VI MÅSTE PRATA OM KEVIN

21 februari, 2012

Ja det måste vi. Vi måste prata om Kevin. Alla skulle behöva prata OM Kevin och PÅ GRUND AV Kevin men pratas det MED Kevin? Nej, inte tillräckligt mycket, i alla fall inte om du frågar mig.

Så nu blir det en liiiiten paus i oscarveckan för det här är en film jag bara måste skriva om. Jag måste skriva av mig, jag måste skriva om Kevin, prata om Kevin. Wohooo, det bara bubblar i skallen.

Jag är en typ av människa som inte tycker om barn som grupp bara för att dom är barn. Jag respekterar barn men jag tycker inte om alla, precis som jag respekterar vuxna men långt ifrån gillar varenda en. Kevin (Ezra Miller) är en pojke som det är ohyggligt svårt att tycka om, både för mig som tittar på honom från distans och för hans egen mamma (Tilda Swinton). Kevins mamma är en kvinna jag har väldigt svårt att förstå mig på, liksom Kevins pappa (John C Reilly) som känns både snäll och skum i en rätt  konstig symbios.

Det här är alltså en film som kryllar av hemskheter och dysfunktionalitet och ändå sitter jag som på nålar. Jag kan knappt andas. Det här är en portionsförpackning av föräldraångest som definitivt är värt biljettpengen, kanske dubbelt upp till och med. Det känns som att Karelin brottat ner mig och satt sig på bröstkorgen. Jävlar vad det trycker och har sig. Som mamma är det här värre än värsta skräckfilm att beskåda, som filmälskare är det en gottepåse modell julklappssäck.

Jag är normalt sett inte överförtjust i Tilda Swinton men just precis nu är jag kär i henne. Eller nä, kär är fel ord, jag har ritat en gloria över hennes huvud, satt henne på en blompidestal och skrapar just nu hennes nedre  förhårdnader med en fotfil.

Vill du se något “av värde” på bio, gå och se den här filmen och läs så lite du kan om den innan. Du kommer garanterat må skit efteråt men vem har sagt att film bara ska vara envägs underhållande? Själv tror jag att jag ska se om den och det ganska snart och jag är rätt säker på att betyget då kommer åka upp ett snäpp. Det vippar redan mot en fullpoängare, det är bara en liiiiten bit kvar. Typ en vindpust eller en host eller en djup suck eller så.

{ 13 comments… read them below or add one }

Jessica februari 21, 2012 kl. 16:50

OK, kände du det här? Min entusiasm för den här filmen bubblade över så mycket så att det kom en pust till dig också. Seså, knussla inte. Ge den den femma den förtjänar!

Svara

Fiffi februari 21, 2012 kl. 17:37

Jessica:
Jag kände, jag kände! Pffffiiiiiiit, så lät det 🙂

Svara

Sofia februari 22, 2012 kl. 07:07

Jag trodde till en början att det här var en ungefär dramatiserad dokumentär men det börjar jag förstå att det inte är?

Svara

Jessica februari 22, 2012 kl. 07:42

Nejnejnej. Det är en filmatisering av en roman, som också sägs vara väldigt bra.

Svara

Sofia februari 22, 2012 kl. 09:08

Ja, det hade jag fattat, men jag trodde att det var förlagan som inte var ren fiktion.

Svara

Eve februari 23, 2012 kl. 08:33

Läst boken och som jag förstått det så är det ren fiktion i det fallet, även om det ju uppenbarligen är inspirerat av verkliga händelser. Älskade boken men vet inte om jag orkar med att se filmen, känns ännu jobbigare än att läsa boken på något sätt. Men låter ju som den är väldigt bra 🙂

Svara

Fiffi februari 23, 2012 kl. 12:51

Eve:
På nåt sätt kanske boken är än obehagligare då så mycket utspelar sig i fantasin och inte mitt framför ögonen. Men oavsett om historien är ren fiktion eller inte så är det något som mycket väl skulle kunna hända men som – tack och LOV – är väldigt ovanligt. I alla fall är det nog få föräldrar som pratar om detta öppet. Det är inga vackra känslor, inte nånstans.

Svara

Eva februari 23, 2012 kl. 11:21

Hela filmen igenom slets jag mellan två känslor; Men snälla mamma, GÅÅÅÅÅ! och Endast en mor uthärdar detta.
Ååå vad denna film skaver. Och så fantastiskt han spelar, den lille Kevin. Så obegripligt obehaglig. Det skaver! Och jag vill bara ta dessa två i min famn och vagga dem, i nån fåfäng? förhoppning att kunna trösta och läka. Att jag ite kan et skaver, å vad det skaver.

Svara

Fiffi februari 23, 2012 kl. 12:54

Eva:
Ordet för dagen är härmed utnämt till SKAV. 😉

Men visst skaver den, som tusan och på lite olika ställen på kroppen. Hjärtat, magen, hjärnan, under fötterna (för jag kunde liksom inte riktigt sitta still när det blev som jobbigast), i tårkanalerna och under naglarna och nånstans är jag glad för att du såg det, förstod det och kände likadant.

Såna här filmer är så svåra att skriva om för skriver man för mycket brister det magiska och skriver man för lite vill ingen mänska betala för att se den. Kul att du gillade den, även om kul i sammanhanget är heeelt fel ord. Men du fattar vad jag menar. Ju. 😉

Svara

Movies - Noir februari 28, 2012 kl. 19:03

Jag som ville se denna för länge sen, men det blev inte av pga olika anledningar. Väldigt irriterande, men så blir det ibland 🙂

Tänker inte säga mer än att jag har pratat om Kevin.

Svara

Fiffi februari 28, 2012 kl. 20:35

Movies-Noir:
Ja det har du och jag har kommenterat lite 🙂

Tänk när/om Jessica får syn på betyget du gett den med tanke på att hon tycker jag är snål 😉

Svara

Movies - Noir februari 28, 2012 kl. 23:00

Grejen är den att den var bättre än flera av de Oscarsnominerade filmerna, men ändå saknades något för att jag verkligen skulle uppskatta den.

Sen gillar jag Tilda Swinton allt mer. Hon fungerar allt som oftast i det mesta jag sett henne i och kan variera sitt skådespeleri, samt känns äkta.

Svara

Fiffi februari 29, 2012 kl. 19:09

Movies-Noir:
Jag tycker också att hon är bra samtidigt som hon är lite otäck. Hon är svårläst och modig i sina rollval, tar inte direkt den enkla vägen till framgång.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: