FLMR ♥ NATHALIE

10 februari, 2014

Det är inte lätt för en film att blidka Flmr-Steffo sådär till max.

Jag har läst igenom alla filmer Steffo gett 5/5 och det var snabb läsning må jag säga. Endast fjorton filmer har förärats med högsta betyg och av dom fanns det bara två som hade passat in i detta tema – om jag inte redan hade skrivit om dom (Blue Valentine och Upp). Men jag gav mig inte. Jag letade mer. Jag visste att jag skulle hitta en kärleksfilm som platsade här och jag vet att när Steffo ger 4/5 så är han på riktigt bra humör OCH att det är film han tycker väldigt mycket om.

“Kan man börja leva igen fast man förlorat allt hopp och glädje? Nog så svår fråga att ta ställning till, speciellt om man aldrig haft anledning till det. Och framför allt, kan man hitta kärlek igen?”

Det är klart att dessa meningar ger filmen med den svenska titeln Nathalie (originaltiteln är La Délicatesse, den engelska titeln är Delicacy) frikort direkt in på detta minitema. En kärleksfilm som inte enbart är duttidutt och pussipuss är väl (?) alltid intressantare än en rätt igenom sötsliskig historia som ingen människa äldre än 1,5 år kan tro på. Det tycker i alla fall jag och börjar titta på Nathalie med stora ögon.

Nathalie (Audrey Tautou) är en färgsprakande levnadsglad ung kvinna som dessutom är jättekär i sin kille – och han i henne. Därför blir såklart fallet desto högre när han så olyckligt går bort. Åren går och Nathalie jobbar på, framgångsrik i sitt yrke och frivilligt ensam. När hennes svenske (!) (?) kollega Markus Lundell (François Damiens) visar intresse för henne efter att hon själv fått nåt ryck och kysst honom bara sådär (?) på arbetstid (!) öppnar sig en liten lucka i hennes hjärta som väldigt länge varit stängd. Men Markus är en tönt, han visar sig vara feg och svensk (?!) och backar trots att han tycker väldigt mycket om Nathalie.

“Här finns både humor och sorg intill varandra, och det fascinerande är att det ena inte tar ut det andra. Om historien börjar i kärlekens bubbliga uppsluppenhet, slutar den i samma lite stukade kärleks förtroliga och försiktiga framtidstro. Med en av de bästa slutmonologer (och slutbilder) jag upplevt på film om kärlek och livet faktiskt.

För mig är Nathalie en slags modern Skönheten & Odjuret, fast utan musikalnummer, inte animerad och på franska. En ganska komplex film alltså. Lite mysig, lite konstig, lite som livet är och en del som livet kanske inte är. Markus Lundell till exempel, i verkligheten hade aldrig fått en tjej som Audrey Tautou på fall.

Steffo är en av dom filmbloggare jag följer som är mest bjussig och personlig i sina texter och han får alltid ihop långa välskrivna engagerade recensioner. Så jag passar på att tacka Steffo så mycket för detta filmtips, för en underhållande och jättebra blogg och för att du alltid skriver så man förstår vad du menar.

Steffos recension av filmen kan du läsa här.

Det här är ett inlägg av sju i minitemat som heter Filmbloggare ♥ Kärleksfilmer.

{ 4 comments… read them below or add one }

Jessica februari 10, 2014 kl. 19:32

Trea var det betyg jag gav den här filmen. Mitt tydligaste minne av den är att den fick mig att skratta helt okontrollerat – på ett ofrivilligt sätt. Det var scenen där han är hemma hos sina föräldrar och de har hela skåpen fulla av – sill! Det är något så absurt över alltihop. Skådespelarna tror jag är rena amatörer, några de hittat på ambassaden typ. Och de är så… märkliga. Som nån sorts Roy Anderson-figurer. Jag kunde bara inte sluta skratta, jag skrattade så jag fick ont i magen. Och jag tror verkligen inte det var meningen.

Svara

Fiffi februari 10, 2014 kl. 20:06

Jessica:
Hela grejen med att Markus svenskhet är komisk tycker jag och föräldrarnas prat i köket och burkarna, galet! Det säger ganska mycket om hur fransoserna ser på oss. Det blev nästan en fars där ett tag 🙂

Svara

Steffo februari 10, 2014 kl. 21:25

Oj! Vad kul att du hittade ett litet bidrag till ditt tema hos mig! 🙂
Och jag tackar ödmjukast för berömmet!

Lovar att göra mitt bästa för att hålla samma strikta betygsnivå framöver… 😉

Svara

Fiffi februari 10, 2014 kl. 21:56

Steffo:
Jag letade och jag hittade! 🙂 Och berömmet är ytterst välförtjänt 😀

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: