FILMÅRET 2014

Nu är jag ÄNTLIGEN redo att lista förra årets bästa filmer. Som vanligt tycker jag det känns bäst att försöka hinna se så många av årets filmer som möjligt innan jag gör listan, så många av både dom stora OCH dom små (som jag sett fram emot).

Hur var då filmåret 2014? Helt okej skulle jag vilja påstå. För egen del är det tre filmer som sticker ut rejält men under pallplats finns det 15-20 filmer som brottas om övriga listplaceringar vilket är fler än vissa år men färre än andra.

Uppdaterad lista 2015-05-17: Wild åkte ur listan (plats 10)

 

10. Honeymoon
(Regi: Leigh Janiak)

En anspråkslös liten film som jag ofta tänker på, är det inte så pärlor växer fram? Jag upprepar det jag skrev i recensionen: Det känns som att manusförfattaren och regissören Leigh Janiak på nåt sätt uppfunnit hjulet igen med Honeymoon. Det känns som att han gjort en indievariant av Under the skin.

.

.

.

9. Boyhood
(Regi: Richard Linklater)

Många av oss lever våra liv i tron att vi inte är särskilt speciella. Vi gör i princip samma saker varje dag, jobbar, käkar, sover och försöker socialisera oss med andra i den mån vi orkar och hinner. Samtidigt känner vi nog oss unika innerst inne, det finns ju ingen klon därute, ingen som är precis som vi och som gått ens en meter i våra skor. Boyhood är den första filmen jag sett som sätter det vanliga livet – dig och mig och alla vi andra – på en pidestal och vinklar en spotlight mot den. Ingenting annorlunda händer, dagarna och åren knallar på, precis som för oss alla. En smått o-trolig film det här!

.

.

.

8. The Babadook
(Regi: Jennifer Kent)

DOOK! DOOK! Jag säger inget mer.

.

.

.

7. The Grand Budapest Hotel
(Regi: Wes Anderson)

Den första Wes Anderson-filmen som ger mig Pommac-bubblor i magen och som får mig att sitta och dum-le i biosalongen. Jag ville se om den direkt efteråt och jag ville omfamna mitt filmintresse som ibland – oftast – gör mig så glad men inte jätteofta SÅ glad som just då. Länge länge hade den en högre placering än sexa på listan, ja ända fram till senhösten låg den på första plats. Men sen kom dom. Dom andra höjdarna. En efter en efter en på en liten kälke genom skogen.

.

.

.

6. St. Vincent
(Regi: Theodore Melfi)

Grumpiga gubbar på film har man sett förut men jag tror inte jag sett grumpighet på det här sättet. Bill Murray är Vincent, en man det är både svårt och lätt att tycka om. Lite som med dom flesta av oss alltså. Filmen handlar liksom om det, i alla fall som jag ser det. Om livet. Om vem vi vill vara. Om hur vi vill leva. Om att vi ibland blir lite tufsiga när livet inte vill oss riktigt väl och det fina i att hitta en vän där man minst anar det.

.

.

.

5. The Skeleton Twins
(Regi: Craig Johnson)

På femte plats finns filmen som bjussade på årets mest hjärtvärmande scen. Kanske är det också filmen som överraskade mest skådespelarmässigt när både Kristen Wiig och Bill Hader visade att dom på alldeles ypperliga sätt kunde spela allvarsamma roller precis lika bra som roliga. Jag tycker väldigt väldigt mycket om den här filmen, den känns som en kär vän på nåt sätt.

.

.

.

4. The Judge
(Regi: David Dockin)

Och här är filmen som jag trodde skulle vara på ett visst sätt men som visade sig vara SÅ mycket mer. Jag tycker The Judge ”säljs in” helt fel. Jag tycker den har posters som luras, DVD-fodral som utstrålar att den är ett rättegångsdrama vilket-som-helst men det ÄR inte så. Men jag tror auran skrämmer bort en hel drös med presumtiva tittare som skulle älska filmen. Jag älskar rättegångsdramer, alltså kastade jag mig över den och trots att jag borde ha kunnat bli besviken blev det precis tvärtom. The Judge är som att köpa en mjukglass med chokladströssel och sen när man tuggat bort allt strössel och det bara är den där tradiga vita glassen kvar så ropar kioskägaren: ”Det är fri refill på strösslet, dubbeldoppa så mycket du vill!”. Och det gör man. Och man vill inte att glassen ska ta slut. Ja, precis så är The Judge. Glasklart?

.

.

.

3. Whiplash
(Regi: Damien Chazelle)

Om The Judge är mjuklass, vad är då Whiplash, mer än att vara en alldeles självklar trea på min lista? Alla tre medaljörerna är självklara, dom spelar i en helt egen liga. Samma liga som Miles Teller spelar i här. Trumslagarligan. Jävlar vad killen trummar alltså! Och Damien Chazelle, killen som skrivit och regisserat filmen, vad ska det bli av honom? Kommer han blir A One Hit Wonder eller har han fler storverk i bakfickan? Spännande tider väntar. Att Miles Teller kommer bli en av dom allra största står dock helt klart. Han har ”nåt”, lite samma ”nåt” som den gamla tidens skådespelare, som Gregory Peck, typ. Och J.K. Simmons. Vilken hjälte! Ja, inte i filmen kanske men annars.

.

.

.

2. Calvary
(Regi: John Michael McDonagh)

Vem hade kunnat tro att en skäggig präst i Brendan Gleeson gestaltning skulle kunna få mig så totalt på fall? Inte jag i alla fall. Att jag kärade ner mig i Calvary kom som en fullständig överraskning men en mycket trevlig sådan. Överraskningar är oftast det, trevliga, när det handlar om någonting bra. Historien är välskriven, filmen är vacker i färger och känsla och skådespelarna levererar, för att inte säga högpresterar. Och jag är fågeln i fågelholken med det bultande hjärtat som nästan vill sprängas i bröstkorgen. Vilken film! MAGI!

.

.

.

1.  Nightcrawler
(Regi: Dan Gilroy)

Årets etta är lika självklar för mig som tvåan var given tvåa och trean en solklar trea. Nightcrawler är den enda filmen från 2014 som fått mig att applådera, gett mig träningsvärk fast jag satt still, fått mig att svettas på ryggen samt inspirerat mig till att tjata hål i huvudet på alla som efter visningen både ville och inte ville höra att ”JAG  VILL INTE ÅKA HEM, VILL KÖRA BIL, JAG VILL KÖRA EN RÖÖÖÖÖD BIL JÄTTEFORT OCH NUUUUUU!!!”. Vilken sjujäklarns film det här är! Och Jake Gyllenhaal alltså, vilken sliskigt otäck haal jävel!

..

Bubblare: 99 Homes, Cold in July, Interstellar, Wild,  Foxcatcher, Trans4mers, Min så kallade pappa, Draktränaren 2, Captain America: The Winter Soldier och The Amazing Spider-Man 2.

Lite fler filmbloggare har listat sina favoriter från 2014.

Flmr

Jojjenito

Den perfekta filmen-Niklas

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den-Carl

Movies-Noir

Plox

Filmitch

THE SKELETON TWINS

Dom är tvillingar, Milo och Maggie. Dom har inte träffats på över tio år men tvillingar är dom likväl, sånt går liksom inte att sudda ut. Milo (Bill Hader) ligger i ett badkar och har beslutat sig för att avsluta sitt liv. I en annan del av USA bor Maggie (Kristen Wiig) med sin man Lance (Luke Wilson) och dom lever ett liv som verkar vara rätt bra, sådär som dom flestas liv är om man inte känner till det som inte syns.

Jag blir lite ledsen av att The Skeleton Twins är en typ av film som ofta faller i glömska när den går upp på bio. Nu släpps den på DVD och jag är inte säker på att den når den stora publik den förtjänar nu heller. Bill Hader och Kristen Wiig är stora namn för alla som har koll på Saturday Night Live eller läster credits efter animerad film. Okej, Wiig känner nog många till i och med Bridesmaids men annars känns det som att dom båda är OTROLIGT bra jämfört med den sparsmakade uppmärksamhet dom får. Jag blir på gränsen till arg nu känner jag. Så många snoriga småungar och plutande tramspellar som exponeras på ljustavlor när vissa filmer har premiär och så finns det filmer som The Skeleton Twins som hamnar i PR-mässig radioskugga fast alla borde se den.

I mina ögon är The Skeleton Twins kantboll på en fullpoängare. Nu har jag bara sett den en gång men jag kan mycket väl tänka mig att jag kommer höja betyget vid en omtitt. Skådespelarprestationerna är alldeles underbara. Bill Hader som den homosexuelle Milo, han är fantastisk. Det finns en speciell scen i filmen som innehåller en viss låt, lite mim och dans, jag ler bara jag tänker på den (och här kan du se den scenen om du vill, det är ingen direkt spoiler). Kristen Wiig som Maggie är precis sådär komplext bradålig som alla vi människor är och Luke Wilson, har han någonsin varit bättre än här? Han är så himla fin, bara glad och…nöjd.

Jag tror faktiskt jag är kär i den här filmen. Ja. Så är det. Tokkär faktiskt.