Veckans dokumentär: PANGPANGBRÖDER

23 januari, 2012

När man bläddrar igenom ett fotoalbum från någons barndom och uppväxt är det många hål och luckor man fyller i själv. Bilderna blir som små guider som visar ramen av allt som hänt men känslor och sådant som ligger bakom får man inte med på köpet, det är sånt man fnular ut själv.

Dokumentärfilmen Pangpangbröder består av 53 scener från Oskar och Gustafs barndom och för mig känns det som 53 bilder i ett fotoalbum. Vi får följa tvillingbröderna från att dom är riktigt små tills dom är i slutet av tonårstiden och det är berg-å-dalbaneår för oss alla men för detta brödrapar kanske mer än vanligt.

Oskar och Gustaf är så olika som två lika tvillingbröder kan vara och det beror inte enbart på att Oskar är kortvuxen och Gustaf normalväxt. Dom har helt olika ifallsvinklar på livet och filmaren Axel Danielson, killarnas morbror, uppmärksammade det tidigt.

Scenerna från när killarna är små får mitt modershjärta att fanimej dunka ur bröstkorgen. Vilka sjukt söta barn! Jag vill bara klämma tag i dom där gosiga kinderna och utbrista “you´re freeakin´adoooorable!“. När åren går ser jag tydligare och tydligare deras olika personligheter växa fram och scenen på trappan när Oskar blivit nån form av punkare och ska kladda i vax i det färgade håret och Gustaf fortfarade är en vanlig jeanskille är så tragikomisk att jag märker att jag faktiskt både skrattar, gråter och lägger huvudet på sned samtidigt.

Pangpangbröder är en fin film. Jag tycker om den. Scenerna – bilderna – är genomtänkta och välgjorda. Det jag saknar litegrann eftersom det ändå är en film och inget fotoalbum är lite mer av en röd tråd, kanske en berättarröst, nånting som gör att filmen blir mer som en film. Eller så är det bara jag som är ovan vid denna typ av presentation.

[På filmens hemsida kan du läsa mer.]

{ 2 comments… read them below or add one }

BlueRoseCase januari 24, 2012 kl. 09:12

Intressant och på nåt vis lite stämningsfull men liksom du saknade en röd tråd saknade jag en poäng. I slutet kände jag mer av ett “jaha” än att filmen lämnade tankar efter sig. Kanske för att den inte riktigt lyckades komma förbi ytan.

Svara

Fiffi januari 24, 2012 kl. 11:40

BlueRoseCase:
Visst är det ändå lite synd att det “bara” blev ett jaså, ett okej, av den här filmen. Det känns som att den ganska enkelt hade kunnat hoppa upp ett snäpp på skalan men nåt missades i produktionen.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: