VID DIN SIDA

22 juli, 2012

Drama, komedi, romantik, så är den här filmen genrelistad hos Lovefilm. Komedi? Undrar vad det är för svartsynt person som ser det humoristiska i en trasig skilsmässa, två barn som mår rätt dåligt och slits emellan den bittra mamman och pappan med den nya unga frun och som om inte det vore nog kryddas historien med cancertragik som frammanar till att stora Lambirullen tas fram. Så komedi är inte ett ord jag skulle använda i sammanhanget.

Att bli extramamma till två halvstora barn är ingen lätt match för Isabel (Julia Roberts). Hon kämpar på, försöker vara till lags, hjälper till men är samtidigt så flat och mesig att när hon väl ryter till på skarpen så har det motsatt effekt. Barnen gillar henne inte och hon verkar inte gilla barnen, däremot är hon våldsamt förälskad i barnens pappa (Ed Harris) – och han i henne. Han är en vettig pappa som försöker ta diskussioner både med exfrun (Susan Sarandon) och med barnen men exfrun är inte den mest empatiska, ömsinta, logiska varelsen som gått i ett par skor. Hon känns väldigt missunnsam och det är inte den mest attraktiva av personligheter. Det är helt enkelt en ickefungerande men ändå kärleksfull  familj vi får lära känna. Komplex så som verkliga familjer är. Det funkar sällan smärtfritt men det finns alltid lösningar och så även här.

Filmens stora plus är skådespelarna som rätt igenom är helt lysande. Allt från Julia Roberts trovärdiga plastmamma till Susan Sarandon som pendlar mellan häxa, idiot och omhändertagande mor till Ed Harris som supersympatisk pappa och barnen, Jena Malone som dottern Anna och Liam Aiken som sonen Ben, alla känns mänskliga, alla har sina fel och brister men är bra ändå.

Jag har bara så ohyggligt svårt att betygssätta filmen. På många sätt är den himla bra, på få sätt inte så bra men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som gör att filmen inte är starkare än den faktiskt är. Kanske är det romcomtrumpeterna i bakgrunden, kanske är det en inledning som får mig att hamna i ett Nora Ephron-mode som inte stämmer, kanske är det att jag stänger av för att jag inte vill få cancerpanik och dödsångest och bli sådär rädd och gråtig som jag kan bli ibland när mammor, död och barn är inblandade. Hur som helst är det en sevärd film men det är också en film jag inte vill se om så ofta. Var tionde år är alldeles lagom.

Här finns filmen att hyra.

 

{ 2 comments… read them below or add one }

Sofia juli 22, 2012 kl. 10:33

Lite för sentimentalsmörigt för min smak, men jag kan hålla med om att skådespelarna gör bra ifrån sig. Ytterligare en av de där filmerna som tycks vara av uppfattningen att cancer är ett av de tjusigaste sätten att dö på. Man blir bara trött och lite lagom glåmig.

Svara

Fiffi juli 22, 2012 kl. 18:31

Sofia:
Mmmmm, där har du helt rätt. Cancer håller verkligen på att glorifieras som dödlig sjukdom på film. I 50/50 tyckte jag det fungerade, att tonen hölls på helt rätt nivå men det kan lätt bli larvigt och det är att göra både sjukdomen och alla dom som är sjuka i den en väldans otjänst.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: