Veckans klassiker: HÖSTSONATEN

19 november, 2012

Nu kommer jag till ännu en film i raden som jag blev sugen på efter att ha sett Bergmans video på SVT. Jag har aldrig varit med om maken till bra filmtipsarprogram.

Ingrid Bergmans sista långfilm innan hon gick bort i cancer är en tungt familjedrama som utspelar sig mellan överklassmamman och konsertpianisten Charlotte Andergast (Bergman), hennes kuvade dotter Eva (Liv Ullman) och hennes andra dotter Helena (Lena Nyman) som är svårt handikappad och bor hemma hos Eva och hennes man. Helena är något av en väl förborgad hemlighet, ett barn Charlotte medvetet försökt förtränga i alla år. Nu har Charlottes man avlidit och hon hälsar på sin dotter för första gången på många år och det river upp latenta känslor vill jag lova.

Ja, herregud vad känslor. Det är som Kilimanjaro vore fyllt av förtryckt hat, ledsamhet, sorg, aggressioner, översitteri och dåligt självförtroende och så borrar man ett hål i berget och hela tjofaderittan fullkomligt exploderar ut. Det gäller att känna sig skapligt mentalt stabil när man tittar på Höstsonaten. Jag tror nämligen att det här är en film som kan gräva sig ner under huden om man är på ”fel” humör. Eller rätt. Välj själv. Filmer som lyckas engagera varenda cell i kroppen är givetvis bra filmer men det kan kännas som ett heltidsarbete att se dom och det är inte alltid jag orkar med det. Fast den här gången orkade jag, jag lyssnade på språket, på  artikulationen, det som jag först stämplade som överspel men som jag sen förstod inte var det. Första tjugo minutrarna var som att gå naken i motvind i trettio minusgrader men sen tittade solen fram och jag hittade både underkläder, byxor och en varm tröja.

Att det här är en klassiker är solklart och att det är skådespeleri på hög nivå likaså. Att filmen inte får ett bättre betyg kan jag bara förklara med magkänslan, den jag lyssnar på men som alla andra kanske inte förstår.

Här finns filmen.

{ 13 comments… read them below or add one }

dan november 19, 2012 kl. 07:35

Förstår om teateriet inte ger en den rätta magkänslan. Själv såg jag den här först efter jag plöjt många av Bergmans filmer, det kanske krävs för att komma in i flowet av högtravande och artikulerande skådespelare (för att inte tala om när Ingrid Bergman går om kring på sitt rum och tänker pratandes). Kanske var det därför jag uppskattade den så mycket.

En av hans starkaste men också ”lättaste” filmer. Kort och gott: väldigt bra!

Det enda jag tycker är negativt är att filmen är så otroligt brun hela tiden. Kanske är det ett medvetet drag för att anspela på namnet. Otroligt långsökt tanke…

Svara

Fiffi november 19, 2012 kl. 18:18

dan:
Haha, brun! Ja, det var den verkligen. Brun-beige. Fast det behövs nog om man ska få Ingrid Bergman att kännas ”vanlig”. 😉

Jag är varken van eller särskilt imponerad av Bergmans filmer (dom jag sett) så jag måste säga att jag ändå blev positivt överaskad av denna. Fick till och med liiite mersmak. De´ru! 😉

Svara

dan november 19, 2012 kl. 19:57

Då dröjer det, med andra ord, inte länge till innan du tar dig an resten av hans verk? 😀

Svara

Sofia november 19, 2012 kl. 08:24

Jamen visst är det riktigt bra, trots det teatrala. Och det kommer ju mest från den triste maken. Samspelet kvinnorna emellan är underbart, men det är möjligt att jag skulle se helt annorlunda på det om jag inte hade en rätt oproblematisk relation till min egen mor.

http://bilderord.wordpress.com/2012/02/22/hostsonaten-1978/

Svara

Fiffi november 19, 2012 kl. 18:19

Sofia:
Läste din recension. Menar du att jag nu ”nått en viss ålder” i och med att jag uppskattar denna? ;D

Svara

Sofia november 20, 2012 kl. 09:41

Let’s face it: vi _har_ nått en viss ålder 😉

Svara

Fiffi november 20, 2012 kl. 20:08

Sofia:
Visst har vi det men jag vet inte om det har med åldern att göra om man gillar Bergman eller inte, precis som att jag inte tror att man per automatik börjar gilla dansband eller börjar bära beiga byxor bara för att man blivit ”äldre” 😉

Svara

Sofia november 21, 2012 kl. 10:54

Ok, kanske inte med ålder men en viss livsattityd då? Vissa får den tidigt medan den kommer senare eller inte alls för andra?

Svara

Fiffi november 21, 2012 kl. 18:36

Sofia:
Jag tänkte mer att vi kanske vaknar upp en dag och har en full samling med Kramgoa låtar på CD-hyllan?

Svara

Sofia november 22, 2012 kl. 05:55

Huvva… Den dagen går jag nog och lägger mig igen.

Svara

Fiffi november 23, 2012 kl. 14:10

Sofia:
…och jag bjuder upp till styrdans i vardagsrummet 🙂

Svara

filmitch november 21, 2012 kl. 20:47

Denna har jag inte sett …. än. Senast såg jag Smultronstället och den var, håll i hatten, bra.
Det som är lite skrämmande är att ju fler dubbeltittar jag gör på Åsa-Nisse/Bergman dest sämre blir Nisse och desto bättre blir Bergman. Kanske snart dags för en Vikingarna som veckans låt?

Svara

Fiffi november 23, 2012 kl. 14:08

filmitch:
Eller den här kanske (min favvo)?
http://www.youtube.com/watch?v=AUCDSPLXADE

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: