag sett båda filmerna och är redo för Thor: Ragnarok som kommer 2017. Den kommer jag definitivt se på bio.” SÅ fel jag hade. Jag såg den varken på bio eller 2017.

I avsnitt 132 av Snacka om film snackar Steffo och jag en hel del mer om Thor och hans anhang.

{ 3 comments… read them below or add one }

Sofia mars 18, 2018 kl. 14:59

Ännu en intressant kontrast — jag som i vanliga fall gillar Blanchett tyckte inte att hon riktigt passade in här. Fast det hängde nog mer på rollen än hennes prestation iofs. Och medan jag verkligen gillade både filmen och Waititis humor måste jag erkänna att jag tycker Whedon är bättre på att skapa en härlig gruppdynamik i sina Avengers-filmer.

Svara

Fiffi mars 19, 2018 kl. 08:35

Sofia:
Personligen känner jag mig jättetrött på Joss Whedon och jämför man honom med Waititi så klickar jag med den senares humor och känsla för gruppdynamik betydligt bättre/mer. 🙂

Svara

Sofia mars 19, 2018 kl. 09:28

Men blev det verkligen en grupp i den här filmen? Jag minns snarare olika parbildningar. De funkade dock mycket bra

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: