Vem vill vara ett fucking neutrum?

31 augusti, 2012

När jag var nio år fick jag utslag i pannan, små runda vätskefyllda saker.  Mamma bokade tid på läkarstationen för att få hjälp, jag var tvungen att gå dit hel och ren, kanske inte i finkläder men nästan. Jag blev inropad till farbror doktorn och gick med svagt nedåtlutat huvud och en liten känsla av ”I´m not worthy”. Den välutbildade och korrekte läkaren tilltalade mig som Fiffi, inte som du och aldrig någonsin hade mamma eller jag ifrågasatt diagnosen. Hon skrapade med foten, tackade så mycket, vi backade ut från undersökningsrummet, köpte ut medicinen, använde den enligt ordination i åtta månader och funderade inte mer på det.

Hade min nioåring fått utslag i pannan nu, idag, så hade jag sannolikt googlat, jag hade läst allt som fanns att läsa och innan jag ens bokade en läkartid och jag hade två, kanske tre, presumtiva diagnoser utskrivna och klara. Läkaren skulle vara någon jag bollade idéer med och var han/hon inte bra, inte trovärdig, inte inlyssnande så skulle jag gå till någon annan. Jag skulle ifrågasätta. Jag har stor respekt för många läkare men inte för läkare som homogen grupp och jag tror inte att någon läkare idag skulle skriva ut cortison till ett barn som har en handfull finnar i pannan.

När jag var elva år skulle jag få omtapetserat i mitt rum. Vi gick till byhålans färgaffär och jag fick välja mellan tapet 1 och tapet 2. Men….det är ju blå blommor på den här, jag vill inte ha blått i mitt rum, sa jag men vad spelade det för roll? Det fanns två tapeter på lager som fungerade i barnrum och någon av dom fick det bli. Sluta gnäll bortskämda barn. Punkt.

Trettio år senare kan folk som jag livnära sig på att det finns en sådan mångfald av tapeter att det ibland är omöjligt att välja och räcker inte dom befintliga hundratals kollektionsböckerna så kan man trycka personliga tapeter med egen design.

Vad har det här med film att göra kanske du undrar? Det kanske inte har med filmerna i sig att göra men det har med filmbloggande och filmtwittrande att göra och det har definitivt med frågorna som ställdes på seminariet i måndags att göra. Har filmbloggare något inflytande över filmkritiken, har filmbloggare någon som helst makt och vad är skillnaden mellan förr och nu, mellan ”gammelmedia” (svindumt ord för övrigt) och nya sociala medier?

Vi lever i en tid där den yngre generationen tror att kändis är ett yrke. Vi lever i en tid där facebookuppdateringar och upplagda bilder inte lämnar mycket till fantasin. Vi lever i en tid där många tror att om man inte syns så finns man inte. Vi lever i en tid där många människors största fasa är att vara ett fucking neutrum. Det går nästan inte att köpa ett mobilfodral som bara är praktiskt, det går inte att köpa kläder som enbart är funktionella, det går inte att ha en sida nånstans på nätet som inte fungerar som ett personligt skyltfönster. Allt vi gör är statement. Varje vaken sekund visar vi vem vi är och många gör det inför inför hela världen, inför alla som ids titta, lyssna och klicka.

Skolbarn lär sig i tidig ålder att vara delaktiga, dom ges makt över sin tillvaro på sätt som aldrig fanns på världskartan när jag gick i skolan. Barn diskuterar med sina lärare, lärare som går runt i klassrummet och är med på barnens villkor, det sitter inte en vuxen människa bakom en kateder och lär ut, kräver respekt och tittar ner. På samma sätt lär sig dom yngre generationerna att kräva en dialog om det dom tycker är viktigt. Som jag skrev härom dagen, när jag var liten satt Nils-Petter i TV och sa vad han tyckte om film och jag lyssnade. Jag lyssnade, tog åt mig, tog till mig och trodde det var en sanning. Läkare, färghandlare, politiker, journalister, lärare, präster eller Nils-Petter, det som sas och gjordes ifrågasattes inte alls på samma sätt som nu. Jag får dagligen frågan ”varför?” både av mina barn, mina färgsättningskunder och mina läsare och det går inte längre att vara tyst eller svara ”därför!” för att jag inte orkar fundera ut nåt smartare, jag måste svara. Det krävs av mig, av alla, att kunna föra en dialog.

Jag tror att många människor strävar efter att vara Någon. Alla kanske inte gör det offentligt på nätet för allas insyn men jag tror att tiden är förbi då man levde sitt liv enbart för att överleva, inte leva. Mina mor-och-farföräldrar lever inte längre men när jag tänker på hur dom levde så känns det som eoner sedan dom gick bort. Det är det inte. Det är fem år sedan min mormor dog och det Sverige som fanns under hennes sista år finns inte längre. SÅ fort går utveckligen. Det kostar femtio spänn att betala en räkning över disk, hon hade dött om hon hade vetat det och hon hade dött om hon varit tvungen att skaffa dator och internetbank för att slippa. Min dotter skrek ”jag dööööööööööör!” när hon drattade i sjön med sin I-phone i fickan och fick reda på att det skulle ta två veckor att få en ny. Det är skillnad på då och nu och det gäller att hänga med i svängarna.

Filmbolagen fortsätter marknadsföra sina filmer på samma sätt som på Nils-Petters tid, lite överdrivet såklart men inte helt orättvist. Filmrecensenter i dom stora tidningarna fortsätter skriva sina informativa texter men svarar ofantligt sällan på kommentarer dom får. Jag vet inte om dom ens tänker på att dom kan svara. Enskilda filmbloggare fortsätter driva sina bloggar på fritiden, fortsätter skriva engagerat om sitt största intresse, fortsätter spendera skattade pengar på filmer och biobiljetter, fortsätter svara på kommentarer och mejl, fortsätter föra en dialog med alla som vill vara med och diskutera och många bloggare facebookar och twittrar samtidigt. Jag tror att många filmbloggar når ut till fler läsare än till exempel Aftonbladet gör där du måste köpa papperstidningen eller bli betalande Plus-medlem för att kunna läsa filmrecensioner.

Jag tror inte att ”gammelmedia” (finns det inget bättre ord?) behöver tävla med sociala medier om uppmärksamheten, jag tror att båda behövs mer än någonsin. Ju mer det pratas och skrivs om film desto bättre är det. Det jag tror är att filmbolagen behöver vidga sina vyer och inse att filmbloggarna är många och starka och vi sannolikt kommer bli både fler och starkare framöver.

Det handlar liksom om det där med dialog igen.  Att vara filmbloggare har ibland känts som en deja-vu från 1979. Det klappas lite på huvudet och det tänks ”såja lilla tjejen, fortsätt skriv om du nu tycker det är så skoj med film, det blir nog bra, kanske blir det nåt riktigt av dig när du blir stor” och sen stängs dörren. Det kanske är dags att öppna den? Det kanske är dags att börja hjälpa varandra, att prata och diskutera? Precis som det finns olika sätt att avhjälpa finnar så finns det olika sätt att få ut filminformation, det är liksom 2012 inte 1982.

Seminariet i måndags må ha varit lite hattig och lite flummigt men alla diskussioner som startas efteråt är bra diskussioner. Dessutom visar det mig och alla som lägger ner massor med energi på sina filmbloggar att vi må vara nördar men vi är inga fucking neutrum.

{ 8 comments… read them below or add one }

Henrik Andersson augusti 31, 2012 kl. 15:47

Mycket bra skrivet. Själv jag inte smart nog att kommentera med nåt vettigt. Däremot när jag läste borjan av din text så kom jag att tänka på ett seminarie jag såg på Ted Talks angående problemet med för många val. Väl värt att se. Lite OT, men det är sån jag är.
http://www.ted.com/talks/lang/en/barry_schwartz_on_the_paradox_of_choice.html

Svara

Fiffi augusti 31, 2012 kl. 16:12

Henrik:
Tack så mycket.
Ska absolut kolla in länken. Det där är en intressant grej, det är ju inte så att det bara finns Expressen och Aftonbladet att välja mellan nuförtiden. Undrar hur många aktiva val man gör på en dag?

Svara

Jessica augusti 31, 2012 kl. 15:56

Vi har en lång väg att gå innan vi blir behandlade som mer än kusinen från landet. Ett näraliggande exempel: när Kino gjorde sitt referat presenterades alla paneldeltagare utom du med för- och efternamn. Du var ”en bloggare”. Kino ska ha beröm för att de poddar och twittrar men det det gjorde mig riktigt besviken. De framstod som rätt slöa och totalt ointresserade av vad såna som vi kan bidra med.

Svara

Fiffi augusti 31, 2012 kl. 16:24

Jessica:
Jag är inte förvånad. Om dom redan etablerade recensenterna och dom som syns och läses i TV, radio och tidningar behandlas som värsta OS-atleterna så är vi filmbloggare med i Paralympics.
Vi är inte på något sätt sämre, vi gör antagligen bättre resultat sett utifrån våra förutsättningar än en storsponsrad stjärna men vi får väldigt lite uppmärksamhet för det vi gör. Samtidigt tycker jag nånstans att det är lite skrattretande. Jag är ”bara en bloggare”, visst är det så, men till skillnad från vissa välbetalda ”filmfarbröder” (speciellt en som pratar om film i radio på torsdagar) så ser jag en massa film och jag ser filmerna _innan_ jag skriver om dom.

Jag vet vad jag kan, vad jag inte kan, vad jag vill att min blogg ska stå för och förmedla och jag är rätt säker att du resonerar på samma sätt angående din. Det är liksom okej att vara kusinen från landet så länge man är det med rak rygg.

Svara

Henrik Andersson augusti 31, 2012 kl. 17:32

En intressant fråga dock: Var går gränsen, om det finns någon, mellan filmblogg och ”seriös” filmsajt? Jag skriver på två ställen, där det ena är en uppenbar blogg och det andra är en mer seriös site, dvdkritik.se. Är jag fortfarande bara en bloggare?

Svara

Fiffi augusti 31, 2012 kl. 17:35

Henrik:
Oj. Ingen aning. Många filmbloggar är ju minst lika seriösa som en hel del seriösa filmsajter så jag har inget bra svar på det tyvärr. Vad tycker du själv? 😉

Svara

Sofia september 2, 2012 kl. 06:34

Intressant fortsättning på diskussionen men jag känner att mina egna tankar i nuläget är förvirrade och inte riktigt färdiga. Det borde finnas utrymme för både proffs- och amatörtyckare, men ska det vara någon poäng med proffstyckare (vilka jag definierar som folk vilka får betalt med mer än att få behålla DVD:n eller biobiljetten betald) måste man kunna ställa högre krav på dem än på amatörerna som gör det hela på en frivilliga bas. Frågan är väl i så fall krav på vad?

Enbart ren leverans, kanske? Du kan lägga ned Fiffis Filmtajm imorgon dag om du skulle vilja och ingen skulle kunna tvinga dig att göra annorlunda. Men en anställd recensent på tex DN kan inte vägra att pressa ur sig en text, det är det hen får betalt för.

Eller ska det vara en kvalitetsskillnad? Ska proffsen vara mer pålästa, mer opartiska, bättre utbildade, duktigare skribenter, presentera mer övertygande resonemang än ”den var bra”? Är det därför de ska få betalt medan vi andra gör det för vårt höga nöjes skull? Eller är det just för att vi gör det för vårt höga nöjes skull som vi ibland för gemene man kan få en högre trovärdighet än proffsen?

Och visst är det nya tider nu, med mer interaktion. Problemet tycker jag kan vara att det inte med naturnödvändighet blir mer dialog eller utbyte i den här nya tiden. De nya generationerna har blivit bättre på att förklara vad de vill ha eller vad de tycker, men är inte alltid lika slipade i att lyssna på andra röster.

Svara

Fiffi september 2, 2012 kl. 12:31

Sofia:
Jag tycker du fick ihop en hel del genomtänkta tankar här trots förvirringen 🙂 Det finns kanske inte några direkta solklara rätt-eller-fel-svar på någon av frågeställningarna, det viktigaste kanske är _att_ försöka bena ut saker och ting för sin egen del. Varför gör jag det jag gör? Varför skriver jag som jag gör? Är det okej att vara ”bara bloggare” och bli stämplad som det? Hur mycket är friheten och trovärdigheten värd, den man (precis som du skriver) har som icke avlönad bloggare?

Jag har fått så många frågor och mejl dom senaste dagarna att det här inlägget var viktigt att skriva för min egen skull. Jag tror inte den gör så mycket nytta åt nåt annat håll än just detta – plus att jag just nu kommer att släppa hela grejen för en stund.;)

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: