Wall Street – Money never sleeps

17 november, 2010

Jake Moore (Shia LaBeouf) jobbar som nån form av finansmäklare på ett stort företag.

Äsch. Jag vet inte ens om det heter finansmäklare förresten. Han befinner sig nämligen i en värld som är mig föga intressant men som kryllar av män i dyra kostymer formade i samma mall som har möten vid stora ovala välpolerade bord, använder hängslen och har ett mycket begränsat ordförråd. Allt dom pratar om på arbetstid (vilket verkar vara dygnet runt) kretsar kring affärer, årslöner, bonusar, aktier, ja dollars helt enkelt.

Jake bor tillsammans med Winnie Gekko (Carey Mulligan) och javisst är hon dotter till Gordon (Michael Douglas), yuppiesvinet som åkte in i finkan i slutet av första Wall street-filmen.

Men nu har det gått några år. Gordon har avtjänat sitt straff och Wall Street 2 börjar med att han lämnar fängelset som en fri man. Scenen när han får tillbaka sina tillhörigheter säger så mycket om tiden som flytt. Mobiltelefonen som var så cool 1987 ser ut som nåt som skulle kunna ha hackats loss från Berlinmuren och Gordon kommer ut till en värld som på många sätt är helt främmande och ny.

När Gekko 1987 sa “Greed is good” ansågs han både nytänkande och iskall och det var allt annat än okej att öppet vara så beräknande, girig och egoistisk som han var. 2010 är det mer tjolahopp-tjolahej, det är “Kapitalist, javisst!”, ingen höjer på ögonbrynen åt uppenbara vinstintressen och åt att det finns folk som går över lik för att tjäna pengar.

Relationerna mellan far-dotter, svärson-svärfar och den mellan Jake och Winnie borde ha kunnat bli riktigt intressanta, jag menar, det ÄR en storfilm gjord av ingen mindre än Oliver Stone och det är tre skådespelare som i min bok är MYCKET kompetenta men för mig faller relationerna bara platt, liksom hela filmen.

Jag ler två gånger under Wall street 2. Första gången under hela förtexten eftersom Stone återanvänt typsnittet från första filmen och jag hamnar i 80-tals-feeling direkt jag ser bokstäverna och andra gången när Charlie Sheen dyker upp som sin karaktär i första filmen, Bud Fox. Jag ler och tänker på hur mycket vatten som flutit under broarna sen 1987, under hans, under Douglas och under min.

Oliver Stone har gjort en uppföljare på en film som blev ett riktigt tidsstudiedokument men som sådant har Wall Street – Money never sleeps inegnting att hämta. Det är 23 år mellan filmerna men när jag hör Talking heads sångare David Byrnes röst i filmens soundtrack får jag snarare känslan av att det är tre år. Fem år max.

Jag har bara så himla svårt att se det spännande i jakten på mycket pengar. Jag tycker personligen att det är mycket mer underhållande att se filmer om människor som ingenting har och som jagar växelpengar för sin överlevnad och kanske snor en skogaholmslimpa, inte för att dom KAN utan för att dom svälter ihjäl annars.

Hur som helst så hade världen klarat sig toppenfint utan denna uppföljare. Ingen i framtiden lär minnas den i vilket fall.

{ 15 comments… read them below or add one }

Joel Burman november 17, 2010 kl. 09:20

Du måste ju gilla Cinderella man?

Svara

f i f f i november 17, 2010 kl. 10:18

Joel:
Jag har inte sett den. Men jag borde? Eller?

Svara

Sofia november 17, 2010 kl. 18:56

Men gillade du inte första filmen heller? För om du gjorde det går det ju uppenbarligen att göra en film om jakten på pengar som ty tycker är bra. Eller handlar det i så fall om att relationerna i originalet var bättre/mer trovärdiga?

Svara

f i f f i november 17, 2010 kl. 20:29

Sofia:
Jag tyckte första filmen var en trea, inte mer.`Då var det ändå lite "nytt" med hela finansfenomenet, nu är det inte ens det…

Svara

Joel Burman november 18, 2010 kl. 10:22

WouW! Första filmen en trea! Hold your horses!!!

Cinderella man har en baguette stjälar scen som är väldigt rörande.

Svara

Sofia november 18, 2010 kl. 13:53

Håller med Joel, nog är den bättre än en trea. Jag är generellt kapitalt ointresserad av pengar, men tyckte ändå att den lyckades göra en bisarr industri intressant.

Svara

f i f f i november 18, 2010 kl. 14:24

Joel&Sofia:
Jupp. En trea. Jag är hård men orättvis ;D

Wall street är en BRA film, så mycket är jag med. Den är välgjord och allt det där men tämligen ointressant. Jag hyllar inte och jag kräks inte, jag somnar inte och går inte vågen – alltså en trea. 😉

Svara

Joel Burman november 18, 2010 kl. 15:02

Hård men orättvis är inget understatement. Wall Street är en given femma!

Svara

f i f f i november 18, 2010 kl. 15:41

Joel:
Oj!!
Njäää. Där tycker vi allt olika.

Svara

addepladde november 18, 2010 kl. 17:07

Just for the record så är jag på Joels sida den här gången. Ett storslaget mästerverk, även om den inte riktigt når upp till en femma för mig. Då pratar jag om ettan. Tvåan var mest bara mysig.

Svara

Joel Burman november 18, 2010 kl. 21:32

Adde: Den här gången? Är det så sällan vi tycker lika haha…

Svara

addepladde november 18, 2010 kl. 21:34

Det fanns faktiskt ingen baktanke med valet av ord _den här gången_. 😉 Ordföljden kändes mest naturlig på det sättet.

Svara

Joel Burman november 18, 2010 kl. 22:45

haha No worries hur går det med Mr Fox recensionen =O

Svara

addepladde november 19, 2010 kl. 00:10

Är inne på andra stycket. Förhoppningsvis dyker den upp innan helgen nått sin ände. 🙂

Svara

addepladde november 19, 2010 kl. 00:50

Jag behövde bara en knuff i rätt riktning. Nu är den uppe!

http://addepladde.wordpress.com/2010/11/19/wes-anderson-6-fantastic-mr-fox-2009/

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: