Tre om en: Rediga snyftare.

14 oktober, 2010

Ghost (1990)

I Ghost var Patrick Swayze inte bara snygg och en jävel på att dreja, han var död också. Redan då var han det.

Han spelar han Sam, en kille som lever ett lyckligt liv med sin Molly (Demi Moore) när han blir rånad och mördad. Molly sörjer något ofattbart och Sam kan inte riktigt släppa taget. Han återvänder till Molly som ett spöke, men hur ska han få henne att se honom, hur ska han göra för att få henne att TRO?

Whoopi Goldberg kammade hem en Oscar för bästa biroll som Oda Mae Brown, den något excentriska medium-kvinnan som ska hjälpa Molly att se och Sam att komma till ro.

Ghost är inte enbart en sorglig film men när stråkarna kör igång och den smärtsamma kärleken mellan Molly och Sam visas så tydligt som det bara är möjligt i en hollywoodsnyftare, då är det bara att ladda upp med näsdukar. Äkta kärlek dör aldrig, är det inte så?

 

 

 

Hyr filmen här.

 

 

Ömhetsbevis (1983)

Ja. Fy fan. Var ska jag börja?

För att göra en lång och innehållsrik historia kort: vi får följa en mamma (Shirley MacLaine) och en dotter (Debra Winger) genom en trettio år lång resa som kantas av både glädje och sorg – ja, det som kallas LIVET helt enkelt.

Ömhetsbevis är en film som förtjänar fler superlativer än jag kan stava till men det är också en film man ser EN gång i livet för mer orkar inte ett hjärta med. Då är det hjärt-lung-maskin och pacemaker och hela faderullan för detta tar på krafterna!

Om jag ska se på filmen enbart ur snyftarsynpunkt så går det nästan inte att maxa en film mer än såhär. Att på nära håll se en mamma bli sjuk och tvingas ta farväl av sina barn från sjuksängen, fan, jag orkar knappt skriva det utan att det blir saltvattenspool i tangentbordet. Det är übervidrigt och jättesorgligt, men det är sånt som händer, även verkligheten ser ut så och det är ingenting någon kan göra åt saken hur orättvist och hemskt det än är och hur det än vrider sig i hela magen bara jag tänker på det.

Att se, men kanske inte se om.

 

 

 

Hyr filmen här.

 

 

Glädjekällan (1993)

Den pensionerade frisören Ragnar (Sven Lindberg) är gift med Ellen (Helena Brodin) och vinkar hejdå till henne då hon ska iväg på en charterresa tillsammans med några väninnor.

På resan händer det som bara inte får hända – Ellen dör. Kvar hemma är Ragnar och ett helt liv tillsammans med Ellen är över. Allt han har kvar av sin fru är minnen och hennes aska i en urna och han beslutar sig för att strö ut den vid deras älskade sommarställe: Glädjekällan.

Såhär är det. När Filmstaden fanns på Norrlandsgatan var det kanske 5-6 minuters promenad till T-centralen. Från T-centralen till Fruängen där jag bodde var det elva stationer med tunnelbanan (vilket det är fortfarande). När jag hade sett Glädjekällan ensam på bio och skulle ta mig hem störtgrinade jag. Jag fulgrät sådär så hela ansiktet snörpade ihop sig, jag hulkade, jag snorade och dom jag mötte måste ta trott att det var MIN närmsta anhörig som trillat av pinn.

Richard Hobert har med Glädjekällan skapat en liten svensk pärla, en fin diamant som jag vårdar ömt och nära mitt hjärta. Jag tycker såååå mycket om den här filmen! Det är få svenska filmer som görs med sådant hjärta och äkthet som Glädjekällan och ända ut i varenda liten pytteroll vilar perfektion.

Göran Stangertz som Ragnars krökande son Mick Pierson och Camilla Lundén som Catti får vi fortsätta följa i Hoberts svit om dom sju dödssynderna, där denna är den första och den tveklöst bästa.

{ 24 comments… read them below or add one }

Steffo oktober 14, 2010 kl. 07:13

Härligt med riktiga tårstänkare ju! 🙂

Vad lustigt att du väljer Ghost, bara häromdagen cashade jag ut den för ynka 35 spänn på stan med tanken om "den här var ju länge sedan jag såg…" och så slänger du upp en recension på den! 🙂

Ömhetsbevis har jag sett en gång, och den var bra, mycket bra! Och sorglig såklart!

Glädjekällan återstår att motvilligt införliva i Steffos filmvärld…kanske…

Svara

f i f f i oktober 14, 2010 kl. 07:52

Steffo:
DÅ kanske det blir en Ghost-recension på Flmr också nån dag då? 😀

Tycker absolut att du bör ge Glädjekällan en chans om du hittar den/ser den nånstans. Tror inte du kommer bli besviken.

Svara

Steffo oktober 14, 2010 kl. 14:10

Japp! Den chansen är gaaanska stor… :-)…appropå Ghost alltså…

Svara

BlueRoseCase oktober 14, 2010 kl. 16:02

"Ja. Fy fan. Var ska jag börja?" – Underbar start på en recension av den typen av film! För övrigt är Ömhetsbevis den enda i trion som jag inte sett. Även om jag var väldigt ung när jag såg Glädjekällan minns jag att jag gillade den skarpt. Finns den på dvd månne?

Svara

Sofia oktober 14, 2010 kl. 16:43

Glädjekällan är riktigt charmig, inte minst "mobil"telefonen som ser ut som den fått elefantiasis. Min första kontakt med Göran Stangertz faktiskt. Ovanligt många bra filmer i Hobert-serien, jag vill minnas att Spring för livet var rätt spännande. Så kan vi väl vara snälla och bara glömma Tre solar 😉

Har sett alla tre men kan inte påminna mig att jag gråtit till en enda av dem 🙂

Svara

f i f f i oktober 14, 2010 kl. 17:22

Steffo:
Spelar ingen roll vad jag säger va? ;D

Svara

f i f f i oktober 14, 2010 kl. 17:23

BlueRoseCase:
Jag vet faktiskt inte riktigt om den finns på DVD, men visst borde den göra det? Själv har jag den på en TV-inspelad vältittad, sönderspolad och nedsnorad VHS.

Svara

f i f f i oktober 14, 2010 kl. 17:24

Sofia:
Åååååå Sofiiiiiia. Måste du vara så jäkla hårdhudad? Du får mig att framstå som ett gråtmilt dregglande fleppo! ;D

Svara

D R-L Film Addict oktober 14, 2010 kl. 17:56

I förbigående så där kan jag upplysa om att det kommer en Japansk remake av Ghost:
http://filmmedia.se/2010/05/15/japansk-remake-av-ghost/

Svara

Steffo oktober 14, 2010 kl. 19:42

Jodå för fasen. Jag känner ju såklart till Hoberts alster. Jag kan nog tänka mig att ge den en chans… 🙂
Någon gång.

Svara

f i f f i oktober 14, 2010 kl. 20:52

D R-L:
Kul med en remake "åt andra hållet" 🙂

Svara

f i f f i oktober 14, 2010 kl. 20:53

Steffo:
Det tror jag först den dagen jag får läsa om det ;D

Svara

addepladde oktober 14, 2010 kl. 21:49

Jag har faktiskt inte sett någon av dem, vilket är alldeles för dåligt. Gillar ju genren. Jag har Ghost liggandes hemma, så jag får skaffa lite näsdukar och dra igång den nån dag. 😉

Svara

D R-L Film Addict oktober 14, 2010 kl. 21:50

LOL @ Pladd. Se om den du, den är ju faktiskt riktigt underhållande. 😀

Svara

f i f f i oktober 14, 2010 kl. 21:57

addepladde:
Då har du inte mindre än TRE höjdare att se fram emot 🙂

Svara

Sofia oktober 15, 2010 kl. 04:08

Ohh, en japansk Ghost skulle jag gärna se!

@Fiffi: Det är nog snarare jag som är på en lägre emotionell utvecklingsnivå — jag är inte särskilt förtjust i barn heller 😉

Svara

RJ oktober 15, 2010 kl. 15:47

Glädjekällan måste jag kolla in! Den låter bra.

Svara

f i f f i oktober 15, 2010 kl. 18:17

Sofia:
Du har då alltid något smart att skylla på. Det har inte jag. Jag bara grinar. ;D

Svara

f i f f i oktober 15, 2010 kl. 18:18

RJ:
Jaaa! Gör det!!
Det är en given RJ-filmrecensionsfilm. 🙂

Svara

Christer september 12, 2015 kl. 21:58

Hmmm… Fasiken vet hur jag hamnade här egentligen. Eller jo, på sidan i sig är jag helt med på men inte just här. Dårå. Lång story i kort version. Spanade precis in Kinnamans robotpolis och hittade där en av mina absoluta favoriter framför kameran. Mr Oldman. Följer inte Oscars-galorna (kör plural eftersom de kommer varje år – helt bakom flötet är jag inte) men var ju rätt bombis på att han hade halat in en statyett eller två. Vilket tydligen inte var fallet. Nomineringar i all ära…men va fan…

Sen tänkte jag inte mer på det utan började istället lyssna på lite musik – och fick då se lite klipp från filmen Dear John. En film som jag har sett på ett flertal gånger. Och som funkar varje gång. Är väl inget jättefan av kärleksfilmer men dom som går hem hos mig… De stannar. Dear John, Love Actually och “padaaa”… Ghost… Är såna… Och då var jag så klart tvungen att kolla in vad du skrev. Recensionen i sig gick mig nästan helt förbi… När jag såg att Whoopi fick just en sån där statyett… You must be joking? Hade alla i juryn rökt på? Nog för att det här är (här chansar jag) hennes mest lugna och tillbakadragna roll men va fan…? Vilka var konurenterna? Herregud…

Blev inte så kort ändå…

Svara

Fiffi september 14, 2015 kl. 07:32

Christer:
Håller med dig om Gary Oldman, det är mystiskt att han inte vunnit någon Oscar med tanke på hur mycket bra han gjort. Å andra sidan har han gjort en hel del mindre bra också så det kanske går på ett ut?

Och Oscarsvinnaren Whoopi, den såg man inte komma. Konkurrenterna var Annette Bening (Svindlarna), Mary McDonnell (Dansar med vargar), Diane Ladd (Wild at heart) och Lorraine Bracco (Maffiabröder). Kanske var det en värdig vinnare trots allt? 😉

Svara

Christer september 15, 2015 kl. 18:46

Gary gör sig helt klart bäst som den där psykopaten. Lite Femte Elementet men mycket Leon och True Romance. Då är han svårslagen

Svara

Christer september 15, 2015 kl. 19:28

Nu försvann ju halva inlägget. Lite deja vu här minsann. Jo. True Romance måste jag spana in igen. Alldeles för länge sen jag såg den… För övrigt den enda bra rollprestationen av fjollan Slater i den filmen.

Gällande Whoopi. Nä. Spelar ingen roll vem hon skulle ha som motståndare där. Hon borde aldrig ha blivit nominerad. Anar någon slags konspiration av något slag där…

Svara

Fiffi september 17, 2015 kl. 07:26

Christer:
Haha, Whoopi-konspiration? Ja, vem vet vad som händer bakom oscarsjuryns dörrar…

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: