SPIDER-MAN: FAR FROM HOME

I och med att Spider-Man: Far from home intog biograferna känns det som att blockbustersommaren 2019 är igång på riktigt. Jag var inte superpepp på filmen på förhand MEN som en generell Spider-Man-älskare är det solklart att jag travade iväg till bion – med mina barn som sällskap.

I Avengers: Endgame hände en del grejer där Peter Parker/Spider-Man var inblandad och mitt enda råd inför denna film är att man bör ha sett Endgame. Inte så mycket för att man ska förstå just denna film utan för att slippa bli spoilad. Spider-Man: Far from home börjar nämligen med en In Memoriam-scen som både berättar och förklarar det som hände i Endgame (på femton sekunder) och det var fint gjort, speciellt eftersom det var något som skulle vara ihopklippt av skolans nyhetsreportrar och som visades på TV-skärmar i skolans korridorer.

Det närmar sig nämligen skolresa för Peter Parker och hans vänner. Dom ska ta sig till Europa, till Venedig närmare bestämt och Peter bestämmer sig för att inte packa ner Spider-Man-overallen TROTS att Nick Fury ringer honom på repeat och att det är monster-a-la-dom-fyra-elementen igång, monster som en man vid namn Quentin Beck (Jake Gyllenhaal) gör sitt bästa för att förgöra. Peter och hans vänner börjar kalla honom för Mysterio, vilket Peter också berättar för Mr Beck när Nick Fury till slut lyckas sammanföra dom. Men Peter Parker vill i vilket fall åka på skolresa som en vanlig kille, han har värsta planerna för hur han ska berätta för MJ (Zendaya) att han gillar henne och ingenting ska få förstöra detta.

Men.

Såklart.

Shit goes down.

Om jag jämför denna film enbart med dom andra filmerna i Spider-Mans egna universum tycker jag den är ganska eeeeeh. Lite blek kanske? Lite mycket, lite långa, lite föööööör många CGI-slagsmål med vatten och eld och Mysterio i det där dykarklockshuvudet som gör att man inte ser Jake Gyllenhaals ansikte utan bara uppfattar eländet som ett TV-spel. Men, jag märkte i salongen att kidsen inte höll med mig här. Inte mina och inte heller kidsen runtomkring. Det kändes som att denna film, till skillnad mot tex Spider-Man: Homecoming, var precis på pricken så ”ungdomlig” som kidsen behöver för att kunna ta den till sig. Michael Keatons skurk i Homecoming blev ett vuxet inslag för mycket, kanske? Här är det skolresa, det är tonårsförälskelser, det är hormoner, det är humor, det är mysigt och det är unga skådespelare som är SKITBRA på sina jobb. Det denna film inte har är dock en skurk som adderar spänning. Det denna film istället har är flum, nästan lika mycket hallis-flummeri-scener som i Doctor Strange och DET vill inte säga lite.

Jag måste dock tillägga MED EMFAS att det här är en bra film. En underhållande film. En välgjord film. Spider-Man-franchisen lyckas verkligen ta varje film till ett helt nytt ”plan” och jag uppskattar verkligen det. Till och med min son som envist hävdar att ”det var bättre förr” och att det är orättvist att Tobey Maguire inte fortfarande får spela Spider-Man trots att han numera är 44 år.

Sevärt och mysigt i sommarnatten.

Mitt betyg:

Min dotters betyg:

Min sons betyg:
 (egentligen 4,6)

AVENGERS: INFINITY WAR

Tomheten. Fi fan. Jag känner mig alldeles tom och…sorgsen…nu. Vem kunde ana det efter att precis ha sett en superhjältefilm?

Många – och ibland även jag – klagar gärna över denna typ av film då dom i princip alltid saknar riktiga stakes och därmed missar det här med att få biopubliken att känna riktiga känslor inför rollfigurerna. Men nu då? Vad säger ni nu då? Räcker det här? VA VA VA??!!??

Det är som om min insida saknar organ. Skulle jag ropa ner i svalget skulle det eka från magmunnen till ändtarmen. Det är nåt med Avengers: Infinity War som klingar otäckt i mitt känsloliv, det är som om Thanos förkroppsligar den första riktiga superhjälteskurken som faktiskt känns helt jävla oregerlig och som har en agenda som andas ett uns av uträknad mänsklighet även om den är alldeles vidrig.

Han är ofantlig, han är till synes odödlig, han hotar med att döda halva jordens befolkning men han kan samtidigt gråta. Är det bara jag som känner att Thanos (trots skapad av CGI) känns precis lika verklig som vilken Kim Jong-Un eller Donald Trump som helst. Han har bestämt sig och ingenting får stoppa honom. Ingenting KAN stoppa honom. Det här med kompromisser, samarbeten, samtal och sunt förnuft når inte fram. På det sättet är han otäck på det mest igenkänningsbara sättet. Avsaknad av empati. Den bristen gör en hårfin gräns mellan människa och maskin.

Jag har inte varit superförtjust i dom andra två Avengersfilmerna (The Avengers fick 3/5 och Avengers – Age of Ultron 2/5), jag gillar helt enkelt stand-alone-filmer bättre (även om stand-alone är en sanning med modifikation både i Marvel och Star Wars-världen). Jag har fram tills nu tyckt att det blir lite väl spretigt att försöka få in så många hjältar som möjligt under en begränsad speltid och därför är ingen mer förvånad än jag när jag känner att denna film blir som JULAFTON när dom mörsar in ÄNNU fler karaktärer under filmens 150 minuter. Här får man träffa ALLA! Det blir som en klassåterträff men bara med dom man verkligen gillade i klassen och jag satt och NJÖT filmen igenom.

Trots otaliga slagsmålsscener ledsnade jag inte och trots att 98% av filmen är en CGI fest av Guds nåde kändes den inte plastig. Dessutom satt humorn som en smäck! När eftertexterna rullade var det så många namn inblandade i produktionen att det kändes som att denna film allena betalat ut lön till hela Sveriges befolkning (i antal människor räknat alltså).

Men det är slutet som är det riktigt episka. Slutet. Käftsmällen. Kinapuffen i näsborren. Tarmsköljningen med kaustiksoda. Modet att göra såhär, det är kaxigt, det är häftigt och det är VÄRT denna tomhet att få vara med om detta. Marvel visar IGEN att det inte är någon som slår dom på fingrarna när det kommer till underhållning a la serietidningskaraktärer.

Jag bär min underarmstatuering med stolthet och längtar tills jag får se fortsättningen. För visst kommer det en fortsättning. Det gör det alltid.

 

I avsnitt 137 av Snacka om film snackar Steffo och jag en hel del om den här filmen, både med och utan spoilers. Andra som sett och tyckt till (och om) Avengers: Infinity War skrivledes är:
Sofia
Jojje
Henke
Surskägget

 

SPIDER-MAN: HOMECOMING (IMAX)

Allt som inte är Maguire är dåligt i mitt huvud”.

Det sa sonen när vi var på väg till IMAX-salongen i Filmstaden Scandinavia för att se pressvisningen av Spider-Man: Homecoming. Han – liksom jag – ÄLSKAR Sam Raimis tre filmer om Spider-Man med Tobey Maguire i huvudrollen, han är liksom uppvuxen med dessa, det är som bröstmjölk och majskrokar för honom. Sort of.

Jag tycker att dom tre filmerna blandar svärta, spänning och serietidningsaction på det mest perfekta sätt MEN å andra sidan gillar jag även filmerna med Andrew Garfield i huvudrollen, jag gillar dom SKARPT till och med. Kanske är det så att det egentligen är Spider-Man som figur jag vurmar för, historien om hans förflutna, att han är lite ensam, ”bakom”, nördig, ständigt olyckligt kär och missförstådd av sina närmaste.

Att se trailern för dagens film första gången gjorde ont. Att se postern var ännu värre. Det där collaget av utklippta filmfigurer som ser ut som ett kreativt sammelsurium skapat av en serietidning, barnsax, björnklister och glitterspray imponerar föga på mig. Tvärtom. Allt förhandsjox gällande filmen fick ner mina förväntningar på en nivå som var under nollpunkten, något som med facit i hand väldigt sällan är av ondo.

När filmen började trodde jag att jag blivit tokig. Allt var suddigt. Det gick inte ens att läsa COLUMBIA när första loggan visade sig över hela duken. Jävla jävla IMAX-3D-skit satt jag och svor och pickade på glasen i glasögonen för att se om det saknades några, bilden var ju så jävulens oskarp. Jag tittade mig omkring och märkte till min glädje att alla andra hade precis samma problem. Några minuter senare stannades filmen och en representant från filmbolaget kom in och sa att 3D-filen var paj och att filmen istället skulle visas i 2D. Jubel! Hela salongen applåderade och filmbolagsmannen bad om ursäkt återigen för att det inte blev 3D. Han kanske skulle ha lyssnat istället, kanske tagit till sig applåderna som ett bevis på att 3D ÄR SKIT?!

Nåja. Vi numera på förhand mer nöjda filmälskande människor i publiken fick istället njuta av en 2D-visning som var helt felfri. På alla punkter. ALLA. Filmen visade sig nämligen vara tusenmiljoners gånger bättre än jag någonsin kunde tro.

Tom Holland är 21 år gammal och spelar Peter Parker, 15 (Tobey Maguire var 27 när han spelade in första Spider-Man, Andrew Garfield var 29!). Ändå känns som Holland nästan yngre än den Parker han spelar. Tills han tar av sig tröjan och man inser att det inte finns en 12-åring i världen som ser ut sådär. Det jag vill komma fram till är dock att han är en trovärdig Peter Parker, precis lika trovärdig som han lyckats spela i ALLA filmer jag sett honom i. Som en av sönerna i tsunamidramat The Impossible, som en av sönerna i pappadramat Edge of winter och i den för övrigt halvdana valdramat In the heart of the sea. Jag gillar honom SKARPT och det känns som han har en väldigt fin framtid i skådespelaryrket om han bara lyckas välja rätt filmer.

Ett stort plus med denna film är att den inte börjar om från början IGEN med själva origins-storyn, den har vi sett (*host* till leda) och den behövs inte berättas ännu en gång. Spider-Man: Homecoming är istället en fräsch, charmig och ungdomlig film som känns väldigt modern (i brist på bättre ord). Den har löst Avengers-tråden på ett mycket smart sätt och det var länge sedan jag var SÅ underhållen från början till slut som under denna visning. Filmen har inte några direkta dippar alls, det är full fräs, sitt i båten.

Jag tycker att den här filmen klår både The Mummy och Transformers: The last knight i sommarblockbustervärde och ingen kunde vara mer förvånad än jag över min åsikt. Sonen tyckte den var ”lite för rolig och lite för ljus” men även han var betydligt mer nöjd med helheten än han trodde han skulle vara. Så HEJA TOM HOLLAND säger vi och övar på spindelnätstricket med handlederna.

Mitt betyg:

Sonens betyg:

Fredagsfemman #282

5. Tom Holland

Det här är en kille som för bara några månader sedan fyllde 21 och som inte behöver vara orolig för varken pengar eller karriär ett bra tag framöver. Får man jobbet som Spider-Man är man rätt safe en stund kan jag tro. Nu idag lagom till frukost är det dags för pressvisning av Spider-Man: Homecoming och det är en film jag har noll förväntningar på (efter skittrista och superbarnsliga trailers och posters). MEN historien har ju lärt mig att låga förväntningar är en flickas allra bästa vän. Det kanske Tom Holland ska vara glad för.

.

.

.

4. Rebel Wilson designar ett eget klädmärke

Rebel Wilson är inte bara med Pitch Perfect 3 (som får svensk biopremiär dagarna före jul), hon är även rykande aktuell med sitt eget klädmärke REBEL WILSON X ANGELS.  Taglinen för kollektionen är ”Style has no size” och jag kan inte annat än hålla med. Tyvärr är inte filmrollerna hon får/tar direkt kantade av just ”style” och det är jättesynd tycker jag. Hon är en betydligt bättre skådespelare än hon får chansen att visa. Eller så gör hon preciiiiis det hon själv vill och har ingen önskan om andra typer av roller, sånt vet ju inte jag såklart. Jag vet bara att hennes nästa drömprojekt är att bygga en nöjespark och att kläderna är skitsnygga.

.

.

.

3. Det vankas utomhusbio på Bråvalla

Just saying. Ifall nån tröttnat på krökande, stökande och gökande. Det är knivigt att hitta info om vilka filmer som visas men det spelar kanske mindre roll? Det känns som att dom ansvariga verkar tycka det. Länk till hemsidan. Jag ids inte leta mer. (Infon om att utomhusbion ens existerar hittade jag på Flimmers instagram. Jag har inte drömt det.)

.

.

.

2. Utomhusbio – mest från 1988!

16-20 augusti är det dags för Stockholms Filmfestivals årliga utomhusbio i Rålambshovsparken och i år har dom fokus på 80-talsfilm. Och DÖM OM MIN ICKE-FÖRVÅNING när tre av fem filmer är från….1988! Jag säger ju att det är världens bästa filmår! Filmerna som kan ses är i tur och ordning: 16/8 Do the right thing (Spike Lee, 1989), 17/8 Min granne Totoro (Hayao Miyazaki, 1988), 18/8 Dirty Dancing (Emile Ardolino, 1987), 19/8 Det stora blå (Luc Besson, 1988) samt 20/8 Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott (Pedro Almodovar, 1988).

.

.

.

1. Michael Nyqvist

Det känns tungt. Tomt. Obegripligt. Onödigt. Fan alltså, den där jävla cancern, den där JÄVLA döden. Det finns en dokumentär om Michael Nyqvist på SVT Play. Det kändes fint att se den samtidigt som det blir oerhört jobbigt att se någon så levande som faktiskt är död. Den där JÄVLA döden, varför tar den så många alldeles för tidigt och varför tar den människor som är så himla närvarande och bra? Är det för att ge oss som blir kvar en lavett – igen – och få oss att fatta att vi ska, vi måste, vara tacksamma för varje dag vi får här på jorden?

.

.

 

EDGE OF WINTER

Det finns inget, inget, som gör så själsligen ont att se som Joel Kinnamans blick när han mist kontrollen över sitt eget liv.

Tänk på Frank Wagner, tjallaren i Johan Falk-filmerna. Tänk på hans ögon när han gick där på Göteborgs gator med nån lite för tunn täckjacka högt uppdragen under hakan i snålblåsten och han visste att alla var ute efter honom, att han behövde avstå från sin kärlek för att på nåt sätt ändå kunna få ha henne kvar, att han kände på sig att shit var på väg att goes down och att han bara var en bricka i ett kolsvart spel.

Den nedtryckta frustrationen, rädslan, litenheten, allt kan han förmedla genom att bara titta rakt fram. Blicken. Hundögonen. Tårglansiga och tomma men ändå så jävla levande.

Här spelar han Elliot Baker, en pappa till två söner som han träffar alldeles för sällan. Men nu börjar han så smått få fason på sitt liv och ska umgås med grabbarna en hel helg. Sönerna Bradley (Tom Holland) och Caleb (Percy Hynes White) är inte helt bekväma med att vara ensamma med pappan men anpassar sig till situationen när mamman och hennes nya man Ted åkt hem.

Elliot är inte riktigt samma typ av pappa som den Ted dom är vana vid hemma. Elliot har ett gevär under sängen, han har bandage kring högerhanden, han är ingen hejare på heminredning och han har inga problem med att bryta lite mot lagen när han ska ta med sönerna på ett biltur.

En biltur var det ja.

Edge of winter hamnar lite i samma filmiska genre som Joe (och alla som följt min blogg mer än tre veckor kan inte ha missat vad jag tycker om DEN filmen) och banne mig, den här filmen är nästan där, den är på femman och nosar. Jag tycker grabbarna spelar otroligt bra båda två och jag tycker Joel Kinnaman är självlysande precis som samma sätt som han var i Johan Falk. Det är en sån BRUTAL star quality på hans agerande att jag blir alldeles stum. Är det här samma kille som spelade Rick Flag?

I avsnitt 61 av Snacka om film pratar Steffo och jag mer om den här filmen.

 

CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR

Det här är den tredje filmen där Captain America är huvudperson och den trettonde filmen i Marvel Cinematic Universe. Första filmen var riktigt bra, andra var i mina ögon kanske den bästa Marvel-filmen hittills så självklart är det med vissa förväntningar jag sätter mig på en av dom hårda stolarna på Park för att avnjuta pressvisningen av denna film.

Mentalt var jag superpepp och jag hade laddat med kaffe, rejält med kaffe faktiskt. Det jag inte förberett var att kropp och knopp skulle vara såpass avdomnad efter en långhelg i Malmö med minimalt med sömn, maximalt med skratt och en hel massa skrikande och hejande på den handbollsspelande sonen och hans lag, jag var under vissa perioder så pass väck i hjärnan att jag faktiskt kände att jag inte riktigt hängde med i svängarna trots att jag var vaken.

För det händer en hel del i den här filmen. Tempot är högt från början till slut, speltiden är i sammanhanget rätt normala 147 minuter (men det ÄR bra långt alltså) och det är DRÖSVIS med superhjältar som ska få plats. Varför filmens titel är förknippad med just Captain America förstår jag inte riktigt, den kunde precis lika gärna ha hetat Avengers 3.

Det är snyggt – såklart, det är skön humor – såklart, det är karismatiska skådespelare i samtliga roller utom en, den kanske viktigaste i just denna film, huvudrollen. Jag tycker väldigt mycket om tjommigheten, jag tycker om känslan, jag tycker om samspelet. Det jag inte tycker om (och som det känns att jag påpekar i ALLA filmer av denna sort) är att slagsmålsscenerna är alldeles på tok för utdragna. Jag fattar inte vem som har glädje av att se minuterna rinna iväg och det slåss, sparkas och kastas runt personer hit och dit tillsynes inte till någon nytta.

Filmen är dock underhållande och mysig, ett måste för alla som tycker om Marvel-världen. Sen kan jag ju erkänna att en omtitt kommer vara nödvändig för att jag ska känna att jag tagit till mig filmen på rätt sätt men jag känner mig tämligen säker på betyget. En stabil trea får det bli, den kan inte mäta sig med Captain America: Winter Soldier men är hästlängder bättre än Batman v Superman.

I avsnitt 34 av podcasten Snacka om film pratar både jag och Steffo om våra tankar kring denna film.

IN THE HEART OF THE SEA

Vet du vem Herman Melville är? Har du läst Moby Dick? Det är en 1800-talets kioskvältare kan man säga och den ses som en av den amerikanska litteraturens viktigaste romaner. Det är Herman som skrivit den och historien handlar om en jätteval.

För att förklara på vilket sätt romanen Moby Dick hör ihop med regissör Ron Howards nyaste film tänkte jag ta den trygga världshjärnan Wikipedia till hjälp.

In the heart of the sea is a 2015 American biographical action-adventure fantasy thriller-drama film based on Nathaniel Philbrick’s 2000 non-fiction book of the same name, about the sinking of the American whaling ship Essex in 1820, an event that inspired the novel Moby-Dick”.

Så står det. Ordagrant. Och hux flux föll alla bitarna på plats, eller hur?

För egen del blev jag jättepepp på filmen bara genom att titta på postern. Jättedjur-under-vatten….hjärtat slår dubbelslag….jag blir alldeles andfådd…pupillerna vidgas….handflatorna fuktas….(neeeeej, jag börjar inte svanka, kom igeeeeen!)….men jag tyckte det skulle bli jättefräsigt att se hur Howard lyckades göra dom maffiga valeffekterna.

Nu med facit i hand kan jag säga att han lyckades jättebra. Alla vattenscener med valen inblandad var superbra ÄVEN om det inte är ett köttätande djur med sylvassa tänder. Resten av filmen kändes som ett rätt ordinärt ”mer-eller-mindre-skäggiga-sjömän-som-skriker-i-mun-på-varandra-när-dom-kommer-i-sjönöd-drama”.

Chris Hemsworth funkar bra i filmen. Fint att se honom i en roll som varit given Russell Crowe för 5-6 år sedan. Som helhet tycker jag filmen var på tok för lång OCH långsam för att gnida sig upp på ett godkänt betyg men ja….en tvåa är en tvåa.

Vill du höra mig och Steffo prata om den här filmen så är mitt förslag att du klickar här och lyssnar på avsnitt 18 av podcasten Snacka om film.

 

THE IMPOSSIBLE

Julhelgen 2004. Det var ganska många år sedan nu men nånstans känns det som igår.

Jag minns rubrikerna i tidningen, en tsunami hade dragit in över Thailand och aldrig hade jag kunnat tänka mig vilket helvete människorna på andra sidan jorden behövde ta sig igenom, jag satt ju och drack glögg.  Jag hade julmys när semesterfirarna, svenskarna som rymde från julen för att få ett par lediga veckor i det thailändska paradiset, kämpade för sina liv. Så många som 300000 kan ha dött i den där outsägligt otäcka flodvågen och över fem miljoner människor blev hemlösa.

Det är klart att jag förstod att den här tragedin skulle bli film på ett eller annat sätt, historier som denna är för ”bra” för att glömmas bort och tsunamivågor för tacksamma att göra i effektstudios. Jag hoppades bara att filmerna som gjordes skulle göras på rätt sätt, med respekt för alla inblandade.

The Impossible är den sanna historien om familjen som i filmen heter Bennett och är amerikaner men som i verkligheten heter Belon och är spanjorer. Maria (Naomi Watts) och Henry (Ewan McGregor) semestrar på Khao Lak med sina tre söner, Lucas (Tom Holland som ser ut som en ung Vincent Cassel), Simon (Oaklee Pendergast) och Thomas (Samuel Joslin) när katastrofen är ett faktum. Familjen splittras men Lucas och mamma Maria träffar på varandra i ett sammelsurium av smutsigt vatten, skenande bilar, döda kroppar, trädgrenar och panik. Tillsammans försöker dom överleva, ett andetag i taget.

Jag tänker inte gå händelserna i förväg, jag tänker inte spoila något som eventuellt kan framstå som överraskningar, jag tänker inte peta på dom få parametrar i filmen jag inte gillar, jag tänker helt enkelt bara lyssna på hur min kropp reagerade när jag såg filmen. Jag fick sån panik och dödsångest att det visslade när jag andades. Jag grät så att det kändes som att tårkanalerna genomgick nån form av klinisk rensning.

Jag hade så väldigt lätt att sätta mig in i deras situation, jag tyckte mig känna i varenda cell hur sjukt vidrigt det måste vara att förlora en son, en dotter, en man, en fru, en vän – fast jag inte har nån aning. Och jag är glad att jag inte har nån aning. Jag är så tacksam över det att jag gråter en stund bara av lättnad, av nån slags ömhet inför livet, av den där kärleken jag känner för mina barn och den ångestladdade vetskapen om att jag faktiskt kommer att skiljas från dom en dag –  men förhoppningsvis inte under kubikkilometer havsvatten. Men den dagen är inte idag. Andas. Torka snoret. Kasta den där högen av använda näsdukar. Annandag jul 2004 var Den dagen för så många att det räcker och blir över. Livet blev aldrig mer detsamma för dom och det är historier som bör berättas.

Det viktiga i livet är inte att ha den nyaste bilen, det största huset, det flashigaste köket, den dyraste klockan, den coolaste mobilen, dom korrekta märkeskläderna. Det viktiga i livet är när allt kommer omkring en sak och en sak allena: människor. Att vara tillsammans, att bry sig om, att finnas, att uppleva saker ihop med andra, att kramas, att vara trygg, att existera i ett sammanhang och att kunna känna oförställd glädje av att äta en mandarin. Det är inte svårare än.