X&Y

19 december, 2018

Anna Odell är kvinnan som sällan gör något utan att det blir rubriker. Jag vet inte om rubrikerna i sig är något hon eftersträvar eller om det är något som kommer per automatik om man beter sig annorlunda i det här landet och gör sånt som inte kan placeras i ett speciellt fack? Kanske kan det vara en kombo? Kanske har hon rubrikerna och spaltmeterna att tacka för allt för vad vore Anna Odell utan dessa? Bara ännu en “knepig” person i periferin som gör udda konst ingen egentligen efterfrågar?

2013 skakade hon om biosverige med Återträffen, filmen där hon spelar sig själv och går på sin klassåterträff där hon konfronterar sin barndoms plågoandar öga mot öga. Gränsen mellan fiktion och verklighet suddades ut och vi var många som satt och knorvlade oss i biofåtöljerna av obehag. Jag tyckte det var kittlande oskönt samtidigt som jag hade svårt att se filmen som “riktig”. Den befann sig liksom nån annanstans. Som en amöba på rymmen från ett oljigt akvarium. Men med facit i hand, Återträffen är ingenting jämfört med X&Y. X&Y är faktiskt obekväm på riktigt.

Premisserna för filmen är ganska enkla även om slutresultatet skulle kunna analyseras till sista kackerlackan stryper sig själv och lämnar jordelivet. Anna Odell vill göra en film där hon leker med identiteter och får både oss som tittar och skådespelarna att vara osäkra på vad som är verklighet och vad som är fiktion. Hon spelar sig själv och som motspelare har hon valt Mikael Persbrandt, som också spelar sig själv. Tillsammans ska dom gräva i sina personligheter och tar då hjälp av tre skådespelare var som spelar deras olika sidor. Mikael Persbrandt tre personligheter spelas av Thure Lindhardt, Shanti Roney och Trine Dyrholm (Queen Trine! <3)  och Anna Odell spelas av Vera Vitali, Jens Albinus och Sofie Gråbøl – ja, förutom av dom själva då.

Två personer som spelas av åtta skådespelare. Krångligt? Ja, till en början. Svårt att hänga med? Nej. Fiffigt? Ja, som FAN! Jag gillade verkligen upplägget, jag tyckte det var väldigt spännande och helt ärligt, filmen gav mig mer ur rent personlighetsutvecklingsperspektiv än hundra timmar hos en psykolog. Fasiken alltså, det här var coolt! Att liksom “hacka upp” en person i olika personlighetstyper och sätta ansikten/kropp på dessa, det är inte helt dumt tänkt alls och det är något vi alla skulle kunna använda oss av när vi försöker förstå oss på oss själva.

Det tog ett tag för mig att komma in i filmen, under första halvtimmen kände jag mest att det här var Anna Odells våta dröm som utspelades på vita duken. Hennes sexuella fantasier kring Mikael Persbrandt och hennes chans att bli ordentligt jävla påsatt av honom en gång för alla. GET A ROOM, liksom! Så kände jag. Hon pratade om honom som “alfahannen” så många gånger att det inte gick att missförstå hur hon såg på honom.

Persbrandt var den knullbara (och knullvänliga) Mannen i hennes ögon och inte så mycket mer än så. Anna Odell var den knepiga, lite störda men ändå attraktiva kvinnan i Persbrandts ögon. Den sexuella energin dom emellan gick inte att missförstå. Men sen så. Vem är Mikael Persbrandt om man skrapar lite på honom? Vem vill han vara, vad av honom själv vill han visa? Kanske inte det vi alla ser. Detsamma gäller Anna Odell. Hennes blick säger en sak, hennes inre en annan. Hon är osäker, rädd, vill inte bli sedd som äcklig och är förförisk. Persbrandt är en osäker pojke längst därinne men vem tror på det, han är ju förste-älskaren, casanovan, alfahannen.

Det finns så mycket att skriva om filmen, så mycket att prata om, så mycket att fundera på ett par varv till. Som det här att Anna Odell vill ha en konstbebis, hon vill ha ett barn med Mikael Persbrandt som pappa. Visserligen vill hon ha den inom det konstprojekt som filmen är men det är ju ändå verkligt, ett barn är ett barn. Och ja, nu har hon ett barn. Vem som är pappa vill hon inte säga. Smart drag, det får såna som mig att fortsätta undra. Vad är verklighet, vad är film och spelar något av det någon roll?

 

 

.

Det här var december månads filmspanarfilm och jag såg den tillsammans med mina kvinnliga filmbloggarkompisar Sofia och Cecilia. Klicka på deras namn för att komma till recensionerna.

{ 7 comments… read them below or add one }

Sofia december 20, 2018 kl. 10:56

Spännande med så olika syner på filmen — jag tyckte Återträffen var betydligt mer obekväm än X&Y. Den blev mest bara obegriplig i mina ögon. Eller inte direkt obegriplig, men en massa lösa trådar som inte hängde ihop. I det här fallet har jag svårt att komma ifrån känslan av “det luddigt filmade är det luddigt tänkta”. Typ…

Svara

Fiffi december 20, 2018 kl. 18:42

Sofia:
Det obekväma i X&Y tycker jag är känslan av att skådespelarna faktiskt inte har någon aning om vad dom gett sig in i. Att det blir cringe:ig stämning på riktigt. Fast det kanske är skrivet, vem vet, inte du, vem vet, inte jag 😀

Svara

Cecilia december 21, 2018 kl. 10:09

Yay! Vilken spännande lördagskväll det blev tack vare Odell och Persbrandt. Jag tyckte också att det var intressant det där Persbrandt sa hos psykologen att Odell hela tiden talade till och om hans “kvällstidnings-persona”, eller “alfahanen” om man så vill, och att det störde honom. Det väckte sympati, men samtidigt kändes det litet som en revansch för kvinnosläktet att han fick känna sig sexualiserad och objektifierad. Jag tolkar det ändå som att både Persbrandt och Odell var ärliga i sina samtal med psykologen, och att de via sina alter egon, blottade sig själva. Sedan tror jag att mycket var skrivet/regisserat också för att underhålla. Som hela den här barnprylen, och bråken mellan skådisarna.

Svara

Sofia december 21, 2018 kl. 12:14

Men det är ju jst sådana här funderingar som jag tycker blir kluriga i ett sammanhang som X&Y — det Persbrandt säger hos sin “psykolog” (som jag förutsätter är en skådis eftersom Odells var Per Ragnar (väl?)) , är det “på riktigt” dvs något han verkligen stör sig på eller något som är scriptat av honom och/eller Odell?

Svara

Cecilia december 21, 2018 kl. 12:51

Ja precis, Odells psykolog är ju skådis (Per Ragnar), men Persis psykolog kände jag inte igen så där vet jag inte.

Utgångspunkten måste väl vara att Odell (och möjligen Persbrandt) tycker att det är intressanta frågeställningar, och vill förmedla det. Varför detta krav på att veta om de tycker så “på riktigt”? Hade det varit en renodlad spelfilm hade du väl inte tolkat det som att skådespelaren tycker och tänker allt den säger, utan som en produkt av manus/regissörens tankar och idéer. I X&Y tolkar jag det som att det är en blandning. Inte svårare än så 😉

Svara

filmitch december 22, 2018 kl. 14:35

Blir lite stressad av Odells blick – vet inte om jag skulle palla att samsas med denna blick en hel spelfilm men hon gör iofs intressant konst. Fast än har hon inte lyckats överträffa sälkvinnan som jag såg på fotografiska för många år sedan. DÄR kan vi snacka mysko.

Svara

Fiffi december 27, 2018 kl. 08:43

filmitch:
Håller med om blicken, den är så intensiv, jag blir lite rädd 🙂 Sälkvinnan säger du…hur kunde jag missa detta?

Svara

Cancel reply

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: