ÅTERTRÄFFEN

20 november, 2013

Namnet Anna Odell kanske mest känns igen som konstfackseleven som irrade runt på Liljeholmsbron en januarikväll 2009, iscensatte ett självmordsförsök, blev hjälpt av polis, omhändertagen av psykvården och som dokumenterade det hela för att visa hur det går till i vården – inifrån. Det slutade med examensarbetet ”Okänd kvinna 2009-349701” och kilometervis massmedialt utrymme.

Nu har det gått fyra år och Anna Odell har återigen satt sig själv i fokus men denna gång i en film. Återträffen som idé kom till när hon inte blev bjuden på sin egen klassåterträff. I denna film precis som i examensarbetet är hon själv i strålkastarljuset, hon spelar sig själv, men det hon belyser är allmängiltigt, det kan hända – och händer – många andra. Psykisk ohälsa, mobbing och kanske även vuxenmobbing, det är inga lättsamma ämnen hon sätter tänderna i.

Jag sitter i biosalongen och känner mig som en tonåring. Utan att överdriva så drar jag ner medelåldern med en sisådär tjugo år och jag frågar mig hur det kommer sig. Varför är det så många äldre i salongen? Är det för denna målgrupp filmen är gjord? Är det tanter och farbröder som läser tidningar och ser alla superhöga betyg som filmen fått (kolla här) som vallfärdar till biografen eller är det för att filmen fått SF´s smultronställetmärkning och då per automatik är en bra film? Jag vet inte varför alla pensionärerna är där men jag vet varför jag är där. Jag är nyfiken på filmen för den kommer bli – och är – en snackis.

I filmen blir Anna Odell bjuden på klassåterträffen. Det var tjugo år sedan dom slutade nionde klass i Enskede skola och nu var det dags för paaaartääääääääyy och alla var där. Anna bestämmer sig för att en gång för alla göra upp med sina barndoms mobbare och ställer sig upp och håller ett tal som svider rätt rejält på många håll. Det är ett modigt tal och om man kan ta ut det ur sitt sammanhang så borde det ha räckt med det. Men, Anna vill såklart testa gränser och filmen går ut på vad hon tror att hennes fd klasskamrater tror skulle ha hänt om hon blivit bjuden.

Återträffen bör inte jämföras med andra filmer, inte ens med Thomas Vinterbergs Festen som jag hört att vissa gjort. Jag tycker inte Återträffen bör ses som en film i vanlig mening alls. Återträffen är ett projekt och filmen är ett sätt för Anna Odell att dokumentera detta. Ett smart sätt tycker jag, det är betydligt lättare att nå ut till många med en film än med en uppsats och projektet i sig är intressant, frågan jag ställer mig är bara: varför?

Det där varför gäckar mig precis som en del andra saker med filmen. Scenerna inifrån skolan till exempel, jag skulle kunna svära på att det var Sofia skola, inte Enskede. Jag har färgsatt delar av Enskede skola och kände inte igen mig alls. En sån dum liten fråga kan jag fastna i, så onödigt men det blir så ibland. Fick Anna inte filma inuti rätt skola? Varför i såna fall? Ville hon filma i en skola som såg ut som hon mindes skolan , inte i en med nymålade korridorer? En skitgrej i det stora hela men fastnar man så fastnar man.

Sen undrar jag hur Anna tänker för sin egen del. Mår hon bättre i själen nu när filmen är gjord och belackarnas namn är framdragna ur mörkret? Är det alltid viktigt att kräva ett avslut, att få svar på frågor? Det finns en preskriptionstid på brott men kränkningar, preskriberas dessa först när offret säger att allt är okej? Är det vettigt att göra sig till ett offer år ut och år in, att fastna i sånt som hände i sin barndom? När får man liksom bara sopa av sig smutsen från snickarbyxorna, acceptera det som varit, gå vidare och bli herre över sitt eget liv?

I en scen i filmen säger Anna till en av sina värsta mobbare: “Vad skulle du göra om din dotter blev mobbad?”. Han skrattar rått och säger: “Det skulle hon aldrig kunna bli. Hon är alldeles för stark för det.” “Men vad skulle hon göra då?”, frågar Anna och mobbaren tittar på henne och säger: “Slå tillbaka. Ge igen.”

Är det det Anna gjort nu? Har hon gett igen?

{ 12 comments… read them below or add one }

Joel Burman november 20, 2013 kl. 10:41

Håller med i betyget, en intressant upplevelse på många sätt. Jag gillade speciellt första halvan, skådespeleriet var överlag väldigt bra men hade svårt att engagera mig mot slutet där det blev ganska mycket upprepande och det kändes faktiskt som det också blev litet ältande mot slutet.

Svara

Fiffi november 20, 2013 kl. 11:37

Joel:
Första halvan var absolut jättebra. Andra halvan var absolut intressant. Som filmupplevelse absolut godkänt. Men jag håller med dig om ältandet, jag kände mest “kom igen nu, gå vidare”.

Svara

Joseph november 20, 2013 kl. 15:45

Känner också ett stort “varför” kring den här filmen och den verkar oerhört stolpig i trailern.

Som lärling inom filmbranschen blir jag också provocerad av att de SFI-stålar som kunde gått till en som likt mig gått en filmutbildning istället går till någon bara för att denne har ett namn som folk känner igen när dom läser det.

Svara

Fiffi november 20, 2013 kl. 16:59

Joseph:
Trailern säger inte så mycket om filmen kan jag tycka. Den är otroligt stel. Det vore intressant att höra din åsikt om filmen när/om du sett den. Den är verkligen speciell.

Vad gäller SFI-stålar så tycker jag för egen del att det är vettigare om tjugo “Anna Odelle:er” får pengar än att till exempel Pelle Seth och Christjan Wegner får MASSOR för att göra Göta Kanal 2 och 3. Anna Odell har med Återträffen satt svensk film på en karta som uppföljare till Göta Kanal inte kan stava till.

Att det blev just Göta Kanal som fick stå som exempel för menlös svensk film är inte en slump och jag skulle gärna avstå fler svenska “publikdragande storfilmer” till förmån för att ge nya filmare en chans att få pengar. Håller tummen för dig!

Svara

Joseph november 23, 2013 kl. 14:10

Ska nog ta och se den och återkommer då!

Där håller jag förstås med dig, det är dock stor skillnad på kommersiella filmer med veterangubbregissörer som faktiskt drar in pengar och de filmer som når en mindre publik, skapas av en debuterande regissör och är mer beroende av bidrag.

Svara

Fiffi november 24, 2013 kl. 10:40

Joseph:
Och just DÄR sätter du fingret på det kanske mest intressanta med just Återträffen. På pappret är det en film som når en mindre publik, skapas av en debuterande regissör och är mer beroende av bidrag men när denna films varande (så småningom) ska summeras tror jag den kommer att ha dragit in mer intjänade kronor än vissa kommersiella filmer med veterangubbregissörer har gjort.

Kanske är detta beviset för att SFI inte bör vara såååå restriktiva med att ge pengar till “smala” filmer. Man kan aldrig veta på förhand vilka filmer som blir snackisar 🙂

Svara

Sofia november 20, 2013 kl. 18:12

Just den här typen av filmer (eller kanske kulturprodukter öht) som alltid riskerar att trilla ned i självterapiträsket är svåra. Gränsen mellan att säga något allmängiltigt och bara bli navelskådande är otroligt fin.

Svara

Fiffi november 20, 2013 kl. 18:18

Sofia:
Jag undrar om jag någonsin sett någonting mer navelskådande på en bioduk än denna film. Den gräääääver långt in i magen på både Anna Odell själv, på hennes forma klasskamrater OCH på oss som tittar. Blir nästan navelskåderi i 3D fast utan glasögon.

Svara

Sofia november 22, 2013 kl. 06:19

Och frågan är ju då, vill man se så mycket av Annas maginnehåll?

Svara

Fiffi november 22, 2013 kl. 07:05

Sofia:
Med tanke på vilka galet höga betyg filmen får överallt så verkar väldigt många vilja se väldigt mycket av maginnehållet – och dom verkar även tycka att det smakar bra 😉

Svara

Sofia november 22, 2013 kl. 09:47

Fast jag upplever din text som att du själv är lite ambivalent.

Svara

Fiffi november 22, 2013 kl. 10:23

Sofia:
Jag är inte bara lite ambivalent, jag är mycket. Filmen pendlar mellan en 1:a och en 5:a för mig. Det är mycket som är smart och mycket som är härligt nyskapande, modigt och viktigt men den är också ältande och haltande, speciellt andra halvan av filmen. En jätteklurig film.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: