Svensk söndag: PENSIONAT OSKAR

23 november, 2014

.

.

.

Kombinationen manus av Jonas Gardell och regi av Susanne Bier är ganska lyckad med betoning på ganska.

Det är nåt som skaver med filmen, kanske är det dom övernaturliga inslagen (eller försök till sådana) som inte går hem hos mig. Stina Ekblad som mamman/fru Gunnel Runeberg skaver också. Hon gestaltas som nån form av seriefigur istället för en ”vanlig” kvinna. Mannen/pappan Rune Runeberg (Loa Falkman) är ju alldeles supervanligt svennig, jag tror inte på att han skulle gifta sig med nån som Gunnel och jag tror definitivt inte att Gunnel skulle gifta sig med Rune om filmen varit verklighet.

Men nu är dom gifta Gunnel och Rune och äktenskapet verkar inte särskilt harmoniskt, dock än inte på-gränsen-till-skilsmässoknakande. Skilsmässa känns inte som något existerande i vare sig Gunnel eller Runes sinnevärld. Nej herregud, dom är en familj, dom har tre barn, då håller man ihop!

Rune är en tänkare, en organisatör, en praktiker, han är noll procent känslomänniska, i alla fall är det så han själv och omgivningen upplever honom ända tills han träffar vaktmästaren Petrus (Simon Norrthon) under semestern på Pensionat Oskar. Petrus är en ung man som lever i nuet, han är trollkarl och symboliserar frihet i mänsklig skepnad, han är Runes totala motsats men som vi alla vet kan kärleken dyka upp precis när som helst och var som helst – även på en flakmoppe.

Ingvar Hirdwall gör (som vanligt) en minnesvärd biroll som en manstyp man kan träffa på alldeles på tok för ofta: den gubbiga tourettesrasisten som känner sig tvingad att i alla lägen tala om sin snedvridna syn på invandrare och Ulla Skoog gör en undergiven dörrmattskvinna som säger förlåt hela tiden, en typ av roll vi sett henne göra även i Lorry men då misshandlad intill oigenkännlighet.

Jag vill gärna tycka om filmen mycket mer än jag gör men det tar stopp. Filmen känns ganska undermåligt gjord rent tekniskt, ljudet känns pålagt efteråt och det verkar som om skådespelarna dubbat sig själva av nån anledning. Det korrekta om jag enbart betygssätter med hjärnan är att ge filmen en tvåa men så funkar inte jag. Jag är i mångt och mycket Runes motsats även jag och en känslomänniska kan inte värja sig mot Loa Falkmans skådespelarprestation. Satan i gatan vad han är bra här!!! Han gör filmen, han bär filmen på sina axlar och det är honom man minns efteråt. Långt efteråt. Sen fick han en mycket välförtjänt Guldbagge för Bästa manliga huvudroll också.

{ 2 comments… read them below or add one }

Sofia november 23, 2014 kl. 14:39

Åhh, den här har jag inte sett sedan det begav sig men vad jag gillade den då! Gissar att den nog inte skulle tjäna på en omtitt — jag försöker bevara både Stina och Loas insatser i minnet istället. Jomen, jag gillade Stina E också.

Svara

Fiffi november 23, 2014 kl. 14:55

Sofia:
Nej den tjänade inte riktigt på en omtitt tycker jag, så blir det ibland 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: