INFÖR OSCARSGALAN: Bästa film

Nio filmer tävlar om en Oscar för Bästa film på söndag. Nio väldigt olika filmer, både när man ser till handling och till mina betyg.

Amour

(Mitt exakta betyg 3,0)

 

 

Argo

(Mitt exakta betyg 3,8)

 

 

Beasts of the southern wild

.
.

(Mitt exakta betyg 4,0)

 

 

 

Berättelsen om Pi

(Mitt exakta betyg 4,0)

 

 

Django Unchained

(Mitt exakta betyg 4,6)

 

 

Silver Linings Playbook (Du gör mig galen)

(Mitt exakta betyg 3,0)

 

 

Les Miserables

(Mitt exakta betyg 4,8)

 

 

Lincoln

(Mitt exakta betyg 1,7)

 

 

Zero dark thirty

(Mitt exakta betyg 4,8 och ja, jag vet, det finns ingen logik i att den här filmen fick en fyra och Les Misérabes en femma men ibland blir det så. Magkänslan liksom – och mängden tårar.)

 

Min vinnare: Jag hoppas att Oscarsjuryn vågar vara modiga och ge statyetten till Zero Dark Thirty.
Vem tycker du ska vinna? Glöm inte att mejla in dina förslag i Oscarstävlingen. Du har ända fram till midnatt på söndag på dig att försöka tippa rätt.

INFÖR OSCARSGALAN: Bästa regi

Michael Haneke (Amour)

Att Michael Haneke skulle behöva bli 71 år gammal innan han fick sin första oscarsnominering känns ganska skumt. Han har gjort bra film i många år och för mig är Amour varken den bästa eller på långa vägar den mest intressanta men visst är han förtjänt av uppskattning och uppmärksamhet.

 

 

 

 

Ang Lee (Berättelsen om Pi)

Ang Lee nominerades i den här kategorin redan 2001 för Crouching Tiger Hidden Dragon och 2006 vann han för Brokeback Mountain. I år är han alltså nominerad för en film där en animerad tiger spelar huvudrollen. Jag vet inte om det känns helt rätt. Det är effektmakarna som ska premieras för det dom har gjort är alldeles obegripligt bra.

Ang Lee är blott 59 år gammal, en pojkvasker i dessa sammanhang. Han får fler chanser, han borde inte vinna för den här filmen..

 

 

 

 

David O Russell (Silver Linings Playbook/Du gör mig galen)

Blott 55 år gammal är han, denne regissör som oscarsnominerades för boxarfilmen The Fighter 2011 och nu är det dags igen. Lika obegriplig denna gång.

 

 

 

 

 

Steven Spielberg (Lincoln)

Det är knappt jag orkar lista alla Oscarsnomineringar denne regissör fått men rätt ska vara rätt. 1978 nominerades han för Närkontakt av tredje graden, 1982 för Jakten på den försvunna skatten, 1983 för E.T och 1986 för Purpurfärgen. 1994 vann han med Shindler´s List och 1999 med Rädda menige Ryan. 2006 nominerades han för München, förra året för War Horse och nu för Lincoln.

Herregud. Må denne man inte vinna. Inte för denna film. Och han blir 67 år i år.

 

 

 

 

 

 

Benh Zeitlin (Beasts of the southern wild)

Benh Zeitlin fyller 30 i år och bara DET är en bedrift. Han har tagit sig in bland åldermännen och han förtjänar att vara här (till skillnad mot ett par av dom andra som jag gärna skulle byta ut).

Beasts of the southern wild är hans första långfilm och det ska bli väldigt spännande att följa hans yrkesliv framöver.

 

 

Min vinnare: Eftersom jag räknade ut medelåldern i denna kategori förra året och det även detta år är en rent gubbavälde (trots att 2012-års  solklart bästa regissör är kvinna och heter Kathryn Bigelow) så har jag räknat även i år. 56,4 är medelåldern i år jämfört med 62,2 förra året. Heja Benh Zeitlin! Jag hejar på dig!
Vem tycker du ska vinna? Glöm inte att mejla in dina förslag i Oscarstävlingen. Du har ända fram till midnatt på söndag på dig att försöka tippa rätt.

INFÖR OSCARSGALAN: Bästa kvinnliga huvudroll

Jessica Chastain (Zero Dark Thirty)

CIA-agenten Maya känns i Jessica Chastains gestaltning både som en mänsklig och en omänsklig kvinna. Jag kan bara anta att det är precis så verklighetens Maya är, Maya som finns men som heter nåt annat och som fortfarande jobbar kvar inom organisationen.

Ibland är det enkla det svåra och Jessica Chastain lyckas med minimala medel få oss som ser filmen att förstå hur hon känner. Snyggt gjort. Imponerande. En oscarsvinnare? Ja, kanske.

Förra året fick hon en nominering för Bästa kvinnliga biroll för filmen Niceville/The Help men vann inte.

 

 

 

Jennifer Lawrence (Silver Linings Playbook/Du gör mig galen)

Som den unga ledsna och trasiga Tiffany har Jennifer Lawrence ännu en gång gjort ett fint avtryck på filmduken. I ett trovärdigt samspel med Bradley Cooper lyckas hon maximera sin roll och visst gör hon det bra, visst tusan gör hon det men hon borde inte kunna vinna, inte om logiken får bestämma.

Jennifer Lawrence nominerades för sin roll i Winter´s Bone 2011.

 

 

 

Emmanuelle Riva (Amour)

Emmanuelle Riva är född 1927 och hon hennes skådespelarkarriär började redan i slutet på 50-talet. Ingen kommer bua om hon får en Oscar för sin roll som den åldrade och sjuka Anne och kanske vore det rättvist ur många synvinklar. Det är ingen lätt roll, hon vänder ut och in på sig själv och trots att filmen inte är någon favorit för mig så kan jag mycket väl se storheten i hennes agerande.

 

 

 

Quvenzhané Wallis (Beasts of the southern wild)

Motsatsen till Emmanuelle Riva måste bli denna lilla tjej, motsatsen på ALLA sätt och vis. Quvenzhané Wallis är född 2003 och rollen som Hushpuppy är hennes första. Självklart är det inte den sista, hon är som klippt och skuren för att bli skådespelare även när hon ”blir stor” och senare i år kommer vi få se henne i Twelve years a slave, Steve McQueens nya film (efter Shame)  där hon spelar mot Michael Fassbender och Brad Pitt.

Hon är grym men jag tycker inte hon bör få en Oscar, inte i år.

 

 

 

Naomi Watts (The Impossible)

Naomi Watts spelar thailandsturisten Maria som hamnar mitt i tsunamikatastrofen tillsammans med sin familj. The Impossible är en gripande film och Watts är svinbra.

2003 nominerades hon för sin roll i 21 gram och blev hon inte ens nominerad för sin roll i Mullholland Drive så vetetusan om hon har en chans nu.

Min vinnare: Jag HOPPAS att Jessica Chastain vinner!

 
Vem tycker du ska vinna? Glöm inte att mejla in dina förslag i Oscarstävlingen. Du har ända fram till midnatt på söndag på dig att försöka tippa rätt.

Guldbaggenomineringarna 2013

Tidigare idag offentliggjordes nomineringarna till årets Guldbaggegala, det vill säga den svenska varianten på Oscarsgalan.

Det finns en del nomineringar jag är glad för, en del jag tycker är konstiga och en hel del jag tycker saknas. Hypnotisören till exempel. Hur kommer det sig att Sveriges utvalda bidrag till Oscarsgalan inte finns med ens på ett liiiitet hörn i guldbaggesammanhang. Hur är det ens möjligt?

Min personliga favorit från 2012, Bitchkram, fick nöja sig med blott två nomineringar men sett till att Hypnotisören kammade noll så kunde det ha varit värre.

Den 21 januari vet vi vem som vinner.

Bästa film:

Call Girl

Searching for Sugar Man

Äta Sova Dö

 

Bästa kvinnliga biroll:

 Léonore Ekstrand – Avalon

Yohanna Idha – Katinkas kalas

Ulla Skoog – Dom över död man

 

Bästa manliga biroll:

Peter Carlberg – Avalon

Milan Dragišić – Äta sova dö

Fares Fares –  Snabba cash II

 

Bästa kvinnliga huvudroll:

Pernilla August – Call Girl

Nermina Lukač – Äta Sova Dö

Linda Molin –  Bitchkram 

 

Bästa manliga huvudroll:

Johannes Brost – Avalon

Bengt C.W. Carlsson – Lycka till och ta hand om varandra

Matias Varela – Snabba Cash II

 

Bästa regi:

Mikael Marcimain för Call Girl

Gabriela Pinchler för Äta Sova Dö

Jan Troell för Dom över död man 

 

Bästa kortfilm:

Dance Music Now av Johan Jonason

Fotografen av Vanja Sandell Billström

Gläntan av Peter Grönlund

 

Bästa dokumentärfilm:

Palme av Kristina Lindström och Maud Nycander

Pojktanten av Ester Martin Bergsmark

Searching for Sugar Man av Malik Bendjelloul

 

Bästa manuskript:

Malik Bendjelloul – Searching for Sugar Man

 Marietta von Hausswolff von Baumgarten – Call Girl

 Gabriela Pichler – Äta sova dö

 

Bästa foto:

Hoyte van Hoytema – Call Girl

Måns Månsson – Avalon

Jan Troell och Mischa Gavrjusjov – Dom över död man

 

Bästa klipp:

Andreas Jonsson, Hanna Lejonqvist och Niels Pagh Andersen – Palme

Kristofer Nordin – Call Girl

Malik Bendjelloul – Searching for Sugar Man

 

Bästa kostym:

 Cilla Rörby – Call Girl

Katja Watkins – Dom över död man

Jaana Fomin – Mammas pojkar

 

Bästa ljud/ljuddesign:

Jonas Jansson – Snabba Cash II

Petter Fladeby och Per Nyström – Call Girl

Malik Bendjelloul och Per Nyström – Searching for Sugar Man 

 

Bästa mask/smink:

Eros Codinas – Call Girl

Jenny Fred – Snabba Cash II 

Maria Strid Zackrisson – Dom över död man

 

Bästa musik:

Benny Andersson – Palme

Malik Bendjelloul och Sixto Rodriguez – Searching for Sugar Man 

Johan Söderqvist och Andreas Unge – El Médico – the Cubaton Story

 

Bästa scenografi:

Lina Nordqvist – Call Girl 

Sandra Lindgren – Bitchkram

Pernilla Olsson – Dom över död man 

 

Bästa visuella effekter:

Tim Morris – Call Girl

Torbjörn Olsson – Hamilton – I nationens intresse

Andreas Hylander – Isdraken

 

Bästa utländska film:

Amour – Regi: Michael Haneke

Laurence Anyways – Regi: Xavier Dolan

Moonrise Kingdom – Regi: Wes Anderson

AMOUR

Att tänka på sig själv som gammal kan ibland vara rätt kul, i alla fall om man ser på sig själv som frisk, rik och att Doc Martens fortfarande tillverkar skor.

Det motsatta, att se på sig själv som gammal och inte bara skröplig utan riktigt sjuk, beroende av andra människor för att fungera, för att hålla sig ren, för att kunna äta, det är liksom inte lika kul. Det är en tanke som för mig är så jobbig att jag gärna slår bort den. Den är för hemsk, för ångestframkallande och framförallt för långt fram i tiden.

När jag och min mamma går in på salong Victoria på Götgatan för att se Michael Hanekes nyaste film Amour så sjunker medelåldern med tjugo år – och det beror inte på mamma. Samtliga biobesökare hade i ålder kunna byta plats med filmens huvudkaraktärer Georges (Jean-Louis Trintignant) och Anne (Emmanuelle Riva), ja, utom jag då.

Georges och Anne har levt ett helt liv tillsammans och har det mysigt ihop även nu på ålderns höst. Dom känns sådär genuint kära i varandra fortfarande. Det är en härlig syn , jag blir varm i magen och sen tänker jag på hur utdöende denna typ av livslång relation är för min generation och dom som komma skall och då blir jag lite ledsen. Fast vad är det att bli ledsen över egentligen? Jag tycker bara att det finns nåt fint och värdigt över par som varit tillsammans från skoltiden till livets slut men samtidigt är det kanske naivt att tycka så? Kanske är det lite tråkigt? Kanske är det rent av bra att inte vara tillsammans med en och samma person hela livet? Jag vet inte, jag har inga direkta svar, jag vet bara att filmen bjuder upp till funderingar som jag sällan behöver ha när jag går på bio och tempot i filmen gör att det finns tid att tänka tankarna klart. Det känns både annorlunda och lyxigt.

Michael Haneke är en spännande regissör tycker jag. Även i hans mindre bra stunder lyckas han göra riktigt intressanta filmer och han vänder inte sällan på perspektiven. När ”vanliga” regissörer visar att något händer så kommer ett klipp som ett brev på posten. Vi som tittar på filmen får se händelsen, vi bjuds på situationer och förklaringar. Haneke gör inte så. När något av värde händer i hans filmer låter han kameran vila. Jag hör vad som händer, jag förstår vad som sker men det jag får se är spegelbilden, någons ansikte, en reaktion, en publik, inte det uppenbara. Jag gillar det. Han kräver något av mig som tittar, jag kan inte bara sitta och glo, jag måste vara med i matchen.

Trots en långt ifrån ens halvfull salong så sitter 90% av alla människor ihoptryckta på fyra rader. Vad det beror på vet jag inte men det är ganska jobbigt. Min mamma är en rätt fysisk biobesökare, hon reagerar på höga ljud, hon låter, sparkar med fötterna, visar alla känslor hon har högt och ljudligt och det är irriterande som det är. På min andra sida satt en annan tant som vad gäller bensparkar var en klon av min mor – plus att hon tuggade kola med öppen mun filmen igenom. Jag tror inte att deras beteende har nånting med mitt betyg av filmen att göra men den har med min syn på vad äldre människor ser i filmen som jag inte gör att göra.

Det gräts mycket i salongen. Jag hörde spridda snyftningar från både män och kvinnor men jag hörde även ett par som pratade sig igenom filmens första halva och sen lämnade salongen med buller och bång. Själv kände jag nästan inga känslor alls. Visst är det både en fin och en hemsk film men jag kunde inte ta den till mig. Jag känner mig fortfarande närmare den väldigt unga jag som jobbade på hemtjänsten och bytte blöjor, stomipåsar och liggsårsplåster än jag gör med den gamla jag som kanske får en stroke och tappar förmågan att fungera. Tyvärr tror jag att filmen berör äldre mycket mer än yngre och jag tror att det är fullt naturligt att det blir så. Det handlar inte om det är en dålig film på något sätt, för det är det inte.

Amour vann Guldpalmen i Cannes i år. Jag kan inte bedöma om det är ett korrekt val eller inte men det kanske säger nåt om filmåret 2012 som helhet. Jag tycker inte det är ett starkt år och jag tycker inte Amour är någon av Hanekes bästa filmer. Den är intressant, viktig, välbehövlig och välspelad men något mästerverk är det inte.