AMOUR

29 november, 2012

Att tänka på sig själv som gammal kan ibland vara rätt kul, i alla fall om man ser på sig själv som frisk, rik och att Doc Martens fortfarande tillverkar skor.

Det motsatta, att se på sig själv som gammal och inte bara skröplig utan riktigt sjuk, beroende av andra människor för att fungera, för att hålla sig ren, för att kunna äta, det är liksom inte lika kul. Det är en tanke som för mig är så jobbig att jag gärna slår bort den. Den är för hemsk, för ångestframkallande och framförallt för långt fram i tiden.

När jag och min mamma går in på salong Victoria på Götgatan för att se Michael Hanekes nyaste film Amour så sjunker medelåldern med tjugo år – och det beror inte på mamma. Samtliga biobesökare hade i ålder kunna byta plats med filmens huvudkaraktärer Georges (Jean-Louis Trintignant) och Anne (Emmanuelle Riva), ja, utom jag då.

Georges och Anne har levt ett helt liv tillsammans och har det mysigt ihop även nu på ålderns höst. Dom känns sådär genuint kära i varandra fortfarande. Det är en härlig syn , jag blir varm i magen och sen tänker jag på hur utdöende denna typ av livslång relation är för min generation och dom som komma skall och då blir jag lite ledsen. Fast vad är det att bli ledsen över egentligen? Jag tycker bara att det finns nåt fint och värdigt över par som varit tillsammans från skoltiden till livets slut men samtidigt är det kanske naivt att tycka så? Kanske är det lite tråkigt? Kanske är det rent av bra att inte vara tillsammans med en och samma person hela livet? Jag vet inte, jag har inga direkta svar, jag vet bara att filmen bjuder upp till funderingar som jag sällan behöver ha när jag går på bio och tempot i filmen gör att det finns tid att tänka tankarna klart. Det känns både annorlunda och lyxigt.

Michael Haneke är en spännande regissör tycker jag. Även i hans mindre bra stunder lyckas han göra riktigt intressanta filmer och han vänder inte sällan på perspektiven. När ”vanliga” regissörer visar att något händer så kommer ett klipp som ett brev på posten. Vi som tittar på filmen får se händelsen, vi bjuds på situationer och förklaringar. Haneke gör inte så. När något av värde händer i hans filmer låter han kameran vila. Jag hör vad som händer, jag förstår vad som sker men det jag får se är spegelbilden, någons ansikte, en reaktion, en publik, inte det uppenbara. Jag gillar det. Han kräver något av mig som tittar, jag kan inte bara sitta och glo, jag måste vara med i matchen.

Trots en långt ifrån ens halvfull salong så sitter 90% av alla människor ihoptryckta på fyra rader. Vad det beror på vet jag inte men det är ganska jobbigt. Min mamma är en rätt fysisk biobesökare, hon reagerar på höga ljud, hon låter, sparkar med fötterna, visar alla känslor hon har högt och ljudligt och det är irriterande som det är. På min andra sida satt en annan tant som vad gäller bensparkar var en klon av min mor – plus att hon tuggade kola med öppen mun filmen igenom. Jag tror inte att deras beteende har nånting med mitt betyg av filmen att göra men den har med min syn på vad äldre människor ser i filmen som jag inte gör att göra.

Det gräts mycket i salongen. Jag hörde spridda snyftningar från både män och kvinnor men jag hörde även ett par som pratade sig igenom filmens första halva och sen lämnade salongen med buller och bång. Själv kände jag nästan inga känslor alls. Visst är det både en fin och en hemsk film men jag kunde inte ta den till mig. Jag känner mig fortfarande närmare den väldigt unga jag som jobbade på hemtjänsten och bytte blöjor, stomipåsar och liggsårsplåster än jag gör med den gamla jag som kanske får en stroke och tappar förmågan att fungera. Tyvärr tror jag att filmen berör äldre mycket mer än yngre och jag tror att det är fullt naturligt att det blir så. Det handlar inte om det är en dålig film på något sätt, för det är det inte.

Amour vann Guldpalmen i Cannes i år. Jag kan inte bedöma om det är ett korrekt val eller inte men det kanske säger nåt om filmåret 2012 som helhet. Jag tycker inte det är ett starkt år och jag tycker inte Amour är någon av Hanekes bästa filmer. Den är intressant, viktig, välbehövlig och välspelad men något mästerverk är det inte.

{ 11 comments… read them below or add one }

Henke november 29, 2012 kl. 15:13

Tack. Den här är inget för mig. Jag passar.

Så, den viktiga frågan… Läser din mor din blogg?

Svara

Fiffi november 29, 2012 kl. 15:31

Henke:
Ja det gör hon :)

Svara

Movies - Noir november 29, 2012 kl. 23:28

Mmm, Amour borde ha varit bättre, men som du säger kom inte känslorna fram riktigt. Samtidigt hade jag velat se en finare film, alltså om det gamla paret som spenderar en sista vår tillsammans, t.ex. Nu blev det inte så och även om filmen inte är dålig så ser jag inte storheten i den.

Som du säger är det säkert mer kännbart för äldre människor. Samtidigt är det inte så att man inte förstår det hela som lite yngre, men visst ligger det något i det som du säger.

Själv gav jag den en stark tvåa…

Svara

Fiffi november 29, 2012 kl. 23:44

Movies-Noir:
Förstår vad du menar med att du ville ha en finare film men samtidigt finns det väldigt lite som ÄR fint i detta hemska öde. Svår stroke är sällan det.

Och visst kan yngre förstå och kanske till och med ta till sig av berättelsen men jag tror inte att nån under 20 frivilligt skulle välja den här filmen om valet låg mellan denna eller Breaking dawn.

Svara

Movies - Noir november 30, 2012 kl. 19:04

Nej, och jag menade inte heller att den skulle vara finare när filmen väl handlar om stroke. Grejen var den att jag inte visste att den handlade om det. Visste bara att det var Haneke, Trintignant och det var allt. Visst, Haneke borde ha varnat mig, men jag tänkte att han kanske ville göra något annat. Men icke ;)

Jo, visst är det så. Ingen film att rekommendera till de allt för unga, den saken är klar…

Svara

Fiffi november 30, 2012 kl. 21:55

Movies-Noir:
Oj, visste du inte om stroke-grejen? Då förstår jag att det kanske blev lite av en chock hur filmen utvecklade sig.

Svara

Movies - Noir december 1, 2012 kl. 19:50

Exakt, jag hade med flit inte läst något om filmen, inget alls alltså. Men i det här fallet hade det kanske hjälpt, haha. Så ja, det kom lite överraskande faktiskt och därför blev jag lite besviken över att filmen inte var ”vackrare” som jag hade hoppats.

Svara

Jessica december 10, 2012 kl. 09:59

Och jag, jag grät och grät. En 5/5 kommer den att få och den är en av konkurrenterna till årets bästa film-titel. Helt säkert i topp 10 i a f. Har aldrig sett en finare och ärligare film om åldrande, kärlek och död. Makalöst bra skådespelarprestationer. Och att filmåret skulle vara dåligt förstår jag inte alls. Kommer bli enormt svårt att göra bästa-listan, det finns så sanslöst mycket bra film att välja på.

Svara

Fiffi december 10, 2012 kl. 23:41

Jessica:
Vad härligt att den nådde fram till dig så starkt! Grattis, det är en fantastisk känsla när en film lyckas med det. :)

Svara

Malin februari 17, 2013 kl. 16:34

Håller med, kände inga känslor alls i princip. Trist för ville väldigt gärna tycka bättre om den!

Svara

Fiffi februari 17, 2013 kl. 17:25

Malin:
Kanske klickar det lite mer vid en omtitt? Jag vet inte…

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: