AVENGERS: INFINITY WAR

30 april, 2018

Tomheten. Fi fan. Jag känner mig alldeles tom och…sorgsen…nu. Vem kunde ana det efter att precis ha sett en superhjältefilm?

Många – och ibland även jag – klagar gärna över denna typ av film då dom i princip alltid saknar riktiga stakes och därmed missar det här med att få biopubliken att känna riktiga känslor inför rollfigurerna. Men nu då? Vad säger ni nu då? Räcker det här? VA VA VA??!!??

Det är som om min insida saknar organ. Skulle jag ropa ner i svalget skulle det eka från magmunnen till ändtarmen. Det är nåt med Avengers: Infinity War som klingar otäckt i mitt känsloliv, det är som om Thanos förkroppsligar den första riktiga superhjälteskurken som faktiskt känns helt jävla oregerlig och som har en agenda som andas ett uns av uträknad mänsklighet även om den är alldeles vidrig.

Han är ofantlig, han är till synes odödlig, han hotar med att döda halva jordens befolkning men han kan samtidigt gråta. Är det bara jag som känner att Thanos (trots skapad av CGI) känns precis lika verklig som vilken Kim Jong-Un eller Donald Trump som helst. Han har bestämt sig och ingenting får stoppa honom. Ingenting KAN stoppa honom. Det här med kompromisser, samarbeten, samtal och sunt förnuft når inte fram. På det sättet är han otäck på det mest igenkänningsbara sättet. Avsaknad av empati. Den bristen gör en hårfin gräns mellan människa och maskin.

Jag har inte varit superförtjust i dom andra två Avengersfilmerna (The Avengers fick 3/5 och Avengers – Age of Ultron 2/5), jag gillar helt enkelt stand-alone-filmer bättre (även om stand-alone är en sanning med modifikation både i Marvel och Star Wars-världen). Jag har fram tills nu tyckt att det blir lite väl spretigt att försöka få in så många hjältar som möjligt under en begränsad speltid och därför är ingen mer förvånad än jag när jag känner att denna film blir som JULAFTON när dom mörsar in ÄNNU fler karaktärer under filmens 150 minuter. Här får man träffa ALLA! Det blir som en klassåterträff men bara med dom man verkligen gillade i klassen och jag satt och NJÖT filmen igenom.

Trots otaliga slagsmålsscener ledsnade jag inte och trots att 98% av filmen är en CGI fest av Guds nåde kändes den inte plastig. Dessutom satt humorn som en smäck! När eftertexterna rullade var det så många namn inblandade i produktionen att det kändes som att denna film allena betalat ut lön till hela Sveriges befolkning (i antal människor räknat alltså).

Men det är slutet som är det riktigt episka. Slutet. Käftsmällen. Kinapuffen i näsborren. Tarmsköljningen med kaustiksoda. Modet att göra såhär, det är kaxigt, det är häftigt och det är VÄRT denna tomhet att få vara med om detta. Marvel visar IGEN att det inte är någon som slår dom på fingrarna när det kommer till underhållning a la serietidningskaraktärer.

Jag bär min underarmstatuering med stolthet och längtar tills jag får se fortsättningen. För visst kommer det en fortsättning. Det gör det alltid.

 

I avsnitt 137 av Snacka om film snackar Steffo och jag en hel del om den här filmen, både med och utan spoilers. Andra som sett och tyckt till (och om) Avengers: Infinity War skrivledes är:
Sofia
Jojje
Henke
Surskägget

 

{ 9 comments… read them below or add one }

Sofia maj 1, 2018 kl. 14:59

Håller helt med, Thanos var en av de stora behållningarna med filmen. Plus slutet även om det inte fick mig att känna mig riktigt lika tom och tarmsköljd som du 🙂

Svara

Fiffi maj 2, 2018 kl. 17:15

Sofia:
Var du beredd på att filmen inte skulle ha ett slut-slut? Jag var inte det, inte alls. Därav chocken kanske 🙂

Svara

Sofia maj 2, 2018 kl. 20:07

Nej, inte det minsta beredd. Men det finns en viss risk att jag inte var lika känslomässigt investerad som du. En liiiiten risk, det medges, men ändå 😀

Svara

Fiffi maj 2, 2018 kl. 21:21

Sofia:
Ja, en liiiiiiten risk kanske. Som omväxling 😉

Svara

Henke maj 2, 2018 kl. 08:38

Mycket snack om tarmsköljningar här… Ok…

Men visst var detta en helt underbar MCU-film! Jag var helt tagen efter filmen. Hade rysningar på kroppen flera gånger om. Steves första scen när han klivet ut ur röken! Jag säger bara WOW. Gåshud. Och sedan slutet. Oavsett vad Doctor Stranges plan var kändes slutet i magen som en smäll. Jag bryr mig i högsta grad om dem och storyn som berättades var supereffektiv på mig. Det blev dammigt i rummet flera gånger om. Tur att eftertexterna var så långa! Hehe, hämta mig lite likasom.

Under eftertexterna satt jag och undrade över post-credit scenen. Jag hade hatat om de lagt in ett klämkäckt skämt där. Jag hann bli lite oroad till och med, men lyckligtvis visade bröderna Russo på elegant smak och gav oss ännu en smäll i magen av samma sort. Perfekt avslutning.

Nu gissar jag att kommande Ant-Man utspelas före Infinity War. Det är en för liten film för att kunna hantera konsekvenserna av detta slut själv.

Efter nästa Ant-Man har vi bara en film till före nästa Avengers, Captain Marvel. Den kommer nog utspelas precis före eller parallellt med Infinity War och leda in till att hon får en stor roll i nästa Avengers.

Svara

Fiffi maj 2, 2018 kl. 17:19

Henke:
Så himla fint att du gillade den här filmen så jättemycket. När det blir dammigt i rummet är det bara att släppa taget, låta filmen rota sig i bröstkorgen, det är inte mycket annat att göra (om man är smart). Filmer som berör på det sättet växer inte på träd.

Tänk om Ant-Man hade varit med! (kolla länken)
https://twitter.com/telugubiddadu/status/991661964333010944

Svara

Henke maj 2, 2018 kl. 17:59

Haha, det vore ju något. Men tror att vi kanske inte fick se Ant-Man denna gång på grund av vad han höll på med på egen hand under tiden, eller precis före. Det ska vi nog få se mer av i kommande film. 😀

Svara

filmitch maj 2, 2018 kl. 14:49

Har inte sett filmen än man då det kommer en tvåa – avslutas det med en kraftfull fingerknäpp som man gjorde i serien?

Svara

Fiffi maj 2, 2018 kl. 17:20

filmitch:
Ja det skulle man kunna säga 😀

Svara

Leave a Comment

{ 2 trackbacks }

Previous post:

Next post: