TJUVHEDER

24 november, 2015

Fyrorna och femmorna haglar över Tjuvheder. Filmen har blivit en snackis. Intressant det där vilka filmer som blir det, snackisar. Den förra svenska filmen i denna kaliber var Turist. Uppskriven av alla stora recensenter, aningens mindre omtyckt av “vanligt folk”.

Jag är ofta skeptisk till unisont hyllade filmer. Visst stämmer jag in i hurraropen ibland men det händer oftare att jag står som ett frågetecken i biofoajén efteråt. Därför kändes det rätt spännande att bege sig mot biografen Saga där jag skulle se filmen tillsammans med Jojjenito. Vad var det vi skulle få se?

Minna (Malin Levanon) är bara timmar från att bli vräkt. Snabbt som tusan behöver hon få tag i ett gäng tusenlappar så hon kan betala sin hyresskuld och som försäljare i droger finns det bara två sätt för henne att lösa problemet: sälja massor med knark fort som tusan och/eller lura nån på pengar.

Lösningen blev en kombination. Hon lurar hemlöse Tonni (Kalled Mustonen) på pengar men det visar sig att pengarna egentligen inte var hans utan Christer Korsbäcks (Jan Mattsson) och den där Christer är en otäck jävel. Fy fan alltså, vilken snubbe! Jag höll på att grädda i byxan under en scen och det hör inte till vanligheterna att jag gör det på grund av att nån människa visar tänderna i underkäken. Men Christer saknar tänder i överkäken och undertänderna hamnar således strax under näsan och jag blir jätterädd för hela hans uppsyn. Niederman tänker jag, alltså den där store läskige mannen i Millenium-trilogin. Christer Korsbäck är för drogdealare vad Niederman var för personskydd.

Minna träffar så småningom på Katja (Lo Kauppi) som är alkoholist och har fått sin son omhändertagen av socialen. Dom båda flyttar ihop i en husvagn i Haninge och försöker stå ut med och klara av vardagen. “Vänskapen” dessa kvinnor emellan är den enda röda tråd i filmen som känns någorlunda hoppingivande men detta hopp är fanimej varken starkt eller varmt. Hela filmen fullkomligt osar misär och jag känner mig så jävla tacksam över det liv jag själv har. Tak över huvudet som ingen kan ta ifrån mig, element som fungerar, ett badrum, såna saker.

Att många av filmens skådespelare inte är skådespelare utan “folk från gatan” (och i det här fall personer med samma problematik som filmens karaktärer) gör ALLT för filmen. Det är DET som gör att filmen känns så äkta som den gör. Smutsigt och jävligt och en inblick i samhällets “bottenskrap”, människor som i princip saknar människovärde både i sina egna och andras ögon. Fy fan vilket liv alltså. Här drar min irritation över många filmers glorifierande drogliberalism igång i skallen också. Knark kan se ut såhär – också.

Hyllningarna nu då, är filmen värd dessa? Ja, det måste jag ändå säga. Jag kan förstå både fyrorna och femmorna även om filmen “bara” landar på en stark trea hos mig. Hade jag blivit mer känslomässigt berörd, mer skakad, hade jag också varit däruppe och sniffat. Att det kommer strösslas guldbaggenomineringar över den här filmen är helt glasklart – och välförtjänt.

Vill du höra mig prata mer om Tjuvheder och Christer Korsbäck? Lyssna på avsnitt 11 av filmpodcasten Snacka om film.

{ 2 comments… read them below or add one }

Magnus november 24, 2015 kl. 10:23

Väldigt intressant med skådisar som inte är skådisar, den idén gillar jag verkligen!

Svara

Fiffi november 25, 2015 kl. 21:46

Magnus:
Det är kul med den idén när den funkar så bra som här 🙂

Svara

Leave a Comment

{ 2 trackbacks }

Previous post:

Next post: