Tre om en: Svenska böcker som blivit film

Sandor /Slash/ Ida av Sara Kadefors

Sandor (Andrej Lunusjkin) är mobbad och dansar balett. Ida (Aliette Opheim) är populäraste tjejen i klassen, ett lättfångat byte för killarna och har en mamma (Lia Boysen) med grava psykiska problem.

Sandor bor i Göteborg, Ida i Stockholm. Båda känner sig misslyckade och ensamma och tycker livet mest suger hästballe.

Sandor och Ida börjar chatta på nätet och en vänskap växer fram som förflyttar sig från datorns opersonliga värld till verkligheten. Det är synd bara att 25% av filmen handlar om chattande. Okej, det kan vara hur kul som helst att chatta men när berättelsen förs framåt av att jag får se en ung kille i bild framför en dator och killens berättarröst säger vad han skriver – klipp till tjejen framför en dator och hennes berättarröst säger vad hon skriver. Kul? Nix. Snarare gäsp.

Sandor slash Ida är baserad på Sara Kadefors Augustprisvinnande bok med samma namn. Jag är fullkomligt övertygad om att det är en jättebra bok. Jag är så övertygad att jag har två pocketutgåvor av boken i bokhyllan men har fortfarande inte läst någon av dom.

Hur som helst, jag tror att historien såsom den är utformad gör sig bäst i bokstavsform. I filmformat blir det styltigt och föga engagerande, inte ens för mina små härhemma som ändå är 11 och 13 och borde vara mer i målgruppen än deras mamma.

 

 

Hyr filmen här.

 

 

Jerusalem av Selma Lagerlöf

1996 satte Bille August tänderna i Selma Lagerlöfs klassiker som handlar om vad som hände sommaren 1896 då en samling män, kvinnor och barn lämnade Nås i Dalarna för att flytta till Palestina.

Den stora väckelsevågen delade socknen i två läger, dom som lämnade allt för att få vara med om Jesus återkomst i det främmande landet och dom som blev kvar på gårdarna och levde sitt liv så som brukligt var sedan generationer tillbaka.

Filmen Jerusalems styrka är också dess svaghet som jag ser det: alla dom rätta skådespelarna. Som i alla svenska storfilmer som gjorts, i alla fall under min livstid, så har det kryllat av dom största namnen, dom som gör sig bäst på filmaffischer, dom som drar kreti och pleti till biograferna och jag förstår det. Jag förstår att det läggs ner massor med pengar i produktioner, pengar som måste komma tillbaka in nånstans ifrån men hur duktiga skådisarna än är så blir det tråkigt så man dör. Jerusalem är inget undantag. Bortsett från Ulf Friberg som spelar Ingmar så skulle bäckfisken Paul (som tippade årets fotbolls-VM så framgångsrikt) ha satt full pott även med den här rollistan.

Boken är en fullpoängare men filmen når tyvärr inte ända fram. Dessutom har den inte direkt åldrats med värdighet. Effekterna med vildvittrorna i Ronja Rövardotter känns mer genomarbetade och påkostade än åskovädret över Dalarna som är skrattretande dåligt gjort.

Bortsett från det så är Jerusalem ändå en fin film om kärlek, om försoning, om trons otäcka makt över små människor och om en arbetsmoral som knappt existerar nuför tiden.

 

 

 

Arn av Jan Guillou

Jag stoppar i Arn i DVD-spelaren. Sambon T har velat se den här jättelänge och jag kan inte förhala det mer, det börjar liksom bli larvigt. Han har ögon stora som tefat, en puls på 160, sitter på den yttersta kanten av soffan och klappar i princip händerna av förväntan. Jag å andra sidan är aningens mer….loj.

Jag: Alltså….jag vill inte se det här.
T: Jodå.
Jag: Jag vill verkligen inte. Verkligen verkligen inte. Det förstör hela lördagkvällen…
T: Nejdå.

Arn-menyn poppar upp.

Jag: Det går inte…
T: Jodå (utan att släppa blicken från TV:n).
Jag: Alltså, jag fixar inte det här. Den kommer vara såååååå dålig.
T: Nejdå.
Jag: Joooo….
T: Men du har LOVAT att titta på den här med mig och då vill jag att du är tyst och tittar.
Jag: Jag lovar.
T: Lova!
Jag: Meeeeeh! Jag lovar! Men kan du lova mig att om jag är tyst och inte gnäller eller gör miner eller säger det minsta negativa om vad jag tycker om filmen så ska du titta på ”Timmarna” med mig inom två veckor.
T: Hahaha. Jag lovar!

Arn börjar. Det går en halv minut. Berättarrösten hörs.

Jag: Men va faaaaaan!!!!!
T: …..
Jag: Det låter ju för fan som han som är Bamse!!! Eller han som är berättarrösten på Cosmonova.
T: Det gick undan. Nu slipper jag ”Timmarna”.

12 svar på ”Tre om en: Svenska böcker som blivit film”

  1. Rolig lista! Synd att Sandor/Ida inte lyckades bätre, för boken var riktigt bra. Eller i alla fall helt ok, vad jag kan komma ihåg. Nu känner jag också att jag måste ta mig i kragen och läsa Jerusalem, ligger efter i Selma-plikten. Filmen lyckades du nog däremot inte gör mig så sugen på 😉 Och så var det ju Arn… Har inte ens orkat mig igenom boken och med tanke på klockrent recensionsinnehåll tror jag att jag håller mig ifrån filmen också 😀

  2. Fin lista! 😀 Haha, jag var med och jobbade med Arn och jag kan säga att jag blev lika chockad över den där VO:n när jag såg den färdiga filmen … 😉

  3. Har inte sett ngn av filmerna men jag älskade din recension av Arn mkt rolig, speciellt då jag har en viss igenkänningsfaktor från mitt eget liv. Din sambo bör dock se Timmarna den är bra trots lösnäsor.

  4. Sofia:
    Vad gäller Jerusalem så ja, läs boken och se gärna filmen om den går på SVT nångång men leta inte ihjäl dig efter den 😉

  5. filmitch:
    Jag försöker få honom att inse det men det är ungefär lika svårt som det var för honom att få mig att bli sugen på den där tempelriddaren 😉

  6. Härligt! Jag har läst Kadefors bok och jag tycker att filmen var en ganska bra adaptation av den. Jerusalem vill jag se som tusan! Jättekul text om Arn men sååå dålig tyckte inte jag att den var. 😉

  7. RJ:
    Vet du, jag tycker jag var snäll mot Arn-filmen. Hade jag haft en dålig dag hade det blivit ett rött kryss över betyget 😉

  8. Haha, klockren recension av Arn ju! Gillar inte heller filmen, även om den inte är usel så är den väldigt nära och med tanke på hur mycket svenska filmpengar som brändes på skiten så är nog ändå… usel.

  9. jimmybjörktorp:
    Men…alltså….på riktigt så måste ju den där budgeten ha varit lika hög som typ tio "normala" filmer. Det kan inte kännas okej. Nåt är väldigt väldigt snedvridet i hela systemet.

    När ska filmmakare fatta att en stor skådespelare med knasig peruk aldrig blir något annat än en stor skådespelare med knasig peruk, oavsett vilken karaktär han/hon ska spela. Persbrandt i Tre solar är ett lysande exempel på det:

    http://www.mikaelpersbrandt.de/solar.jpg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.