Veckans Gosling: REMEMBER THE TITANS

5 maj, 2011

Den lilla inskränkta hålan Alexandria i delstaten Virginia är ingen mysig plats att bo på. Det är tidigt 70-tal och rasismen är både öppen och utbredd. Motsättningarna blir inte lättare att hantera när skolorna ska integreras och svarta och vita tvingas till en gemensam vardag.

Den svarte tränaren Herman Boone (Washington) får jobbet som huvudtränare för skolans lag Titans (dom spelar amerikansk fotboll), ett jobb som varit givet den vite Bill Yoast (Will Patton) i många år.

Självklart blir det “the battle of the giants” både på plan och utanför. Självklart är det fördomar som ska stötas och blötas, det är manlig gruppdynamik (inte helt olik militärens) och hela skiten är producerat av Jerry Bruckheimer med allt vad innebär av trumvirvlar, amerikanska flaggor och Hollywoods jävla symfoniorkester (där alla fått sparken utom stråkavdelningen och ja, killen på virveltrumma också, han jobbar fanimej dubbel övertid).

Det här är värsta sortens film. Moralpredikningar, “based on a true story”, bredröven Denzel, nationalism och rasism i något som borde vara en tankeväckande soppa men som bara blir blaskigt trams med sur eftersmak. Den dryge vite collegekillen blir givetvis omvänd och “god” på slutet, dom svarta killarna är självklart “soulmen” och sjunger gospel och Marvin Gaye i perfekta stämmor så fort andan faller på och jag vill mest bara spy.

Ryan Gosling har en liten roll som en av spelarna i laget och återigen kan jag säga att han inte riktigt höll samma kvalitet som ung som han gör nu. Han gör inte något speciellt av sin karaktär och jag kan inte tro annat än att det är meningen. Jag menar, hade han FISIT i bild hade han gjort större avtryck än Den Store Denzel gjorde genom hela filmen.

Näe usch. Det här går fetbort!

{ 23 comments… read them below or add one }

Henke maj 5, 2011 kl. 07:54

Nä, nu är du nedrig. RtT är väl helt ok? Inte ett öga torrt när Denzel's killar kommer ihop sig. Och att han, coachen, vet att han får sparken så fort laget förlorat en enda gång. High stakes…

Andra fotbollsfilmer som du kan beakta:
Any given Sunday
We are Marshall (boats)
Rudy (boats)
The blind side (boats)
Jerry Maguire
Friday night lights (boats)
Invincible (boats)
Facing the Giants
The express (boats)
The game plan

Svara

Captain Charisma maj 5, 2011 kl. 08:53

Nei, nei og atter nei! Remember the Titans er en fantastisk film, en av de beste i sin sjanger (har sett en del av disse filmene). Blir rørt over denne filmen. Kalde svensker altså! 😉

Svara

filmitch maj 5, 2011 kl. 09:00

Utan att ha sett filmen lutar jag nog åt Fiffi här, man behöver inte ha sett skiten då man känner igen den på lukten;) Däremot KAN jag ibland vara svag för filmer av det här slaget om jag är på rätt humör men det får ABSOLUT inte vara för mycket flaggviftade då sparkar jag bakut.

Svara

f i f f i maj 5, 2011 kl. 12:08

Henke:
Nej. Remember the titans är INTE okej. Inte nånstans är den okej. Jag känner att det här är en killfilm, för killar om killar av killar och med den egenheten att jag inte för mitt liv kan ta till mig en promille av den. Fan, nu eldar jag upp mig här känner jag. Måste dricka kaffe, NU!

Svara

f i f f i maj 5, 2011 kl. 12:10

Captain Charisma:
Fantastisk film? Vardå?
Alltså, min snubbe satt bredvid mig i soffan och vrålade att det här typ var det BÄSTA han sett, han var helt INNE i filmen och jag fattade ingenting. Ingenting. Noll. Så det beror nog mer på mig än på svenskar som folkslag ;D

Svara

f i f f i maj 5, 2011 kl. 12:10

filmitch:
Två timmar hallelujah moment är 118 minuter för mycket.

Svara

Captain Charisma maj 5, 2011 kl. 13:28

Mye følelser som kommer så godt frem i denne filmen. Hjertevarme kalles det Fiffi, eller skal vi kalle deg Tin Man (Girl)?

Svara

filmitch maj 5, 2011 kl. 17:38

Utan att ha sett filmen misstänker jag att hjärtevärmandet är aningen påklistrat och då funkar det icke för mig.Detta är en anledning till att jag har svårt för Spielbergs "allvarsamma" filmer.
"dom svarta killarna är självklart "soulmen" och sjunger gospel och Marvin Gaye i perfekta stämmor så fort andan faller på" stämmer detta räcker det för mig som bevis att detta är och förblir en skitfilm.

Svara

f i f f i maj 5, 2011 kl. 18:51

Captain Charisma:
Hjärtevärme är för mig inte synonymt med flaggviftande och trumvirvlande, inte heller med kategoriskt gammalmodiga indelningar av olikfärgade människor i grupp.

Okej, dom blev bra på sport. Fantastiskt!
Okej, dom blev bättre människor! Wahayy, kul för dom.
Jag sågar definitivt inte sportfilmer som genre för jag brukar tycka dessa filmer är rätt underhållande men det här är så dåligt att jag blir mörkrädd.

Svara

f i f f i maj 5, 2011 kl. 18:53

filmitch:
Det är svårt att tänka "åfan, det svänger ju om grabbarna" när dom sjunger sådär provocerat glatt ända från tårna, det ÄR svårt. Och att tycka om det är ÄN svårare.

Men du, kan du inte ge filmen en chans om du springer på den? Det vore verkligen intressant att se vad du tycker om den 🙂

Svara

Voldo maj 5, 2011 kl. 19:55

Helt okej film tycker jag. Men den är för sliskig och tillrättalagd för att jag ska se den som någon höjdare, vilket många andra gör. Minns att det blev för mycket med alla tal och grejer som skulle hållas hela tiden.

Svara

filmitch maj 5, 2011 kl. 19:58

fiffi: när du ber så snällt :)Nu ligger den på min "att se lista".

Svara

f i f f i maj 5, 2011 kl. 20:00

Voldo:
Sliskigt var ordet!
Gubb-slisk 🙂

Svara

f i f f i maj 5, 2011 kl. 20:01

filmitch:
Kan inte låta bli att tycka lite synd om dig men jag tror å andra sidan att du sett värre skräp än detta 😉

Det jag fasar mest för nu är att du ska ge den 10/10. Då har jag INGEN på min sida 😉

Svara

Henke maj 5, 2011 kl. 21:48

fiffi: "gammalmodiga indelningar". Eeehh, den handlar ju om 1971. Det var väl tyvärr inte så gammalmodigt på den tiden. Du vet… historisk skildring…

Svara

Sofia maj 6, 2011 kl. 03:59

@Fiffi: Jag är också beredd att ställa mig på din sida, men det är kanske inte till så mycket hjälp eftersom jag inte heller sett den här. Däremot såg jag ju We Are Marshall och jag misstänker att de påminner rätt mycket om varandra — dra lasset tillsammans, mot alla odds, yada, yada.

@Henke: Jo, fast bara för att man på 70-talet gärna ville se alla svarta killar som "soulmen" VAR de ju faktiskt inte det. Sådana stereotypa indelningar finns ju faktiskt ingen anledning att upprepa i nyare filmer.

Svara

f i f f i maj 6, 2011 kl. 06:13

Henke:
Bara för att det hände 1971 behöver det inte betyda att det var modernt och att en film på pappret är en historisk skildring behöver inte betyda att den är underhållande att titta på.

Visst, filmen är "based on a true story" men jag får inte känslan av att manusförfattaren har beskrivit karaktärerna mänskligt direkt. Som jag ser det kan ingen människa vara _enbart_ en fördom personifierad och här dräller det av dom, både svarta och vita. Det blir liksom inte så trovärdigt då. Inte för mig i alla fall. 😉

Svara

Henke maj 6, 2011 kl. 06:42

sofia: det är just därför det är en stor anledning att göra en film som denna. Det är just därför "In the heat of the night" och "Mississippi burning" och andra filmer i ämnet gjordes.

Men som fiffi som påpekar, det behöver inte vara underhållande eller bra gjort för det. Såklart.

Såvitt jag kommer ihåg handlade filmen om rasism och motsättning mellan olika grupper i sammhället a la 60- och tidigt 70-tal. Jag tror inte att filmen beskrev karaktärerna som de stereotyper som förhärskade på den tiden, men jag kanske kommer ihåg fel? I filmer som denna brukar problemet vara tvärtom, att de som rasisterna beskriver som "onda" är supergoda och vice versa.

Har inte sett "We are Marshall", men känner väl till historien. Ett helt college-lag inklusive coachen dör i en flygolycka och om hur skolan bygger upp ett nytt lag som någon slags terapi för staden och de anhöriga…

Svara

Anonymous maj 6, 2011 kl. 11:41

Den här filmen är bra trots att jag var tvungen att se den två gånger för att förstå den helt. Men din snubbe måste ha överdrivit när han hävdade att det var det bästa han sett? Annars är han väldigt udda!:D

Svara

f i f f i maj 6, 2011 kl. 16:21

Anonym:
Vad var det du inte förstod första gången?

Svara

f i f f i maj 6, 2011 kl. 16:24

Henke:
Ibland är det så att man (jag) retar sig på en film utan att kanske kunna sätta fingret på exakt vad. I denna film retade jag mig på i princip allt.

Mississippi brinner är en fantastisk film och det finns många filmer som tar upp integration och rasmotsättninger i USA under 50-60-70-talet som är riktigt bra men det här blev bara FÖR mycket flaggviftande för min smak. Jag ska nog inte se We are marshall 😉

Svara

movieshine maj 7, 2011 kl. 07:13

Tillsammans med Radio och The Blind Side är denna det bästa man kan nå i sin genre. Punkt! =)

Svara

f i f f i maj 7, 2011 kl. 19:20

movieshine:
Därom skulle vi kunna tvista till dödagar 😉

Svara

Leave a Comment

{ 3 trackbacks }

Previous post:

Next post: