Tre om en: Filmer baserade på böcker av Nicholas Sparks

18 maj, 2013

Safe Haven (2013)

Jag brottas med mig själv, jag gör verkligen det. Jag känner mig som Gollum när jag funderar på vilken infallsvinkel jag ska använda mig av när jag nu ska skriva om Lasse Hallströms senaste hollywoodproduktion. Ska jag gå in på den mysiga stigen, den som vi alla känner till, stigen som leder till ingenstans men som är så hemtam att det går att blunda och ändå inte snava på stock, sten och annan sly? Eller ska jag håna filmen, häckla naturromantiken, kräkas lite över fiskebyns fåniga småstadslarv, bli lite aggro över att änkemannen Alex i scen efter scen envisas med att visa sitt six-pack och att Julianne Hough har fått en peruk som inte riktigt passar hennes skalle.

Det går liksom att se filmen från båda håll och inget håll är fel. Jag måste nog bestämma mig för om jag köper mysipyset eller om jag inte gör det.

Filmen börjar som en thriller. Högt tempo, spännande musik, mörkt. En kvinna som flyr. Det är några minuter som känns kittlande icke-Lasse-Hallströmskt och som ger mig ett hopp om att få se något nyskapande med honom bakom skaparna. Jag är fullt övertygad om att han KAN, det är bara det där med att han fastnat i Hollywoods pastelliga filter som stör mig. Samtidigt är det allt det där gulliga, lågmälda, kramiga som gör att man ALLTID vet vad man får när Lasse Hallströms namn står på filmfodralet. Safe Haven är inget undantag bara lite beigare än vanligt.

Julianne Hough som huvudrollen Katie är filmens svagaste kort. Jag läser på Imdb att Carey Mulligan var tänkt för den rollen och känner direkt att hela filmen hade fått en helt annan tyngt med henne som leading star. Josh Duhamel i den andra huvudrollen är inte mycket bättre han. Han funkar som tuff kille i Transformers men som love interest är han lika intressant som Josh Harnett, det vill säga noll. Dom båda hade behövt en mer karismatisk skådespelare som motspelare, nån som fått dom att växa istället för att backa in i nån liten schleten kokong.

Manuset är baserat på Nicholas Sparks roman med samma namn och som författare har han skapat en hel drös tacksamma böcker att göra romantiska dramor av. Men Safe Haven är ingen Dear John eller The Notebook. Tyvärr.

 

The Lucky One (2012)

From the author of The Notebook and Dear John står det på filmaffischen och det går inte att undgå att tycka lite synd om Nicholas Sparks. Det känns som att han med dessa två romaner nått vad som skulle kunna vara en karriärsmässig peak, filmatiseringarna av dessa böcker är i alla fall väldigt lyckade. Men jag ger inte upp. Jag fortsätter leta efter en film som kan komma upp i nivå med dessa två, det borde kunna finnas någon mer, väl?

The Lucky one är näst på tur. Zac Efron har huvudrollen, Scott Hicks regisserar och hen som gjort förtexterna till dom andra Sparks-filmatiseringarna har fått jobba lite igen. Samma typsnitt, samma smäktande musik. Är det lite Harlequinvarning över dessa filmer? Samma ramar, samma utformning, kanske till och med samma story? Snygg snubbe träffar snygg brutta under jobbiga omständigheter. Det pussas, det krisas och det slutar lyckligt.

Logan Thibault (Efron) har kommit hem efter en tid som militär i Irak. Bland det sista som hände honom i kriget var att han mirakulöst räddades till livet av ett kort, ett laminerat kort föreställande en blond kvinna. När han kommer hem och är alldeles vilsen bestämmer han sig för att leta upp denna kvinna, Beth (Taylor Schilling). Givetvis hittar han henne, givetvis blir han kär och givetvis lever hon ett inte helt okrångligt liv.

Jag har länge nedvärderat Zac Efron som enbart nån High-school-musical-snygging, nån som skulle kunna vara 2010-talets svar på Rob Lowe fast utan skådespelarbegåvning men jag måste kravla mig ner på golvet och börja krypa till korset. Han är inte så pjåkig. Jag tror han kommer bli riktigt duktig, han måste bara få lite mer fiberrika manus att sätta tänderna i, typ The Paperboy. Tyvärr är The Lucky One inte mer mättande än en skiva orostat vitt formbröd utan pålägg. Visst går den att titta på, jag får inga men för livet eller narkoleptiska skov men den är lika spännande som ljummet vatten.

Ingen ny The Notebook eller Dear John här heller. En chans kvar.

 

Kärleksbrev / Message in a bottle (1999)

Jag hoppar tillbaka hela fjorton år i tiden med förhoppning om att en gammal Nicholas Sparks-film ska få mig att gå ner aningens mer i spagat än dom nyare alstren.

Kärleksbrev var den första av hans romaner som filmatiserades och jag blir nästan lite fnissig när jag ser att förtexttypsnittet är detsamma även här men fnisset tystnar snart. Kärleksbrev fångar nämligen mitt intresse i ett huj jämfört med dom andra två filmerna jag skrivit om och jag kan beskriva varför i tre ord: Robin Wright Penn.

Nu ser jag alldeles övertydligt vad viktig en skådespelare med tydlig personlighet och befintlig aura är för en film som annars hade blivit ett vilket-som-helst-romantiskt-drama för Kärleksbrev som historia betraktad är varken bättre eller sämre än Safe Haven eller The Lucky One, den har bara duktigt folk både bakom och framför spakarna.

Kevin Costner spelar änklingen och båtbyggaren Garret Blake som är författaren bakom den flaskpost journalisten Theresa (Wright Penn) hittar. Då Theresa är frånskild och känner sig ensam, är snygg och BLOND (alla kvinnliga huvudkaraktärer är i dessa filmatiseringar är blonda, Nätterna vid havet, Dear John och The Notebook inkluderat) letar hon givetvis upp Garret som såklart är medelålders och skitsnygg i slitna jeans och sådär lagom melankolisk.

Message in a bottle är sevärd och mysig men den är lång. För lång. Två timmar och sex minuter är bra mastigt för en film som denna och den hade vunnit på att klippas ner en smula. Kevin Costner och Robin Wright Penn är som skapade för varandra och dom gör filmen trovärdig och trevligt vuxen. Jag tycker om det här på ett objektivt lagom vis. Det är en schysst film liksom.

Nicholas Sparks är en man som kan fortsätta skriva ihop mer eller mindre halvmesyrer men som alltid kan sälja filmrättigheterna. Det finns en stor publik för denna typ av filmer och den publiken tycker nog jag är bra snål som delar ut tvåor och treor. Men så får det bli. Den här genren tilltalar mig inte tillräckligt för att börja toksvettas och klappa händerna men samtidigt är det filmer som inte på nåt sätt är dåliga. Nu har jag bara två Sparksfilmer kvar att se (The Last Song och A walk to remember) men jag sparar dom litegrann. Vill liksom inte överkonsumera. Man kan få utslag då har jag hört.

{ 2 comments… read them below or add one }

Anna maj 22, 2013 kl. 23:28

Har lite av en hatkärlek till Nicholas Sparks berättelser, vissa är vackert bitterljuva, andra är bara onödigt sorgliga… Man kan inte gilla allt antar jag ^^

Svara

Fiffi maj 23, 2013 kl. 22:46

Anna:
Så sant som det är sagt, det går inte att gilla allt. Och tur är nog det. 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: