Fiffis filmtajm jämför: ROBOCOP då och nu

Jag var femton år när RoboCop kom in i mitt liv. En stor, no-mercy-robot-polis som manglade bus på Detroits gator i en väldigt mörk actionfilm regisserad av den store Paul Verhoeven.

Tjugosju år senare kom en remake och hur tusan tacklar man det? Mina minnen från toppenfilmen från 1987, stämmer dom? Skulle den vara en 5/5-film om jag såg den idag med aningens mer erfarna ögon? Att den var 5/5 DÅ är en självklarhet.

Det fanns bara en sak att göra för att få reda på hur filmen står sig idag – se om den!

Filmen drar igång med RoboCop-loggan i metalliskt silver och ett nyhetsinslag som visar ett stökigt Pretoria som den sydafrikanska polisen planerar stävja med hjälp av en atombomb. Polisen Alex Murphy (Peter Weller) går in på sin arbetsplats polisstationen, hälsar på kollegor och vi förstår att kollegan Fredrikson dött i tjänst. Murphy blir tilldelad en ny partner, Anne Lewis (Nancy Allen) och han verkar inte särskilt negativ mot att få en kvinnlig kollega.

Tolv minuter in i filmen händer en grej som väldigt tydligt sätter stämningen på hela filmen. Den nya RoboCop-prototypen ska visas upp i ett fullsatt konferensrum och en olycka händer. Roboten gör inte som den är programmerad till och dödar en kostymnisse, väldigt brutalt skall tilläggas. Plussa på tolv minuter och nästa grej händer. Murphy blir skjuten och ja….han dör. Kolsvart är det. Jobbigt. Upplivningsförsöken misslyckas, han är ”legally dead” och RoboCop-uppfinningsmännen använder det som är kvar av honom för att skapa den ultimata RoboCopen, en som faktiskt kan tänka litegrann och inte enbart handla.

Musiken är jättebra precis som jag minns den. Bortsett från den där skakiga inklippta robotprototypen så känns inte effekterna såååå åldriga. RocoCop himself är supertuff precis som jag minns honom. Jag bryr mig om Alex Murphy. Hela filmen är så skönt ”köttig”, så stenhård, så manglande metalliskt härlig att jag faktiskt – på riktigt – tycker att den skulle hålla för att visas på bio 2014 precis som den är.

 

 

När det blev offentligt att Joel Kinnaman skulle ikläda sig rollen som denna generations Alex Murphy blev jag både glad och bekymrad. Glad för att jag gillar Joel i allt han hittills gjort och bekymrad för att han kändes så lite ”Peter Wellersk”, i alla fall så som jag mindes Peter Weller.

Nu när jag sett båda filmerna inom loppet av ett dygn kan jag säga att nån skådespelare mer lik Peter Weller än Joel Kinnaman går knappt att hitta. Dom har samma ganska ordinära utstrålning, samma frisyr, ansikts- och kroppsform och snälla ögon. Joel Kinnaman är helt enkelt jättebra som RoboCop.

Den här filmen kör igång precis på samma sätt som originalet – fast tvärtom. Ett nyhetsinslag med en småslemmig Samuel L Jackson som ankare i vågat hår visar klipp från ett stökigt Teheran där stora robotar försöker hålla ordning på gatorna. Sen tjongas RoboCop-loggan upp över hela duken i metalliskt silver precis som i originalet. Den lilla skillnaden att att bokstäverna på vissa ställen glänser lite i rött och blått.

Polisen Alex Murphy (Joel Kinnaman) går in på sin arbetsplats polisstationen, hälsar på kollegor och när han går in till polischefen, sätter sig vid hennes skrivbord så förstår vi att nånting gått på tok. En kollega har råkat illa ut och Alex skyller det på sig själv.

I den här nya versionen är den kvinnliga rollen inte tilldelad en poliskollega utan Murphys fru Clara (Abbie Cornish). Jag vet inte om jag tycker det är bättre eller sämre egentligen, det blir bara annorlunda. Sonen David hamnar också i fokus och det är klart att vi ska se Alex som en familjefar lika mycket som en god polis.

Det som gör remaken till en helt okej film är Joel Kinnaman, Gary Oldman, Abbie Cornish och Michael Keaton. Utan dessa fyra skulle filmen kännas ännu mer B än den gör nu. Nu känns den ”lagom B men ändå med stil” på nåt vis. När man får se Alex efter RoboCop-förvandligen, hur lite som finns kvar av hans kropp och kameran fokuserar på paniken i hans ögon, fan, det är snyggt gjort både av effektmakarna och Joel själv.

Jag tyckte remaken var småunderhållande men aldrig riktigt engagerande. Den var välspelad men aldrig helgjuten. Men att tvivla på att Joel Kinnaman skulle fixa att agera lika bra som Peter Weller….. bahaaaaaaah, hur dum kunde jag va?

RoboCop (1987)

RoboCop (2014)

Vi var ett gäng filmspanare som såg nya RoboCop tillsammans i lördags, här är deras recensioner av den filmen. Jojjenito, Fripps filmrevyer, Movies-Noir och Except Fear.

19 svar på ”Fiffis filmtajm jämför: ROBOCOP då och nu”

  1. Håller med. Småunderhållande men aldrig riktigt engagerande. Önskar att Cornish hade fått lite mer att göra. Som vi varit inne på, några fler scener pre-RoboCop hade inte skadat.

    Riktigt roligt för Joel också.

    Faaan, nu måste jag börja jobba (i ett kontorslandskap när nån idiot verkar ha stängt av ventilationen, rena bastun här). 😉

  2. Spännande!
    Liksom du var jag riktigt såld på original-Robo när det begav sig. (dock inte de blajiga uppföljarna…!)
    Detta ska bli mycket kul att titta på! 🙂

  3. Trevlig med en double-review! Jag har inte sett originalfilmen sen det begav sig. Jag såg den på video några år efter den gjordes. Tyckte att den var ganska bra, men jag älskade den uppenbarligen inte lika mycket som du. 🙂

    Den nya filmen gjorde väldigt lite för mig just för att som du är inne på ”aldrig riktigt engagerande”. Den hade heller ingen distans till sig själv, ingen självironi eller humor. Och den slarvade bort en intressant idé som de förvaltade så väl i originalet (att Murphy dog men sedan återfick minnen/själ).

    Den hade en riktigt vass scen som du är inne på också, den med hans otäcka uppvaknande…

    1. Henke:
      Jag hade inte heller sett originalet på jättelänge (typ 89-90-kanske) men det var härligt att återse den. Kände mig som en femtonåring igen 🙂

      Fy tusan alltså, den där scenen…. Vilken panik man skulle ha om man var i hans kläder….hrmpf….dräkt.

  4. Intressant att originalet höll så pass väl i dina ögon. Fast älskade du den då så är det inte så konstigt. Själv har jag aldrig varit såld, men originalet är ändå klart bättre. Såg själv om originalet för ett tag sen och det är en stark trea. Remaken funkar inledningsvis, men det blir inte mer än en tvåa/stark tvåa.

    Originalet Vs. Remaken.

    1. Movies-Noir:
      Jag blev faktiskt lite förvånad att filmen höll så pass bra och att jag kände precis lika mycket och lika starkt för filmen nu som när jag var ”liten”. Det är alltid häftigt när det blir så vid en omtitt av en gammal favorit.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.