Veckans Berenger: VÄRSTA GÄNGET

20 november, 2012

Det finns många filmer jag minns med stor värme från min tonårstid men det finns rätt få som jag minns fick mig att skratta. Dagens film, Värsta gänget, är en av dom få.

Jag minns Värsta gänget som varm, mysig och rolig och med en handfull bra manliga skådespelare som gör sitt absolut bästa för att få fason på en på pappret rätt vanlig baseballfamiljefilm. Nu är det många år sedan jag såg filmen och jag inser att mitt minne antagligen spelar mig ett spratt. En omtitt av Värsta gänget kan vara förödande men det kan också bli fullständigt uuunderbart. Jag spelar högt, jag tar en chansning och jag avsätter ett par timmar en söndagseftermiddag till att återse Tom Berenger, Charlie Sheen, Corbin Bernsen och Wesley Snipes i rumptajta vita baseballkläder.

Baseballaget Cleveland Indians har fått en ny ägare, ett riktigt osympatiskt as till bling-slampa. Hennes vision är att det ska gå så dåligt för dom som möjligt, det är hennes enda chans att flytta laget. Helst ska dom komma sist i ligan. För att nå detta mål anlitas ett gäng sportutövare som av olika anledningar passerat bäst-före-datumet med råge men det hon missat med sport som företeelse är att inte allt handlar om hur vältränad man är,  inställning och vinnarskalle kan ibland betyda mer för slutresultatet.

Om jag säger såhär: jag skrattade inte en enda gång men jag satt uppkrupen under filten och hade en väldigt mysigt stund framför TV:n. Värsta gänget är bästa sortens sportfilm. Inget krångel, bra flow, engagerande matchscener, ett tydligt slut. Att Tom Berenger klär i sin rött och att Wesley Snipes springer ofantligt snyggt i slowmo gör inte filmen på nåt sätt sämre.

Corbin Bernsen är en skådis som är snygg på det där 80-tals-viset – lite som Bros-bröderna – och det är något som ligger honom i fatet,  i alla fall nuförtiden. Ingen kan beskylla honom för att vara en karaktärsskådespelare men han gör det han ska och sätter känslan i filmen med sin blonda 80-tals-frilla. Charlie Sheen är också bra, han var bra vilket är lätt att glömma när jag ibland zappar förbi nåt gammalt avsnitt av Två och en halv män.

Som omtittsupplevelse var det ingen katastrof och det är jag glad för. Jag tycker – fortfarande – att det här är en liten sportfilmspärla och jag kommer se om den igen vad det lider. Även om jag inte vrålskrattade.

{ 4 comments… read them below or add one }

Steffo november 20, 2012 kl. 14:36

Jag gillar den här. Riktigt ordentligt.
En tramsbagatell med skön goodfeeling…! 🙂

Bra söndagsval!

Svara

Fiffi november 20, 2012 kl. 20:12

Steffo:
Mitt i prick, den är perfekt som söndagsfilm 🙂

Svara

filmitch november 21, 2012 kl. 21:08

Jo den här är en mycket trevlig bagatell, skulle nog nästan kunna definera den som en hejsan-svejsan-film och de har jag alltid ett gott öga till.

Svara

Fiffi november 23, 2012 kl. 14:09

filmitch:
Det var extra roligt att se att den håller fortfarande. Den har knappt åldrats alls 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: