When in Rome

Nu gör jag det lätt för mig men jag gör det av pur beundran.

Jag hittade nämligen en av dom roligaste film-recensionerna jag någonsin läst för ett tag sedan och nu har jag sett filmen. När jag sen skulle skriva ihop något som toppade den där recensionen började jag bara garva för det går inte, det är fan omöjligt.

Så varsågod. Det här är en recension av När man är i Rom (When in Rome) skriven av Caroline på Nöjesguiden.

”När man är i Rom kan vara det vidrigaste jag har sett. Den innehåller allt som är dåligt med filmindustrin och livet. Det börjar med ett extremt reducerande av människor.

Alla på två ben får bli stereotyper, tjocka, roliga kompisen, stornästa svartklädda konsttjejen, kåta italienaren, barska chefen, känslig-på-insidan-hunken, och som grädden på moset, den smalaste vinner, en blond Kristen Bell med barnhöfter som har blivit bränd för många gånger och som filmen nu handlar om. Bell, från tv-serien Veronica Mars, en tjej med oidipala komplex som bor med sin dekade polisfarsa och löser mord på ett präktigt osexigt sätt, fast hon bara går i high school, är en av de värsta skådisar 2000-talet har fört fram.

Jag hatar den här filmen. Sättet att gestalta relationer, byggandet på den kapitalistiska förslavade lögnen om att meningen med livet (för kvinnor) är att gifta sig med någon välbyggd. Alla är så osexiga och dumma i huvudet. Man får lust att rusta upp EU och förbjuda amerikaner att äntra utan kunskaps- och kulturtest.”

För att lägga till några egna ord: Don Johnson som åldrats med värdighet (och välutbildad plastikkirurg med full syn till skillnad mot så många andra i Hollywood) har en liten roll som han förvaltar väl. Angelica Huston ger en kaksmula tyngd till historien och vill du prompt se Kristen Bell (som jag inte tycker är fullt så dålig skådis som recensenten ovan), se Forgetting Sarah Marshall istället. Den har både hjärta och hjärna till skillnad från denna larviga parentes i filmhistorien.