Etikett: oscarsgalan 2016

Publicerat

ROOM

Läs inget om filmen!

Jo förresten. Läs min text om du ska läsa nåt för jag spoilar inte ett dugg. Jag skriver knappt om filmen, jag ger dig bara råd du inte bett om. Så varsågod.

Titta för allt i världen inte på trailern! Nej fan, gör INTE det! Jag såg den efter jag hade sett filmen och jag blev så jävla förbannad. Den visar allt, den visar en snabbspolning genom HEEEELA filmen och det är fanimej inte rättvist. Inte vettigt. Inte klokt. Alls. Så se den inte. INTE under några omständigheter. Inte om du tänkt se filmen i alla fall.

Nej….titta på filmen. Gör det. Gå och se den på bio. Gå ensam så du vågar titta med hela kroppen och gråter du så gråter du och ingen annan behöver bry sig. Se den helt enkelt med allt du kan och allt du har.

Gläds åt att det finns en skådespelare som Brie Larson och njut av åsynen av den lille fantastiske 9-årige Jacob Tremblay. Följ honom på Instagram vetja, han är så himla gullig. Och filmen är något alldeles extra. Ja det är den. Det är allt du behöver veta.

Vill du höra världens jävla kärleksbombning av den här filmen (samt mitt korrekta betyg på filmen med decimaler och allt), lyssna på avsnitt 28 av Snacka om film. Då går både Steffo och jag loss från tårna.

Publicerat

BROOKLYN

Det här är historien om den irländska unga kvinnan Eilis (Saoirse Ronan) som tar jättebåten över Atlanten för att skaffa sig ett nytt och bättre liv i USA. Hon hamnar i Brooklyn där hon bor inneboende hos en skön tant ihop med fler tjejer i hennes livssituation och sen träffar hon en snubbe som ser ut som alla andra subbar på stan (skulle aaaaaldrig kunna känna igen honom i en line-up)…och sen….och sen….och sen…. Nej just det ja, det händer inte så mycket mer. Eilis saknar och längtar och velar och bestämmer sig och lever i nutiden och funderar på dåtiden och tänker framåt och allt är otroligt snyggt packeterat men sömnigt så jag smäller av.

Jag har förstått att väldigt många har tagit till sig filmen på ett starkt sätt och upplever den både hjärtskärande och sorglig. Jag är som sagt inte en av dessa men jag kan se vad dom ser även om jag inte känner det dom känner.

Saoirse Ronan är dock jättebra i sollen som Eilis, precis lika bra som hon var i gårdagens film fast dagens film berör mig mycket mindre än gårdagens. Betygsmässigt blir det alltså längre än igår men jag kanske helt enkelt kan konstatera att Ronan ALLTID är bra – oavsett det filmiska slutresultatet?

Vill du höra en trio åsikter om denna film, lyssna på avsnitt 26 av podcasten Snacka om film. Jag, Steffo och vår gäst Cecilia pratar om Brooklyn och vi tycker rätt olika om den.

Vill du läsa fler och mer ingående texter om filmen, klicka dig vidare till mina filmspanarkompisar som såg filmen på Stockholm Filmdagar.
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Movies-Noir

Publicerat

45 ÅR

Kate (Charlotte Rampling) och Geoff (Tom Courtenay) har varit gifta i 45 år, så nära som på en vecka. Då festen dom planerat på sin 40-åriga bröllopsdag fick ställas in på grund av Geoffs bypassoperation har dom nu bestämt sig för att ställa till med stor baluns på den 45:e. Släkt och vänner har bjudits in till en vacker festsal och allt måste bli rätt den här gången.

Men så kommer ett brev, skrivet på tyska. En kvinna har hittats i en glaciär i Schweiz, en kvinna vid namn Katya. Detta är tydligen en kvinna Geoff haft en relation med före Kate och myndigheterna har honom listad som närmast anhörig då det står på papprena att dom var gifta.

Den här filmen visar verkligen att man aldrig på riktigt kan känna en annan människa. Det finns alltid ett litet rum nånstans långt därinne dit ingen – ingen – har tillträde, inte ens efter att ha levt sida vid sida i nästan femtio år. Och Kate, hon får dessutom uppleva svartsjuka på ålderns höst och kanske inte den enklaste varianten eftersom hon ”slåss” mot en vålnad.

Jag tycker det känns uppfriskande att få se en film om kärlek och närhet mellan två äldre personer på detta vis. Det är ingen sjukdomsmisär som knackar på, det är helt enkelt bara en veckas inblick i livet hos två personer som delat allt under en väldigt lång tid.

Lika intagande som Charlotte Rampling är med en blick som är i fokus nästan hela filmen, lika intetsägande är Tom Courtenay. Han blev oscarsnominerad första gången redan 1966 för Doctor Zhivago men vad gäller utstrålning kan man inte leva på gamla meriter. Charlotte Rampling blev däremot oscarsnominerad i år för sin roll i den här filmen och även om jag tycker hon är bra så förstår jag kanske inte riktigt nomineringen. För lång och trogen tjänst, kanske?